Höll på att glömma, fick vara gott nog!

Oj! Höll på att glömma min skrivtid idag! Tog sovmorgon till klockan 6 och försökte göra undan lite jobb innan jag hade grupp kl 10. Elin och Oscar är med Andreas i Göteborg den här helgen, och jag och Alvina hade planerat en myshelg för oss själva.

När djuren fått det de skulle ha, äggen var tvättade och packade och föreläsningen gjord styrde vi kosan ner till Arvika. Där fyllde vi på mitt theförråd, gjorde en sväng in på djuraffären och en klädaffär, hittade höstskor åt Alvina, tog en tur in på ett av lågprisvaruhusen och kom försent till sista affären som hunnit stänga, men åkte hemåt glada i hågen ändå.

Väl hemma var det dags för nästa omgång med djuren; mockning, äggplockning och utfodring av höns stod på schemat, men där emellan började vi titta på gamla säsonger av Bäst i test. Det ledde till att regnet som runnit i strida strömmar under hela dagen vann över vårt beslut att rida ut och vi kröp upp i varsin soffa och fortsatte kolla på Best i test helt enkelt. Lite avbrott för att lägga ansiktsmask och fylla upp hinkar för fotbad hann vi med, men annars har jag slagit rekord i antal avsnitt på ett och samma TV program idag!

Om jag ska vara helt ärlig är det bland det svåraste jag gör; att inte göra något alls! Tror iofs att jag skulle behöva göra det oftare 🙃

Föreläsningen på förmiddagen handlade om medberoende, och en av de saker jag tog upp är känslan av att ständigt vara på fel ställe. Det vill säga att när jag hänger tvätt känns det som att jag borde vara i stallet och mocka, när jag mockar känner jag att jag borde laga mat, och när jag lagar mat känner jag att jag borde gå ut och gå med hundarna och så vidare, i all oändlighet. Naturligtvis finns det många andra saker som också kännetecknar ett medberoende, men detta var något som fastnade hos flera av deltagarna, och jag slås varje gång jag har föreläsning och leder grupp av vad kunskap, insikter och att kunna känna igen sig hos andra kan göra och gör för vårt tillfrisknande!

Helt ärligt har inte skrivandet idag gått spikrakt, det har tagit mycket längre tid och varit helt utan flöde, eftersom jag fortsatt titta på TV tillsammans med Alvina. Men, det får vara gott nog, och kanske det bästa jag gjort på länge ❤️ Som bonus fick jag ändå en härlig bild på henne med ansiktsmasken på plats som hon tillät mig bjuda på 😉

Att se tillbaka-konstruktivt eller ej?

Ofta får jag höra att det inte är konstruktivt att titta tillbaka och vara i det förflutna, och jag kan nog till viss del hålla med. Men jag har också upptäckt att jag behöver blicka tillbaka för att kunna göra annorlunda framåt. Det som inte är bra för mig är att fastna i det som varit, och älta, fundera, harmas och vara i ”tänk om”. Det leder mig ingen vart. Men jag behöver titta tillbaka, kanske bara till gårdagen, för att kunna se om det finns utrymme för utveckling på olika sätt, och tro mig, det gör det, i stort sett varenda gång!

Om jag ser tillbaka på gårdagen till exempel, var jag i stress mesta delen av dagen. Det blev till och med så stressigt att jag vid ett tillfälle stod och funderade på om jag hade tid att trösta när Alvina cyklade omkull och hade stora skrapsår på ben och armar och tårarna rann i strida strömmar. När jag tittar tillbaka på den situationen så vet jag att den personen vill jag inte vara.

Om jag dyker in lite mer på djupet så kan jag se att jag har en massa borden och måsten i mitt liv, som jag tar på mig själv, men ofta för att jag TROR att det är andras önskningar eller att ”man” ska göra eller vara på ett visst sätt. Alla dessa måsten och borden gör att jag ofta går med en stress inombords, eftersom jag aldrig någonsin kommer kunna leva upp till alla dessa påbud.

Det här är något vi tar upp när vi jobbar med återfallsprevention, för att det också kan innebära en enorm stress att bryta de här mönstren eftersom de ofta kommer från vår uppväxt, från samhället eller från kulturen i växer upp i.

Exempel på förbud och påbud som jag bär omkring på är;

  • En får inte slänga levande växter, de ska tas omhand som sticklingar eller planteras om. Dels spar det pengar, och dels värnar det om miljön.
  • Alla ljusstumpar ska sparas, de kan en göra marschaller av sedan. Det är bra för miljön.
  • Kläder med små hål i, inklusive stumpor, får inte slängas, de ska lagas (även om det innebär att de får ligga i ”att lagas” högen så länge att de hinner bli för små för den som ska ha dem) eller användas till något annat nyttigt.
  • En får bara titta på TV eller vila om en gjort något nyttigt först.
  • Saker ska göras perfekt, fullt ut, eller inte alls.
  • Alla blommor ska omplanteras varje vår.
  • Har en möjlighet att odla ska en odla sin egen mat.
  • Alla som går att kompostera måste ner i Bokashin (även om du måste köpa nya hinkar för att du inte hunnit gräva ner de som står och fermenteras).

Detta är bara en bråkdel av alla mina tokerier. Oftast kopplade till miljö eller ekonomi, intressant nog!

Märk väl, om någon läser detta, att alla dessa påbud och förbud gäller endast MIG! Om någon frågar mig om råd, så kommer jag förmodligen ge den personen de motsatta svaren dvs; sänk ribban, det måste inte vara perfekt, en får slänga ljusstumpar, en får kompostera utan bokashi osv. Detta fenomen är för mig ett mysterium! Varför ska jag hålla på så här, och (för att ytterligare lägga sten på börda) jag BORDE ha kommit längre, jag har ju ändå 14 års tillfrisknande bakom mig…..Bla, bla, bla!

Det är DÄRFÖR jag behöver titta bakåt ibland. För att komma ihåg att jag har de här förbuden och påbuden som jag medvetet eller omedvetet försöker förhålla mig till. När jag är mitt i (som jag var igår) kan jag inte se det. Men idag, när jag har åtminstone en dags perspektiv, kan jag se det. Ja just det! De här påståendena ger mig en stor inre stress, som lätt blir för mycket om jag lägger till ytterligare stressmoment!

Ibland jag också se att jag roat mig med att byta ut förbud och påbud, så tror jag att jag tillfrisknat på olika plan 😁 När jag ser det ur det perspektivet, och kan berätta för andra som har lika galna påbud och förbud är det skönt att le åt knaset och kunna blicka framåt igen.

Det är vad jag ska göra nu.

Jag ska beskära en pelargon och kasta den avklippta biten i en helt vanlig kompost, eftersom jag beslutat mig för att bara låta bokashin stå ett tag till innan jag bestämt om jag ska gräva ner den eller helt sonika hälla ut allt i dyngrännan. Vi får väl se! Det viktigaste för mig är ändå att jag kan se mönstren och bryta dem, för där i ligger en av mina nycklar till välmående! Sedan ska jag berätta för någon av mina medsystrar vad mina skamröster (för,det är vad det är) lurat mig att tro på. Sedan kan vi garva rått, och gå vidare i livet!

Skön fredag åt folket!!!

Pelargonen som ska beskäras, utan att bli stickling! Ner i komposten med den avklippta delen!! Good for me 😊

Gnällkärrning, eller mer mitt riktiga jag?

Vaknade idag och känner mig som en riktig gnällkärring. Energierna sitter fast i hela kroppen, och det är fel på det mesta…… Känns väldigt skönt att få ringa ut och prata av sig, även om det i sanning är ganska okonstruktivt och inte leder till någon form av förändring är det bra för mig att inte hålla saker inom mig, det vet jag. Det är då jag börjar jämföra mitt inre med andras yttre, och det leder ofta in i skam, och skam leder mig ofta tillbaka till beroendet i olika former (surfa på sociala media, äta lite skruttigt, aktivera mig i mitt medberoende, shoppa eller ”fönstershoppa” på nätet osv), vilket i sin tur driver mig ännu längre in i skam, och sedan rullar det på…..

Jag tror att det hela grundar sig i att jag de fakto är i preklimakteriet, eller i klimakteriet, där mina hormonförändringar gör att jag ömsom är för tidig eller för sen med mensen, och störtblöder (som jag gjorde i tonåren) när mensen väl kommer igång. Det känns som att få en tonårskropp som lever lite sitt eget liv, igen (med vissa undantag 🙂 ) . Något som jag också märker är att jag inte riktigt kan vara tyst. Jag blir irriterad, och säger det, vilket inte är mitt vanliga mönster, och det får mig att fundera över om jag är en gnällkärring, eller om jag håller på att bli ännu mer mitt riktiga jag? Det finns ju en kraft i mig som kommer fram allt mer när jag inte har samma fokus på alla andra, och i den här perioden i livet känns det som att alla de där bollarna jag haft i luften de senaste 19 åren MÅSTE ner i antal, annars kommer jag bli tokig!

Något som gjorde mig förvånad, och lite ledsen, var att jag fick kommentaren från en nära anhörig (som inte är van att jag säger ifrån, men som ofta efterlyser att jag ska göra det) att jag varit så grinig och tvär den sista tiden. Hmmmmm, märkligt att jag är grinig och tvär, när jag börjar hugga ifrån i stunden istället för att vara tyst och sedan komma med genomtänkta svar och formuleringar…..

Jag försöker verkligen anstränga mig för att bara skriva i bloggen för min egen skull just nu, utan att tänka på att andra kanske läser men jag skulle önska att det pratades mer om förklimakteriet och klimakteriet och vad som händer både fysiskt och psykiskt.

I söndags gjorde jag en inspelning på engelska med två tjejer om att förebygga återfall runt mens, eftersom vi ser att många kvinnor har svårt att hålla sig abstinenta/sockerfria/drogfria då. Hormonerna ställer till det och vi är inte vana att lyssna på kroppen, försöker trycka in den i någon sorts mall och återfaller för att vi inte kan hantera den hysteriska biokemin. Med bra mat blir det ju oftast mycket bättre (protein, fett och bort med socker, mjöl, snabba kolhydrater och sötningsmedel) men vissa saker finns ju kvar, och hur hanterar vi det? Jag har planer på att göra det samma på svenska och har redan pratat med Sofie Tallberg (på insta vitalized_by_tallberg) om att prata hormoner mm, för jag är beroendeexpert, men hon är biohacker! Spännande! Kom också på att jag har den eminenta boken ”Kaos i kvinnohjärnan” av Mia Lundin, den behöver jag läsa på nytt!!

Dagen i övrigt är fylld av sysslor kopplade till REKO-utlämning i kväll. Besvara frågor, kolla swishinbetalningar, kolla så alla bokningar stämmer osv. osv. Det är alltid trevligt att komma ner och möta kunderna, men det är inte många som är medvetna om jobbet bakom. Jag behöver få ihop ytterligare 10 pkt ägg innan jag åker, så det är inga klienter inbokade på torsdagar (bara i undantagsfall), för de här dagarna är det fullt upp. Men nu har jag i alla fall hållit mitt löfte till mig själv om att skriva en kvart, och DET ska jag i all fall ge mig själv en klapp på axeln för!

Känns lite grått på insidan idag, ungefär som ute då….

Att hålla sina löften

Liten uppdatering från gårdagen; jag hann inte plocka purjon! Men det gick bra ändå 🙂 Gjorde vitkålssallad som tog slut i ett nafs eftersom Andreas uppskattade den också. Note to self; se till att få mer olivolja från ArcticMed när de har, den är jättegod, och jättebra!!

Har gått en tur med blöta hundar idag också. Hade massa saker på min ”att-göra”-lista, men tror inte jag kommer komma någon vart. Har ett utvecklingssamtal om bara en liten stund, så antagligen kommer jag få pausa mitt skrivande ett tag och återkomma. (Har det lyxigt med skolan bara 2,5 kilometer härifrån, upp till klass 6!) Trots allt försöker jag hålla mitt löfte till mig själv; att skriva en kvart varje dag. När jag åt som allra mest skräp lovade jag mig själv varje morgon att det skulle bli en bra dag med maten, men jag kom oftast inte längre än till mellan frukost och lunch, så föll jag dit igen. Därför känns det viktigt att fortsätta hålla igång skrivandet ett tag nu, för att hålla mina löften till mig själv och för att se vart det leder. Om det bara blir en vecka, och leder till några extra blogginlägg, så får det vara helt ok!

Jag har börjat inse att jag inte kommer hinna både skriva bok och fortsätta ta emot klienter, och det känns lite knivigt! Jag vill gärna göra både och, men behöver inse att jag inte är Superwoman (bara näst intill!!) Detta är något jag behöver titta lite mer ingående på, för det finns andra saker i livet som också behöver förändras för att jag ska hålla hela vägen.

Som jag trodde! Fick ta en liten paus för utvecklingssamtal, hönsutsläpp och äggplockning. Nu gäller det bara att få ihop eftermiddagen med allt dess innehåll. Vi har scout ikväll, och jag har en tanke om att hinna i tid för att göra upp eld så vi kan laga mat enligt planerna. Egentligen hade vi tänkt en mörkerspårning, men vi (jag och min scoutledarkollega) insåg att det inte kommer vara mörkt, så idén föll lite på eget grepp, så att säga!

Nåväl. Nu blev det liksom tomt i knoppen. Jag hade så mycket jag ville skriva, men det bara försvann när jag satte mig ner framför datorn igen. Märkligt hur det kan vara! Först ut är i alla fall att få i mig och övrig familj lite mat, det är ju liksom grunden för att över huvud taget klara eftermiddagen. Som tur är finns kotletter och kyckling kvar sedan igår, så det blir till att trolla på en höft. Då är det bra att ha bra basvaror hemma! Frysta grönsaker, smör, kallpressad olivolja, och så protein som bara kan värmas! Perfekt! Tja, det är väl bara att hugga i och sätta igång då!

Jamie, Brinda, Bönan och Ärtan (”arkivbild” Ärtan är konvalescent fortfarande!)

Sockerfri vardag

Har nyss slagit mig ner vid köksbordet med en kopp the och surfar runt lite på nätet. Idag letar jag sadelgjordar med resår i ändarna så att den ska sitta så bra som möjligt på lilla Demmi, ponnyn vi hade lyckan att få köpa i somras. Alvina var på sin första hoppträning tillsammans med henne igår, och lilla söta russet är så underbart snäll ❤ Hon är lite otränad ännu, och blev ganska trött, men gjorde ändå vad Alvina bad henne om, efter bästa förmåga! Hon hoppade så gott hon kunde, och försökte förstå vad de menade när hon skulle byta galopp.

Ju mer jag lär mig om hästeriet, desto mer inser jag hur lite jag kan (som med allt annat), så jag är glad att få vägledning och stöttning från gänget på Nyback Gård i Koppom. Själv är jag skogsmulleryttare, och glider mest omkring i skogen på Oskadis (min islandshäst) eller kör lilla Panter av Friheten (shetlandsponnyn) i skog och mark

Men nu har jag satt mig ner en stund. Hundarna har fått en promenad, alla utom Ärtan, våran ”gammeltant” som opererades förra veckan och inte får följa med ut på prommis. Hon går omkring här hemma med tratt och ser allmänt deprimerad ut, lilla skruttan ❤

I veckan som gått har jag äntligen fått lite återkoppling från mitt förlag, och vi är i lösa planer på att ge ut min bok i januari 2021, och jag fick lite hicka! Det var jag som föreslog det, i april, men nu har hela sommaren gått, och nu är vi inne i oktober! Kommer vi hinna? Har mailat dem igen, så vi går väl se vad de säger.

Har upptäckt att jag trots allt har en massa skrivande i mig. När jag gick in i tillfrisknande var det som att allt mitt skrivande försvann, och jag bara pratade. Och pratade, och pratade. Jag hade så mycket att dela om med andra i tillfrisknande och skrivandet försvann. Fram till dess hade skrivande varit mitt nummer ett. Jag har alltid skrivit. Dagbok, berättelser, betraktelser, brev, dikter, rim, allt möjligt, det var det som var mitt uttryckssätt, men det bara försvann. Nu verkar det emellertid som att det är på väg tillbaka, och det gläder mig oerhört! Jag har så mycket inom mig, som vill komma ut i skrift, och jag har en tanke om att jag ska försöka skriva ca 15 minuter om dagen, för att hålla flödet igång. Kanske kan det bli lite fler blogginlägg? Jag vet att det inte är så många som läser, men jag kan ju göra det för min egen skull, för att hålla processen igång, och för att liksom skriva lite dagbok 🙂

Jag funderar ofta över detta med ”Sugarfree Living”. Hur ska jag förmedla det? Är det ens av intresse hur mina vardagar ser ut? Det finns ju inget märkvärdig med ett sockerfritt liv, egentligen. Det är ju inga stora omvälvande saker, det är bara ett helt vanligt vardagsliv, fast utan socker (för mig i alla fall)…. Undra om det finns någon som vill följa det, och hur håller jag balansen mellan personligt och privat i så fall…. Hmmmm… många tankar!

Oj, ser att klockan tickar iväg! Dagens kvart har nog gått nu 🙂 Ska lämna tillbaka transporten (mocka ur den först! Glöm ej!!), laga lunch (Fläskkotletter och vitkålssallad = måste ta upp purjolök från landet också), släppa ut hönsen och plocka ägg, och sedan skulle jag vilja hämta upp Alvina från skolan med Panter….. Hinner jag allt detta tro?? Det återstår att se!

%d bloggare gillar detta: