Sockerberoende på halloween, tips och tricks!

Som jag började skriva lite om igår redan, kan det ibland kännas lite jobbigt att inte kunna värja sig riktigt från alla droger (som det ju är för oss som är sockerberoende), under alla högtider. Vår drog finns överallt, även på ställen där vi borde vara fredade. Jag vet inte hur många gånger jag beställt något på nätet och när jag packat upp paketet med varan i, ligger det en godis med, ”på köpet”!? Det övergår mitt förstånd varför det ska behöva vara så!

Jag prenumererar på flera olika nyhetsbrev, och en av dem (förutom de jag nämnde igår) är Michael Collins som kallar sig ”The Sugarfree Man”. När jag läste hans senaste nyhetsbrev blev jag starkt påmind om hur det kunde vara runt högtider när jag var aktiv i mitt beroende och inte jobbade hemma. När jag blev sockerfri var påsken den högtid som kom först efter jag tagit beslutet, men julen är ju lika späckad med gotter, och nu står ju julpyntet sida vid sida med halloween dekorationerna på vissa affärer, och godiset likaså. Chokladtomtarna och godisspökena slåss om utrymmet, och den ena högtiden smetas ut i den andra i butikerna, och vi som konsumenter ska KÖPA och hänga med trenden, annars är vi konstiga och anses vara rabiata eller överdrivet petiga och det finns få saker som väcker så mycket känslor som någon som väljer bort socker har jag märkt. Att vara vegan är helt ok, men att välja bort socker och mjöl, då är en överdriven och anses som en hälsofara….

Det Michael hade skrivit om var vissa företeelser som jag tror andra sockerberoende kan känna igen sig i både vid högtider och vissa beteenden kanske kan vara något vi gör annars också, tex;

  • Stjäla barnens godis (och låta dem skylla på varandra utan att berätta vem som verkligen tagit det).
  • Äta upp godiset och kakorna på jobbet. Godis som egentligen skulle varit till alla.
  • Äta godis och ”drogmat” konstant under hela högtiden, men en tanke om att ”Jag börjar om efter ……”
  • Äta upp godiset som skulle vara till barnen som går ”bus eller godis” eller kalaset.

Ja, listan kan med all säkerhet göras mycket längre!

Men vad gör en då, när butikerna svämmar över och godiset, kakorna och allt annat tycks förfölja en överallt? Jo, en planerar!

Tack och lov blir det bättre med tiden. Suget minskar och det blir allt lättare att stå stadig genom alla högtider, men det krävs fortfarande någon form av plan.

Här kommer några tips för att kunna vara kvar på den sockerfria resan;

  • Planera maten under högtiden, och närmaste dagarna efter. Berätta gärna för någon hur planen ser ut.
  • Se till att det finns ett gäng med andra sockerberoende att ringa om suget slår till.
  • Försök vara i balans (sov bra, vila om det behövs, drick vatten).
  • Håll i dina rutiner med mat och sömn.
  • Gå på fysiska eller ring in på 12-stegs möten.
  • Fokusera på att pynta, göra det fint och mysigt i hemmet istället för på vad som ska ätas.
  • Spela spel, lägg pussel, läs, ta em promenad, umgås med familjen och vänner och fokusera på relationer och umgänget istället.

Det finns säker massor av bra tips att förlänga den här listan med också, men här fick du ett urval i alla fall 😊

Med det ska jag avrunda dagens skrivstund och fixa till och packa ner matlåda åt mig, för när jag skriver har dagen just börjat och jag ska iväg på ”dreadfix”! Hoppas du fick med dig lite tankar och pepp i dessa godisfyllda tider! ❤️

Fokusera på att pynta och göra hemmet mysigt istället för vad som ska ätas, så vida det inte är den sockerfria maten du planerat 👻

En kort tanke om halloween

Sitter framför TV:n och skriver ikväll. Hade tänkt skriva ner lite tankar om halloween, och att ännu en högtid starkt kopplad till godis i mängder blivit en del av våra traditioner. Egentligen är det ju inga högtider som handlar om mat från början. Så klart vi har firat med god mat och dukat fram till fest, men inte på långa vägar på det sätt vi ser idag. Ofta firas det på förskola och skola på samma sätt, och själv kunde jag ibland känna att eftersom jag själv var/är så restriktiv med sötsaker, försvann min möjlighet att välja om och när våra barn skulle få äta godis eller fika, när de kom hem och berättade att de fått glass som belöning efter att ha städat skolgården, haft mys med pepparkakor, lussebullar och saft, eller fått påskbrev av en påskkärring eller påskharen. Jag vet att det förändrats lite från min äldsta dotter och sonen, som är 18 och 16, till yngsta dottern som är 11, men det verkar vara grundmurat att godis och fika är mys och firande, överallt!

Nåja, här på landet har det inte blivit så vanligt att gå ”bus eller godis”, så vi får väl se hur det blir i år… Själv tänkte jag försöka fokusera på pyntandet och mysa på andra sätt innan, eftersom jag och Andreas ska bort på själva Halloweenkvällen. Men det blir lätt andra planer än de vi planerat, så även det återstår att se utgången av ☺️

Dagen idag har varit fin för övrigt. Mina föräldrar har varit här på besök en stund, och det är alltid lika mysigt. Jag har inte möjlighet att åka till dem så ofta eftersom vi har djuren som behöver någon annan som tar hand om dem i så fall, och det är inte alltid så lätt att hitta.

I alla fall hade vi en mysig dag tillsammans och jag är glad att de kunde komma hit en stund. Min pappa har alzheimers, och varje gång vi får träffas och han fortfarande minns mig känns viktigt, och det blir som att samla på minnen på ett sätt.

Men just nu sitter jag som jag skrev framför TV:n, så jag kommer låta det bli ett kort, kort inlägg idag, och vara nöjd med det det här gången också 😊

Mellanmål eller inte? Vad ger vi barnen?

Jag fick ett nyhetsbrev i mejlkorgen igår, från Sheri and Chris, som jag följer för att få inspiration i mitt jobb med barn och socker. De pratar inte om beroende, men har många bra tankar om barn och mat, och till helgen, när jag ska få mina dreads fixade, tänkte jag att jag ska passa på att titta vidare på de videos de har spelat in som ingår i en kurs om barn om mat. Jag ska försöka dela med mig så mycket som möjligt av de tankar som kommer upp, här på bloggen!

I alla fall. Nyhetsbrevet ställde frågan vad vi ger våra barn när de kommer och säger att de är hungriga. Är det ”a snack or a treat”? Och jag tyckte den frågan var helt relevant! Ett mellanmål är något med näring i, som inte skjuter upp blodsockret i höjden men påföljden av total krasch en halvtimma/timma senare. För mig är inte ”fika” ett mellanmål. Bullar, kex, saft, macka mm är godis.

Den första frågan jag lärde mig att ställa mina barn när de kom och sa att de var hungriga var ”Är du hungrig eller är du sugen?”. Det var av stor vikt att veta, både för mig och för barnen. och de lärde sig känna efter, och efter ett tag insåg de också att vis mat gjorde dem sugna, efter ett tag, och annan mat höll dem mätta och gjorde att de blev hungriga ”på riktigt” lite senare.

Något annat är ju frågan om matsäck. I skolan får barnen ibland ta med ”frivillig matsäck” om de ska på utflykt, och det ska ses mer som ett mellanmål. I Sverige betalar vi skatt för att våra barn ska få skolmat (men vi har inte rätt att ställa krav på näringsinnehåll, eller opponera oss emot att det blir allt mer vegetariskt och veganskt!!), och jag tycker det är jättebra. Då vet vi att alla barn får mat, och att inget barn får stå med hundhuvud för att hen inte fått eller fått med sig för lite mm. Så varför inte fortsätta hålla den linjen? VARFÖR ska det tas med matsäck alls? Det händer numer sällan på den skola mina barn gått och går på, men det förekommer, men att skriva att den är ”frivillig” och ska ses som ett mellanmål, tar ju inte bort det faktum att det kan finnas föräldrar som inte har råd. När den dessutom är proppfull med socker och mjöl i olika kombinationer kan vi ju verkligen diskutera vad det tillför egentligen.

När mina barn skulle/ska på utflykt med skolan (jag vet att jag har skrivit om det förr) står det ofta att de får ta med ”en frivillig matsäck” med restriktion om att den inte får innehålla ”godis eller läsk” (men det är helt ok att skicka med kakor, bullar och saft eller festis). VAD är det om inte godis? Och med handen på <3:at kan jag erkänna att mina barn fått och får med sig det samma, eftersom de anses som ufon och får så många frågor av sina kompisar om de kommer med det jag anser vara picknikmat och mellanmål. (Känner att jag går igång just nu!!!)

Mat är inte kärlek. Det ska vara gott, det ska vara värme och gemenskap när vi äter, men det är inte kärlek. Jag vill kunna välja om jag ska ge mina barn ett mellanmål eller godis, men kan inte alltid göra det, därför har jag varit noga med vad de fått här hemma, där det är jag som väljer, tillsammans med barnen!

Mellanmål; salami, salami/ost och smörrullar, ostrullar (eller spikar, som jag gjorde till mina barn), korv med bra näringsinnehåll, äggmuffins (plain eller med olika smaksättningar), makrill på burk, LCHF-macka, smoothie på helfet yoghurt, äggulor och bär mm. Till det här kan det serveras en frukt, naturella nötter eller mandlar, och vatten att dricka.

Godis; fika (bulle, kakor, glass och saft) ”klämmis” (även om det bara är sötningsmedel i, macka, enbart frukt mm.

Håller du med?

Smoothie på helfet yoghurt, äggulor och hallon.

Nu kör vi!

Solen fortsätter att gassa ute och jag har suttit inne på kontoret i stort sett hela dagen. Det har varit roligt, och mest inspirerande i dag var att få börja biohacking med Sofie! Jag redigerade en film på engelska, som kommer imorgon, tillsammans med Molly och Clarissa om återfall i samband med PMS, och så spelade jag och Sofie in en video med samma tema, som jag hoppas få upp på måndag ☺️ Fullt ös, och superkul!

Ute i den gassande solen har Andreas och hans föräldrar tagit upp potatis. Han odlar och äter, jag skippar dem, men kan ändå känna tillfredsställelse i att ha hemodlade mat på bordet. Och tack vare att mina svärföräldrar alltid tar sig tid att hjälpa oss kunde jag fortsätta mitt jobb på kontoret utan att känna mig hur usel som helst som inte hjälper till ❤️ Mina svärföräldrar har alltid ställt upp för oss på alla sätt och vis, och hade vi inte haft dem vet jag inte hur jag skulle ha klarat småbarnsåren och kunnat genomföra min behandling för sockerberoende. Mina egna föräldrar har också ställt upp i ur och skur, men det är skillnad på att åka 10 mil och knappt 1, för att kunna hjälpa till! Men jag inser ju också att avståndet inte är avgörande, det finns många som har sina svärföräldrar ännu närmare än jag, men inte kan umgås med dem, men så är det alltså inte för mig, och det är jag glad för! ❤️❤️ En av livets gåvor (två om jag ska vara noga!).

Nu är det snart dags att packa in ägg i bilen och åka ner till REKO-ringen i Arvika för leverans, men först vill jag bara dokumentera att jag fått ett mail från Sofie så vi kan börja hacka! Jag ska svara på en massa frågor om min kost, min ”träning”/fysiska aktivitet, kosttillskott, min vardag mm och det ska bli jättespännande! Helt plötsligt är jag i ”andra änden” och är klient, och det är SÅ SKÖNT att få lämna över till någon annan! Ska försöka ta mig tid att börja svara på allt redan ikväll, om det rullar på som det ska under REKO-utlämningen, så att jag är hemma i tid. Vi får väl se om jag vågar dela med mig av mina svagheter här på bloggen!

Journalistbesök med mig i fokus

Igår hade jag besök av en journalist som ville veta mer om vad vi ”bonefruar” gör. Lite kul, faktiskt! Jag har ofta tänkt, och sagt, att det är bara en annan bonde eller bondfru som till fullo kan förstå hur det är att leva och bo på en bondgård där det bedrivs mjölkproduktion, och i all synnerhet där det ännu inte finns mjölkrobot.

För ovanlighetens skull var det mig hon ville prata med. Det brukar vara Andreas och mjölkproduktionen som står i centrum, och det är helt ok, jag blev bara glatt överraskad att någon vill veta vad jag gör, och att journalisten blev genuint intresserad av mitt jobb som sockerberoendeterapeut med allt vad det innebär.

Vi pratade om hur många vi skulle kunna hjälpa och nå om sjukvården hade större kunskap både om socker och alkohol/drogberoende. Om det fanns möjlighet att göra en screening som UNCOPE skulle det kunna leda vidare till en SUGAR eller ADDIS, och det skulle i sin tur göra att många fler fick möjligheten till hjälp.

Jag har, som jag skrivit om förr, flera klienter som har skrumplever, där läkaren som konstaterat detta frågat ”Dricker du alkohol?”, och när patienten svarat ”Nej.” bara har lämnat det där. Att fråga en alkoholist om hen dricker alkohol är helt meningslöst, om hen inte är redo att ta emot hjälp. Och att fråga en sockerberoende som kanske eller kanske inte dricker alkohol, är lika kontraproduktivt, om det inte följs upp på något vis. Idag finns det många som har skrumplever pga att de äter för mycket socker, men eftersom inte kunskapen (och/eller kanske fattas verktygen?) finns, så kommer det oftast inte längre än till en fråga om alkoholvanor. I de fallen jag har just nu kom inte någon fråga om kosten eller en UNCOPE upp över huvudtaget, utan det blev en återvändsgränd där, med medicinering för diabetes typ 2 istället. Frustrerande!!

Därför blir jag glad, och faktiskt lite nervös märkte jag, när det var jag och mitt yrke som stod i fokus! Ska bli spännande att få se resultatet i alla fall. Jag skulle få läsa igenom vad hon skrivit på fredag, så får vi väl se när det dyker upp i tryck! Kul!

För övrigt har jag pratat med Sofie Tallberg (se ”vitalized_by_tallberg” på instagtam) inför att vi ska göra en video för min Youtube imorgon, om återfall och PMS, och sedan påbörja min biohacking, som jag ska komma på ett bra sätt att dokumentera och dela med mig av tänkte jag ☺️

Men allra först ser jag att klockan går och det är dags att bege sig till scouterna! Bäst att komma i god tid för att hinna tömma vattnet av ”taket” på köket och få fart på lägerelden! Tack för idag!

Journalisten bad mig om bilder på min verksamhet, men jag insåg att de flesta bilder jag producerar i är selfies 😁 Inte så informativt, dessvärre!
%d bloggare gillar detta: