Att vinkla livet

Den senaste veckan har jag varit i ett ras. Mitt helt eget privata svarta hål. Mitt svarta hål är som att slukas med hull och hår av sjukdomen. När jag är i mitt svartaste, svartaste finns det inte ens en liten ljusglimt som tar sig fram, och allt det som vanligtvis förgyller och lyfter upp min dag blir till måsten och bördor och tynger ner mig till botten. Inte min favoritplats i Universum, typ.

Mina ras föregås av STRESS och UTMATTNING. När vi jobbar med Återfallsprevention är en av de viktigaste inventeringarna vi gör att definiera vad som är stress för just en själv. För mig är stress när jag ser allt det som inte är gjort. Jag lever ett liv med väldigt hög arbetsbelastning, och är för det mesta helt okej med det. Jag ringer och beklagar mig för mina nära, och så påminner de mig om att jag själv har valt mitt liv, och så gnäller jag lite till, och så inser jag att jag vill fokusera på glädjen, och så känns livet lättare.

Men. Det är också så att jag har en dödlig sjukdom, som går i skov. Oavsett hur andlig, fokuserad, abstinent, ödmjuk och allmänt fantastisk jag är, så kommer det komma ett skov, och för mig handlar det oftast om att jag tappar fokus och glider ner i svarta hålet för att jag inte ser till att återhämta mig när mitt liv handlat om att prestera allt för mycket, allt för länge. Det är samma mönster. Lite olika dekorationer, men i stort sett samma mönster.

Något som jag börjat uppmärksamma är att min familj faktiskt ser det här, mycket tidigare än jag ser det själv. Det är som att försök slicka sig själv på armbågen, jag ser inte och når inte, men andra kan se och nå, för de står bredvid. Den här gången var det min son och min yngsta dotter som gjorde mig uppmärksam på saken, och sedan min man. Men jag kunde inte bromsa då, det var redan för sent.

Mitt mål är att kunna bromsa långt innan. Att leva lite varsammare och komma ihåg (som min fina vän påminner mig) att jag har den här kroniska, dödliga sjukdomen och att den behöver behandlas i första hand. Den är till och med viktigare än föräldramötet jag ”borde” gå på och ledarfesten jag anmält mig till och så gärna VILL gå på.

Acceptans och respekt för den här sjukdomen är prio ett. Varför ska det vara så svårt att glömma?? Kanske för att jag har en sjukdom som ”talar om för mig att jag inte är sjuk och att det där tillfrisknandet kan vi jobba på en annan dag…..”?

I vilket fall har jag fått plocka bort flera saker ur min kalender och lägga till flera friskfaktorer. Samtidigt kan jag också se att om jag vinklar om livet lite och ser på de där sakerna som blivit måsten och borden ett tag, som saker som ger glädje och påfyllning så kommer ljuset så sakteliga sipprande tillbaka igen. Hålet är inte så djupt, och även om jag fortfarande känner efterdyningar så kommer jag längre och längre upp, och jag vet att om ett litet tag står jag på fast mark igen.

En annan sak som är superviktigt för mig att komma ihåg är att jag kan inte göra det själv. Jag behöver be om hjälp, och få hjälp av vänner som kastar i en livboj istället för att kliva i själva så jag drar dem med mig. Tack och lov att jag har såna vänner idag ❤️❤️❤️

Idag har jag tagit beslut ”Vad som än händer idag, ska jag följa min matplan.” Jag har lämnat över min matplanering och jag har tagit en lång skogspromenad med mina guldklimpar. Friskfaktorer som hjälper ljuset att växa i och omkring mig. I kväll ska jag göra min egen personliga inventering och lägga lite extra fokus på tacksamhet. Och framförallt, se till att vinkla livet med fokus på tillfrisknande, glädje och gemenskap ❤️ En dag i taget!

Mina pälsklingar och gurus ❤️
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Var ligger fokus?

Under sommaren har jag inte tagit mig tid att skriva nästan något alls, och mycket av det beror ju på att det varit förändringar på gång i Annicas InSpira. Jag var helt övertygad om hur det skulle bli och hade tagit vissa, tydliga steg i en viss riktning, och så kom det något helt annat och vände upp och ner på alla mina planer! Inte helt ovanligt i mitt liv, men den här gången behöver jag stå kvar vid rodret och styra undan, eller bestämma vilka skär jag ska igenom.

Så jag har har tagit beslutet att använda all min kunskap och erfarenhet som utbildad Sockerberoendeterapeut och tillfrisknande sockerberoende och dela den via sociala media. Jag har ju min hemsida (där du läser just nu) men jag har ju även Facebook, Instagram och en youtube kanal. Det är där du kommer träffa mig framöver. Jag ska börja med det kommande halvåret och se vart det leder, och sedan följa upp och ta nya beslut. Jag kommer även åka ut och hålla föreläsningar (närmast förestående i Stockholm, 12:e oktober), och ta några få individuella samtal.

En av de saker jag fått lära mig på min resa i tillfrisknande är att det jag fokuserar på växer, oavsett om det är ett problem, eller om det är en lösning på problemet. Och för mig stämmer det väldigt bra! Jag har haft (och har fortfarande ibland) en förmåga att fokusera på negativa saker som mina egna (eller hellre andras 😉) tillkortakommanden, orättvisor som begåtts, eller funderingar över vad andra tänker om mig (och varit helt övertygad om att det inte är snälla tankar) och andra rädslor, och följden har blivit att jag så klart krympt mig själv som person och tagit de flesta beslut utifrån rädsla och med fokus på vad jag tror att omgivningen vill eller förväntar sig av mig.

Idag börjar och avslutar jag varje dag med att skriva ner fem (eller fler) saker som jag är tacksam över. Det hjälper mig att flytta fokus till vad jag verkligen har, och det är en mycket behagligare känsla än känslan att det fattas något i mitt liv eller hos mig som person. Ibland kan det vara så att det jag är mest tacksam över är att dagen är slut, men det är ju också något att glädjas över vissa dagar, inte sant?!

Just detta med fokus är en av anledningarna till att jag lägger om min verksamhet. Jag vill fokusera att sprida kunskap, inspiration, hopp, glädje och tillfrisknande, för det är där jag känner att jag verkligen är i min kraft, och det i sin tur genererar ännu mer kraft och glädje, det blir win-win ❤️❤️

Jag hoppas att du följer med mig på resan, och jag uppskattar verkligen om du vill lämna en kommentar här eller på andra media, eftersom det visar mig om det över huvudtaget finns intresse för det jag gör 😊 Jag vill veta vad du tänker, om jag väcker tankar, funderingar eller annat, eller om det finns något särskilt du vill att jag ska ta upp!

Med detta lilla inlägg ska jag vandra vidare i dagen och skickar med dig frågan: Vär du tacksam över idag?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ändrade planer och framtidsfunderingar

Den här sommaren har varit hektisk! Milt uttryckt! Rolig och inspirerande, men den har också drivit vissa saker till sin spets för mig. Jag har i ganska många år drivit mitt InSpira, och tycker att det är toppenkul (oftast 😉). Men i och med att vi bor och lever som vi gör innebär det också att jag jobbar i stort sett hela tiden, med något. Är det inte InSpira, så är det lagårn, och är det inte lagårn så är det höns och äggproduktion, och är det inte det så är det hundar, hästar, getter, odlingar, scouter och annat som ligger i skottlinjen. Jag har själv valt allt detta, i mer eller mindre klara stunder, och jag älskar livet vi lever, men såg ni någonstans i föregående text något om mina barn och min man? Nej. Inte jag heller!

Till saken hör att jag genom åren med InSpira varit väldigt ”av och på”. Då och då har jag insett just det jag nyss skrev; jag har inte prioriterat utrymme för de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Det senaste året har jag verkligen gått in för att synas och höras med InSpira, och det har blivit många timmar på sociala media, på bloggen, på möten, i samtal osv osv, och det har också varit spännande och utvecklande, men lika ofta har jag känt mig helt slut efter en sån omgång. Och efter flera såna omgångar finns nästan inte förmågan att hämta upp och återhämta kvar. På nåt konstigt sätt blir jag mycket mer stressad av en full inkorg och kommentarer eller frågor på nätet än att jaga höns som rymt eller skjutsa barnen till olika platser. Jag tror inte min hjärna är konstruerad för sociala media!

Så, under sommaren har jag kommit till beslut. Jag tror att beslutet togs fullständigt när min yngsta dotter sa: ”Mamma. Jag önskar att du kunde vara ledig någon gång…..” ”Jaha” svarade jag och i tron om att hon önskade sig en dag på Leos Lekland eller Liseberg eller nån annan stor grej frågade jag: ”Vad skulle du vilja att vi gjorde då då?” Hon var tyst en stund och sa ”Jag vet inte riktigt…..Rida kanske….”

Att rida för oss, kräver endast tid. Vi har hästar. En varsin åt oss, för att vi ska kunna rida ut tillsammans. Men med det uttalandet satte hon så precis fingret på att jag aldrig har tid.

De flesta jag pratar med anser att jag ”har mycket omkring mig” och att jag är en ”overdoer”. Och så är det ju. Ibland när jag beklagar mig över att saker och ting inte blir som jag vill, och att livet ibland känns som en kamp, så är det flera som tycker att jag ska välja bort odlingar och djuren och mer av det som hör till gården. Jag förstår tanken, och ser naturligtvis hur de menar. Men att ta bort det, skulle göra att halva jag försvann. Jag har insett att det går inte. Så. Då är det andra saker som behöver göras.

Jag har bett Universum om vägledning, ganska länge. Jag vet inte om det är jag som hör dåligt, om jag är trögfattad, eller om Gudde inte talat ur skägget, men slutligen kom jag fram till att jag inte kommer orka fortsätta på samma sätt med InSpira. Det kräver mycket att ständigt synas och höras, marknadsföra och promota, och dessutom göra det ensam (det är en helt egen historia).

För att göra en lång historia kort, så har jag lämnat ut en fråga/ ett erbjudande, och väntar och hoppas på att de som fått frågan och jag ska komma fram till något som kan passa ❤️ Jag kommer alltså inte att försvinna eller lägga av, men jag hoppas kunna lägga ner kampen och sänka stressnivån, så att den där tiden med hästar och dotter blir påfyllnad och inte måste. Jag vill ta mig tid att lyssna på min son och finnas för min äldsta dotter på det sätt jag vill, och även om det ju så klart har med inställningen till vissa saker att göra och förmågan att ”vara mindful” så är min verklighet att jag behöver möblera om vissa saker för att ge utrymme åt annat. Så är det bara.

Med det skrivet känner jag mig lite rädd, lite naken, och lite….ledsen, tror jag. Det gör ont att inse vissa saker. Men det är ju det som är det första steget. Att verkligen inse hur det ligger till. Det enda jag med säkerhet kan säga är att det kommer bli förändringar. På hemsidan har det redan förändrats lite, och vi får se om jag kommer fortsätta skriva här. Sedan får vi väl se vad framtiden har i kikaren.

Livet är föränderligt, och i sanning en förunderlig gåva! ❤️❤️

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

AID- Addiction Interaction Disorder

Sitter på ett tåg som susar fram genom Sveriges landskap och ska ta mig på en efterlängtad semester. Framför mig i tåget sitter två äldre kvinnor och dricker. Inte vatten eller läsk, utan faktiskt alkoholhaltiga drycker. Klockan är strax efter 10 på förmiddagen, och jag förundras över min egen reaktion. Det är ju upp till dem hur de vill tillbringa dagen och hur de väljer att leva. Jag vet att maken, som är med mig på resan, kommer ta sig en öl och äta av livsmedel jag inte har på min matplan, och det stör mig sällan. Gör det det, så går jag en promenad istället, eller sätter mig och läser eller nåt.

Däremot vandrar mina tankar till något jag tänkt skriva om ett tag, nämligen AID-Addiction Interaction Disorder. Jag kan inte översätta till svenska på ett bra sätt, men innebörden är att vi som är Addicts (beroende) väldigt sällan har endast ett utlopp i vår sjukdom. Vi har nästan alltid en ”drog of choice”, en faviritdrog, me lika ofta har vi andra utlopp och droger som vi byter mellan, eller blommar ut helt och fullt i vid sidan av huvuddrogen.

Ibland kallas beroendesjukdomen för ”Den store maskören” på grund av att den kan ”imitera” andra sjukdomar och gömma sig bakom diagnoser som gör att den kan fortsätta existera utan att personen som har sjukdomen behöver tillfriskna från det egentliga problemet, nämligen beroendet. Men det kan också vara så att vi har flera utlopp (AID), vilket gör att det kan ta lång tid innan någon (i all synnerhet en själv) upptäcker att det faktiskt finns ett beroende. Många gånger krävs det att konsekvenserna av ett utlopp blir så allvarliga att personen måste adressera det och börja tillfriskna från det utloppet, innan de upptäcker att de har fler. Och ju fler ”hål” vi täpper till, desto mer utrymme kommer de andra utloppen att ta, för att liksom ”hålla summan av totalen konstant”.

När jag insåg att jag behövde hjälp med mitt sockerberoende och fick hjälp och kunde tillfriskna, insåg jag efter ca ett år att ett lika stort utlopp för mig var överätande, arbete och bekräftelse. Många andra går från alkohol till socker och överätande, eller har dem parallellt. Andra utlopp som ofta ”sitter ihop” med socker är pengar (shopping eller att inte unna sig något alls) och relationer (att ha många och/eller byta ofta, eller isolera sig helt). Vi kan också se mönstret att underätare (anorektiker) inte unnar sig något och undviker relationer, medan överätare tenderar att ha svårt att hålla i pengar och letar efter relationer eller bekräftelse hela tiden. Om man sedan tänker sig mönstret hos de som i perioder ömsom svälter sig och tränar, ömsom överäter, så följer ofta pengar och relationer även det mönstret.

Om vi tittar på en person som har AID så kan de se ut så att hen i en period överäter, ligger på soffan och isolerar sig från omvärlden. Vid en tidpunkt får personen nog och bestämmer sig för att ”ta tag i sitt liv” och börjar träna maniskt och svälter sig för att gå ner i vikt. I samband med att vikten försvinner känner hen sig mer bekväm med att vistas ute bland människor igen och tar kontakt med sina vänner och följer med ut på krogen och svänger sina lurviga. När hen börjar dricka alkohol går det överstyr eftersom hen äter så lite och följden av det kan endera bli en allt högre alkoholkonsumtion eller ett oemotståndligt sug efter socker eller liknande produkter, och hen börjar överäta igen. Så smyger kilona sig på, hen slutar träna och slutar följa med ut, med isolering som nästa steg. Så här kan karusellen fortsätta i många år, eftersom personen inte får så allvarliga konsekvenser då de fördelas på flera olika utlopp. Men skulle samma person hamna i behandling för alkoholism i en period av svält/träning/alkohol, så skulle med största sannolikhet socker och överätande få en allt större plats i den här personens liv. Naturligtvis kan utloppen och förloppet variera, med ovan skrivna är ett exempel på hur det kan se ut om man har AID.

Till saken hör, som jag redan skrivit, att de flesta ytterst sällan har bara ett utlopp, fast det märkes först senare, efter ett tag i tillfrisknande. Ofta blir en förskräckt när en upptäcker att så är fallet, och personligen kan jag i perioder känna det som att jag aldrig kommer tillfriskna helt och hållet, för jag har en massa andra hyss för mig under tiden….! Fast å andra sidan får jag lära mig allt mer om mig själv, och jag får allt djupare kunskap om beroendesjukdomen, vilket jag kan använda mig av i mitt jobb som Beroendeterapeut. Uttrycket ”It takes one, to know one” syftar till att en beroende känner igen en annan beroende, för att en varit där själv. Min egen resa gör att jag ibland kan känna igen en beroende innan personen ens har sett det hos sig själv. Både på gott och ont 😉 Ibland får jag verkligen träna på att hålla tand för tunga!

Bilden nedan visar hur jag ibland kan trassla till saker och ting på grund av min AID och hur jag omedvetet byter utlopp för att slippa konsekvenserna 😊 En fantastiskt verktyg i tillfrisknande; humor 😊❤️

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar

Kroppsideal??

När jag var aktiv i min sjukdom skyllde jag ofta på att medias bild av kvinnokroppen, trådsmala modeller och sjuka ideal var det som gjorde mig sjuk, fick mig att må dåligt och som var en drivande kraft i att jagkände att jag inte dög eftersom jag var överviktig. Idag ser jag på det på ett lite annat sätt. Vill du veta hur?

Jag vet att jag tjatar om det, men för mig är det SUPERVIKTIGT att komma ihåg att min sjukdom inte orsakas av något, utan att den är primär. Det betyder att jag föddes med en sårbarhet som gjorde att jag kunde utveckla den här sjukdomen, precis som man kan födas med en sårbarhet för Alzheimers, MS eller andra sjukdomar. Det betyder att sjuka ideal, elaka syskon, mobbning, övergrepp, fattig eller dysfunktionell uppväxt inte kan GÖRA att någon blir beroende av något. MEN, och detta är viktigt, det kan driva på sjukdomens mekanismer.

Detta innebär att jag får möjligheten att ta makten över min sjukdom. Med hjälp av olika verktyg (Bland annat matplan, gemenskap, kunskap och andlighet) lär jag mig leva med min fysiska sjukdom sockerberoende. Samtidigt får jag också möjlighet att titta på de händelser och företeelser som driver på och göder min sjukdom. Som till exempel sjuka ideal från media och andra saker som jag bär på. Då har jag möjligheten att läka även dessa och kan på så många sätt bli en allt helare människa. Ibland tycker jag det är förfärligt orättvist att jag skulle få den här sjukdomen, men när jag ser det ut en annan vinkel, och inser att de verktyg jag kan hantera sjukdomen med, hjälper mig att hantera resten av livet också, då kan jag få ”Hallelujahmoments” och känna mig tacksam över att jag är sockerberoende och kunnat ta till mig hur jag kan tillfriskna.

Härom dagen pratade jag med min alltigenom kloka vän och kollega och hon berättade en liten historia som en av hennes bekanta hade med sig från någonstans i Afrika efter en resa dit. Hennes bekanting, en kvinna, hade kommit att samtala med andra, infödda kvinnor om olika moden, klädtillverkning och annat rörande detta, och när de andra kvinnorna fick höra hur det går till i västvärlden skrattade de så de tjöt och tyckte vi var lite dumma. När de behöver nya kläder tar de med sig ett tyg de tycker om till en skräddare (eller kanske de tom syr själva), som tar mått på dem och syr kläder som faktiskt passar deras kroppar. Mycket klokt, tycker jag! Här i västvärlden bestämmer klädkedjorna (kanske inte ens de??) vilka mått som gäller, och när du kommer till affären och provar kläder och inte hittar något som passar dig, då är det DIG det är fel på! Eller??!

Är inte det ganska så märkligt? Att vi, både män och kvinnor, låter någon annan bestämma vad som är normalt, rätt och riktigt?? Jag vet att kvinnor genom alla tider är hårdast drabbade av detta, men just i modebranchen, och när vi pratar utseendefixering, så börjar det komma i kapp hos männen också, tyvärr. I alla fall hos den yngre generationen. Jag tycker att vi behöver ställa oss frågan; vad är hälsa och skönhet, för mig? Hälsa är så mycket mer än bara frånvaron av sjukdom!

Hälsa och skönhet för mig är att känna mig nöjd, och att ha ett kärleksfullt förhållande till min kropp, oavsett vad det står på vågen när jag kliver på, eller om jag inte kommer i den där kjolen jag kollade in i klädaffären. Förr var det så, att om jag provade kläder och de inte passade (vilket oftast var fallet) så gick jag raka vägen och köpte mig glass eller godis för att trösta mig med. En hopplös situation, som verkligen inte gjorde saken bättre.

Om jag tittar på det från min nuvarande vinkel, i tillfrisknande, så kan det gå till så här; Jag provar nämnda kjol och den passar inte. Istället för att rusa till närmsta glassfrys eller lösgodishylla lyfter jag luren och ringer till en annan sockerråtta, som kan lyssna på och ta emot min skam och sorg (som i min, för tillfället mycket självcentrerade värld, är enorma) och prata med mig och påminna mig om att de där kläderna är sydda ”till någon annan”. Det behöver inte vara fel på mig, bara för att jag inte passar in i en mall som någon annan gjort. Jag kan sansa mig och prova en annan storlek, eller helt sonika gå därifrån. Jag behöver inte låta sjuka kroppsideal påverka mig, och jag kan välja om jag vill engagera mig i att försöka ändra de där idealen eller inte.

Mitt sätt att engagera mig är bland annat att försöka ge mina barn självkänsla (Förhoppningsvis har de självförtroende 😉 ) och att träna min egen självkänsla hela tiden, så jag kan handskas med livet när de knepigare perioderna kommer, för det gör de. Har även en tanke om att jag som vuxen tillsammans med mina barns vänner, som scoutledare och i andra sammanhang kan framföra just detta; att andra inte bestämmer ditt värde och hur du ska se ut, borde se ut, eller ens hur du mår. Lättare sagt än gjort, men jag har märkt att det är enklare att förändra mig själv, än att försöka förändra hela modebranchen eller allas syn på vilka kroppsideal som är de rätta.

Rätt för mig, kanske helt fel för någon annan. Oavsett vilket, önskar jag dig en fin helg, och att du ska hitta fram till vad som är hälsa, inifrån och ut, för DIG!

”Over änd aout” from Gunnarskog!

Publicerat i Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar