Att vara förälder och Sockerberoende

Ja, det kan väl inte vara så stor skillnad mot att vara vilken förälder som helst? Eller…..? För mig tog mitt föräldraskap en lite annan vändning när jag började tillfriskna från mitt sockerberoende, och inte bara när det gällde maten!

Naturligtvis var maten det som kom i fokus i första hand när jag kom hem och hade fått massor av ny kunskap om kosten. Hur jag skulle äta för att hjärnan, och i förlängningen kroppen tillsammans med själen skulle må bra, och för att slippa craving i möjligaste mån, var ju så centralt över huvud taget. Jag måste ju ta bort min drog för att kunna tillfriskna, och för min del är det ju fullständig avhållsamhet som gäller. Jag kan inte (och vill inte) lura mig själv med annat!

När det det hade gått ett tag och jag fått än mer kunskap om kostens betydelse och hur den påverkar oss både psykiskt och och fysiskt, och tillsammans med det faktum att beroendesjukdomen är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, så insåg jag att jag skulle kunna hjälpa mina barn väldigt mycket genom att förändra deras kostvanor. Jag skulle kunna hjälpa dem att förebygga sjukdomar (både fysiska och psykiska), och min tanke var ju även att jag kanske skulle kunna kunna undvika eller fördröja att de utvecklade beroendesjukdomen, med alla dess utlopp, och att de skulle slippa övervikt och/eller besatthet av mat och träning, om det skulle bli deras utlopp. Det var ju en enkel lösning! Trodde jag……

Att förändra barnens kost är bland det tuffaste jag gjort, mest på grund av att jag helst av allt ville undvika konflikter. Och då pratar jag inte om konflikter med barnen, även om de också uppstod. Jag pratar om konflikter med, och åsikter från, omgivningen. Både nära och ”fjärran”. Att äta socker och snabba kolhydrater, i alla dess former, är en ”rättighet” som måste utövas, och enligt många ett ”berövande” om barnen inte serveras detta i tid och otid. Det ska fikas, mysas, firas, tröstas, motiveras, straffas, umgås, avslutas, uppstartas, träffas och mycket, mycket mer med något att stoppa i sig, och då allra helst i form av godis, kakor, glass, dricka, saft eller annat raketbränsle. Och om man begränsar eller rent utav skulle vilja ta bort det helt, är man i klass med ett UFO som sakta svävar fram i utkanten av verkligheten.

Här någonstans började min balansgång. Jag visste att om JAG vore ensam i universum med mina barn så skulle jag ta bort drogerna och låta dem slippa det jag så tydligt såg var skadligt för dem. Men, ensam var jag inte, och min syn på dessa livsmedel gick ofta stick i stäv med andras. Så jag fick lära mig balansera, både för att jag skulle kunna hantera det och för att barnen inte skulle bli lidande. Våra båda äldsta barn fick jag göra på ett sätt med eftersom jag själv var aktiv i mitt beroende när de var små, och vår yngsta gjorde jag på ett annat sätt med. De äldsta fick begränsade mängder, och försöka ge alternativ, men framför allt så tänkte jag TILLFÖRA. Jag la till bra protein och bra fett till deras kost, samtidigt som jag drog ner, begränsade och gav alternativ till det jag visste var skadligt, och så gjorde jag länge. Men ju äldre barnen blev, desto mindre kunde jag styra över vad de stoppade i sig. Framför allt i förhållande till skolan, men även hos nära och kära. Jag möttes av ifrågasättande från skolläkare bla, och ett krav på läkarintyg om mina barn skulle få en annan kost. Jag fick höra att jag var överdriven och rabiat, och att det var onormalt att barnen visste så mycket om kost som det jag hade lärt dem. Det upplevdes som väldigt svårt att ge dem mat, eftersom jag hade såna krav, och det var ett väldigt ståhej att inte de fick äta mer än en smörgås…. Detta fortsatte fram till att de äldste barnen började äta ”som alla andra.”

Med vår yngsta, som föddes efter jag varit drogfri i ca tre år, blev det på ett annat sätt. Hon var ungefär fyra år innan hon fick smaka på något sötare än frukt, och jag minns inte när hon åt bröd första gången. Men även hon har blivit äldre, och jag kan inte styra över henne heller på samma sätt. När hon bad mig att få äta samma som de andra barnen då hon var på kalas, och att få samma saker i godispåsarna som de fick, då fick hon det. Jag begränsar fortfarande så gott jag kan, men för att jag ska kunna fokusera på mitt eget tillfrisknande har jag fått lägga ner vissa strider.

En annan sak som jag också lärt mig under mina år i tillfrisknande, är ju att det inte bara är maten det handlar om. När vi utbildar i sockerberoende så vet vi ju att maten bara är 10 % av tillfrisknandet, resten handlar om gemenskap och att skaffa sig nya copingstrategier i livet, och det är vad jag har behövt tänka på även i förhållande till mina barn. Jag har behövt ge dem ett annat synsätt än det jag hade, ge dem verktyg att hantera livet, stå stadiga i sig själva, våga stå för sina åsikter, ha åsikter, och reflektera över sin egen roll och sitt egna ansvar. Det jobbet fortsätter ju hela tiden; de äldsta är ju tonåringar idag, och hjärnan fortsätter koppla och koppla om, och det jag kan göra nu är att vara en rollmodell, någon som ger ett alternativ till dagens ”ät skräp, bli sjuk, bota symptom, stäng av, roffa åt dig, se om ditt eget, var ständigt uppkopplad”-liv. Och framför allt behöver jag komma ihåg och hålla fast vid att JAG kan inte styra allt.

Barnen har sina egna resor, och även om jag önskar att jag kunde ta bort och hjälpa dem undvika allt lidande jag har fått gå igenom i min sjukdom, så kan jag inte leva deras liv. Jag kan bara finnas här om de vill och behöver det, och fortsätta stå kvar i min övertygelse. Det gör jag med hjälp av min flock, både i och utanför programmet. De som stöttar mig, ser mig, bekräftar mig, ger mig tuff kärlek och vågar vara autentiska. De som ger mig samma ”föräldraskap” som jag försöker ge mina barn.

Och jag kan bara säga att det är värt allt jobb. Att se mina underbara barn växa upp och ha starka åsikter, modigt stå för dem (även om inte jag alltid håller med om dem 😉 ), vara kärleksfulla, varmhjärtade individer, med humor och värme som kommer inifrån, är en gåva, och övertygar mig om nödvändigheten i att jag fortsätter tillfriskna och tar hand om mig själv, eftersom det är den största gåvan jag någonsin kunnat ge mina egna barn.

Annonser
Publicerat i Addiction, Barn, Föräldraskap, Leva i tillfrisknande, Mat | Lämna en kommentar

Medberoende

När jag åkte på första delen i min behandling (en intensivkurs), fick jag berättat för mig om vissa mönster som man kan ha om man är Medberoende. Jag frågade försynt om man möjligen kunde uppföra sig på ett liknande sätt som det som beskrevs, utan att vara medberoende, eftersom jag tydligt och klart kunde se att jag betedde mig på det viset, men inte kunde ta in att jag var det, också. Jag hade fullt upp med att greppa och integrera i mitt liv att jag är Sockerberoende.

I tillfrisknande började jag läsa mer och fundera på om det kunde vara så att jag också är medberoende. Jag har stött och blött detta i många samtal, läst, känt igen mig, reflekterat, speglats och landade ganska snart i att så är fallet. För mig är det så att jag är en person som har lättare att ta in vad andra tycker, tänker och känner än att lyssna in efter mina egna åsikter, känslor och behov.

Ett medberoende kan uttrycka sig på många olika sätt, så samma sätt som varje utlopp i sjukdomen beroende. För mig är medberoendet ett av många ansikten på sjukdomen. Ibland vet jag inte vad som kom först för mig, mitt sockerberoende eller mitt medberoende, men oavsett så kom de in i mitt liv tidigare än jag själv kan minnas. Redan i moderlivet påverkas vi ju av andra individers tankar, känslor och ageranden, på samma sätt som vi påverkas av den näring som tillförs oss. Om vi då växer upp i en familj där medberoendet är närvarande får vi det, så att säga, med navelsträngen, det också.

Mitt ”core-issue” (ungefär ”kärnan”) i mitt medberoende, och också det som ofta får min craving att kicka in och mitt sockerberoende att tala om att godis är en utmärkt lösning på ALLT, är rädslan för att inte vara omtyckt/älskad. För mig är det viktigt att poängtera att mitt Sockerberoende inte beror på mitt medberoende, utan är en primär sjukdom. Jag har en beroendesjukdom, och mina ”älsklingsdroger” är Socker/kolhydrater och medberoende.

Det kan vara svårt att sätta fingret på, och beskriva ett medberoende, eftersom det finns såna ytterligheter i detta också, precis som det i utloppet sockerberoende finns både över och underätare, tvångsmässiga tränare, anorektiker, bulimiker osv. En medberoende är en människa som låter en annans beteende påverka en negativt. En medberoende kan vara en person som inte vet vilket humör den är på förrän den har känt av hur maken/barnen/mamma/pappa/syskon mår och känner just den dagen. En medberoende är en person som låter sitt liv kretsa runt andra personers tankar, mående och beteenden. Det är när ”Kärlek går på tok” och jag i ena ytterligheten undrar om jag inte ska börja umgås med kassörskan som såg lite ledsen ut så hon får ett bättre liv, och i andra ytterligheten ber alla dra åt helvete, sköta sig själva, klippa sig och skaffa ett jobb för de kan inte göra någonting på rätt sätt utan måste få hjälp med minsta skitsak (införstått av mig). Ofta pendlar jag mellan dessa, beroende på hur andra mår, och min egen dagsform.

Nedan kommer några exempel på hur det kan se ut när man är aktiv i ett medberoende till en sockerberoende;

Tidigt stadium

  • Ofta född i en dysfunktionell familj och har lärt sig att ”bry sig om” andra som ett mått på självkänsla.
  • Misslyckades med att bota föräldrarna så skall ”bota” ätstörningen.
  • Finner en addict som har ett ”behov” av att hjälpa/fixas/kontrolleras.
  • Börjar tvivla på den egna uppfattningsförmågan och vill kontrollera ätandet för att visa beslutsamhet.
  • Det sociala livet påverkas. Isolerar sig från samhället för att ”hjälpa” matmissbrukaren, tex undviker att gå på bjudningar för att fel mat serveras.

Besatthet

  • Ber och hotar beroende på ätmönstret.
  • Dömer själv och tror sig veta orsaken till ätande/svältande.
  • Gömmer mat.
  • Försöker kontrollera ätandet, hotar ideligen, tjatar, skäller.
  • Visar ilska och besvikelse inför mat-addictens löften.

Ur ”Fat is a Family Affair” av Psykolog Judy Hollis, översatt 1995 av Hälsans Rus.

Medberoende kan få allvarliga konsekvenser, eftersom livet ofta kommer att handla om hur jag kan hjälpa, finnas till och kämpa för att ”lösa livet”, men misslyckas (enligt mig själv) eftersom jag inte kan kontrollera hur andra mår eller agerar. Medberoende är också ett utlopp på beroendesjukdomen, som obehandlat kan leda till ångest, depression och sjävmord.

Jag har aldrig mött en klient eller medresenär som inte är medberoende, men de kanske inte har sett den biten ännu, och då är det helt enkelt inte dags. Min tanke är att vi får det vi ska när vi är redo, och vi får inte mer än vi klarar av. Medberoende är inte att leka med och är lika tufft att möta som att bli drogfri/abstinent. Ofta (min tolkning) ligger rädslan för att bli utstött (inte bli accepterad/älskad) i grunden. Om vi tänker tanken att vi fortfarande (biologiskt) är ”grottmänniskor” som levde som flockdjur så är vi programmerade att leva i en gemenskap eftersom vår överlevnad berodde på det. Rädslan för att inte bli accepterad, omtyckt, älskad och till följd av detta bli utesluten av en gemenskap, ligger alltså så djupt i oss att vi reagerar som att vi skulle kunna dö om vi inte blir älskade, eftersom det kunde bli följden då. Så känns det i alla fall för mig ibland, och i min ”grottmänniskodel” är det helt naturligt, för om jag blir utstött kommer jag att dö.

Det finns så otroligt mycket mer att säga om medberoende, detta inlägg är bara att skrapa lite på ytan (vilket de flesta inlägg iofs blir), men om du känner att du kanske skulle kunna vara medberoende, så kan jag glädja dig med att det finns en lösning, och att om du redan är 12-stegare har du redan verktygen tillgängliga!

Vid ett tillfälle sa en person till mig ”Du måste känna dina egna känslor”, och jag fick höra att ”Vi ÄR inte våra känslor, vi HAR dem”. Först fattade jag inte vad de menade, men jag har insett att jag behöver känna efter vad JAG känner, och jag behöver inte agera ut på varenda liten känsla jag har. Andra människor (även våra barn/partner/föräldrar mfl.) kan få må dåligt, vara arga eller ha problem utan att jag försöker hjälpa eller går igång och blir förbannad för att ”de aldrig kan fatta”. Jag kan stå bredvid och känna med, men jag behöver inte lösa allas problem. Detta är det något av det tuffaste jag lärt mig i tillfrisknande; att se vad jag kan och ska hjälpa till med, och vad som inte är mitt ansvar. Men ett är säkert, jag måste ge mig ut i det, jag kan inte läsa mig till att agera annorlunda varken i tillfrisknande från sockerberoende eller medberoende. Och ibland kan det faktiskt vara så allvarligt att det handlar om ”do, or die”!

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande, Medberoende, Tolvsteg | Lämna en kommentar

Livslångt tillfrisknande

När jag började lära mig om sjukdomen beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet, tog det ett bra tag innan det sjönk in i mig att jag har en sjukdom. För mig var det ett paradigmskifte att gå från tanken om mig själv som en lat, viljelös människa utan kraft att stå emot sug (vilket jag trodde alla människor hade) till insikten om att alla människor inte har detta sug, och anledningen till att jag har det är att jag har en sjukdom, och att just min sjukdomsbild gör att jag är maktlös inför vissa livsmedel och sätt att äta.

Jag fick också lära mig att sjukdomen är progressiv, den blir alltså allt värre ju längre tiden går (och den följer en del mönster), den är primär (orsakas alltså inte av brist på kärlek, mobbning eller dålig uppväxt), den är recidiverande (går i skov, oavsett om vi jobbar med vårt tillfrisknande), den är dödlig (oavsett utlopp), den är kronisk (livslång) och den är behandlingsbar! ❤️

Just nu tänkte jag dröja lite vid det faktum att sjukdomen är kronisk. Det innebär att jag ska leva med den här sjukdomen resten av livet. Det innebär också att jag behöver tänka mig ett livslångt tillfrisknande. Men det räcker med att ta en dag i taget!

Med tanke på att min sjukdom går i skov, så kommer det komma perioder i mitt tillfrisknande då det är riktigt tungt och tufft, även om jag är i tillfrisknande. Har jag då inga verktyg utöver en matplan, så kommer jag sannolikt att ta återfall. Därför är det otroligt viktigt att redan i primär behandling, eller då jag kommer till programmet eller går min första kurs, lär mig om vilka mina risksituationer och återfalls-signaler är. Det är också viktigt att veta, att dessa kommer förändras i takt med att jag tillfrisknar och utvecklas, precis som min matplan, min biokemiska reparation, och min tillfrisknandeplan för övrigt. Alla dessa är levande dokument och ska uppdateras hela tiden eftersom vi har en sjukdom som fortsätter utvecklas också!

Ibland möter jag klienter som är förtvivlade över att ha tagit återfall och slår på sig själva för att de inte klarar av att få en längre tids abstinens. Att de ”klarar sig ett tag efter att de gått kursen” men sedan faller dit igen. Så går de en annan kurs, eller hittar något annat som fördjupar tillfrisknandet, klarar det ett tag, men hamnar i återfall igen. Om man tänker sig arbetet med tillfrisknandet som att ro en eka motströms, kan man lätt tänka sig vad som händer om man slutar ro; ekan kommer sakta in, stå stilla, och sedan börja glida tillbaka med strömmen. Precis på samma sätt är det med vårt tillfrisknande. Vi måste fortsätta ro, för att ta oss framåt. Kan det vara så att vi glömt ro ett tag, när vi tar återfall, eller att vi vilat för länge mellan årtagen?

Om ditt primära utlopp i sjukdomen är alkohol eller tyngre droger, kan du gå till socialen och be om hjälp och få en primärbehandling för ditt beroende. Du kan också gå till socialen och säga att du känner dig ostadig i tillfrisknandet och är rädd att ta återfall, och få en preventiv återfallsbehandling, eller en återfallsbehandling om du varit i återfall. Men. Om ditt primära utlopp är socker, kolhydrater, överätande mm, då får du bekosta din behandling själv i de allra flesta fall, och på egen hand lista ut om/när det behövs. Det är också det svåraste utloppet att behandla. Vi lever alltså med

  1. det utlopp som är svårast att behandla,
  2. vi får (i de flesta fall) bekosta all behandling själva,
  3. samhället talar om för oss att vi inte har en sjukdom utan en svag karaktär,
  4. vi känner skuld och skam över att gå kurs efter kurs och ändå inte ”få till det”,
  5. samtidigt som vår sjukdom talar om för oss att vi inte är sjuka och bygger muskler på gymet (listig, falsk, stark och tålmodig) medan vi tillfrisknar……ja, det låter ju inte som att vi har medvind precis 😉

Med tanke på att vår sjukdom dessutom är kronisk, dvs vi ska leva med den resten av livet tycker jag att det är ett utmärkt sätt att fördjupa sin kunskap om och sin förståelse för sjukdomen genom att (med grunden lagd genom att göra och leva i stegen) gå kurser och utbildningar, läsa böcker, åka på konvent, kolla på föreläsningar osv osv. Det är ju det som är att ro! Egentligen ska det vara så att vi fortsätter ”behandla oss” resten av livet. Att vidareutveckla vår tillfrisknandeplan, och titta på om och/eller vad som behövs förändras, utvecklas eller fördjupas, borde vara en självklarhet! Det måste inte vara kostsamt heller; att läsa ”rätt” bok och dela med en vän i tillfrisknande kan ta dig många årtag framåt! Att åka på konvent, titta på en föreläsning på youtube eller live, det finns många olika sätt att ta sig fram på resan, och ta med dig det detta på färden; du behöver jobba på ett livslångt tillfrisknande. Och, kanske viktigast av allt; även om vi gör det hela livet, så räcker det att göra det en dag i taget ❤️❤️

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Var din personlighet

En av de första sakerna jag fick lära mig när jag börjadetillfriskna var att alla styrs av olika signalsubstanser, som finns i hjärnan. Alla har naturligtvis alla signalsubstanser, men våra hjärnor är lite olika designade, och har en dominans av en av följande signalsubstanser; acetylkolin, dopamin (båda dessa är ”gas på”), GABA och serotonin (båda dessa är ”broms”). Vi har mängder av andra signalsubstanser, men dessa fyra är de som styr vår personlighetsorkester.

Om jag förenklar väääääldigt mycket kan jag säga så här;

Personer som är Acetylkolindominanta, när de är i balans, ärmycket kreativa! De använder förnuftet och har stor medkänsla. De är öppna förnya idéer, intuitiva, uppfinningsrika och flexibla. De är kvicktänkta filosofersom vill vända allt till det bästa (lösningsfokuserade). De tycker om ord och kommunikation och är bra på att entusiasmera andra. Men, om acetylkolinet sjunker kan personen få ett bisarrt, udda beteende och bli perfektionist.

Personer som är Dopmindominanta är personer som, när de är i balans, blomstrar av energi! De är sociala, extroverta och är ofta beundrade avfamilj och vänner. De är snabbtänkta, kvicka, självsäkra, skarptänkta och rationella. De är mer tillfreds med fakta och siffror än med känslor. De kan se kritiskt på sig själva, men har svårt att ta kritik eller negativ feedback från andra. Om dopaminet sjunker kan personen å andra sidan bli handlingsförlamad och känna sig ensam.

Personer som är GABA-dominanta är, när de är i balans,stabila och lugna lagspelare. De är pålitliga och finns alltid när andrabehöver dem. De är bra på att sätta mål, organisera både aktiviteter, projektoch sin omgivning. De är praktiska, objektiva, välbalanserade och har ett gottsjälvförtroende. Om de är i obalans och GABA sjunker kan de bli känslomässigt instabila, ha humörsvängningar och har ett stort bekräftelsebehov.

Personer som är Serotonindominanta är, när de är i balans; personersom kan glädja sig själva och leva i nuet! De är realister, lyhörda och mycket mottaglig för sinnlig information. De är impulsiva och älskar att delta iaktiviteter på jobbet och fritiden, och samtidigt har deras hjärnor lätt föratt återhämta sig och skapa harmoni. Om de är i obalans och serotoninet sjunkerkan de bli självupptagna ensamvargar som står över lagar och regler.

Detta är naturligtvis mycket förenklat, och om ni vill läsamer kan ni läsa i Sockerbomben 3.0 som är skriven av Bitten Jonsson, eller The EdgeEffect som är skriven av Eric R Braverman. Det finns självklar massor av annan bra litteratur 😊

Grejen är den, att de flesta människorna här i Sverige är GABA-dominanta. När jag gjorde screeningtester för att se vilken min dominans är kunde jag se att GABA visserligen är högt, men min dominans är acetylkolin. Detta betyder att jag inte ”tillhör normen” i Sverige. Tänk om det är så att min känsla av att aldrig riktigt passa in (som jag hade som liten, tonåring,och ung vuxen, och ibland fortfarande känner) berodde på att jag inte följde ”mallen”som de flesta svenskar i Landet Lagom tycker att man ska följa. Tänk om det också är så att många barn (och vuxna) med ”särskilda behov” och NPF diagnoser inte faller inom ramen, och till råga på allt är obalanserade? Obalanserade pågrund av fel kost, ständig skärmaktivitet och brist på vila, återhämtning ochnärvaro? Jag säger inte att det är så, jag bara funderar lite fram och tillbakaefter att ha upptäckt vad kosten och mer balans kroppsligt och själsligt hargjort med mig.

Vad jag också upptäckte var att jag i hela livet bara har använt mig av min GABA-personlighet, och tryckt undan min acetylkolin så fort den har tittat fram. Alltid när ”locket har gått” och min acetylkolin-personlighet har fått fritt spelrum i form av stora yviga gester, högljutt prat, höga skratt, bråkiga lekar eller ett allmänt ”hjärnsläpp” har jag alltid mått otroligt bra i stunden och känt mig levande fullt ut, men efteråt känt att jag varit för mycket, tagit för stor plats, framhävt mig själv och säkert tyckte alla att jag var en riktig mallgroda som bara tog för mig ochinte lät någon annan komma till tals eller få uppmärksamhet….

Men saken är den, att när jag under alla år tryckte ner min acetylkolin-personlighet, blev jag deprimerad. Skammen fick fäste och nedåtspiralen fortsatte. Socker, mjöl och mjölk på detta, fortsätta trycka undan min personlighet, mer negativa tankar, ännu sämre mat, allt svårare obalanser, fortsätta trycka undan min personlighet och fortsätta visa upp en personlighet som var godkänd……. Om jag tittar på det ur det perspektivet, så är det kanske inte så konstigt att när jag slog i min botten med dunder och brak, faktiskt inte ville leva längre. Jag kände det ju som att JAG inte fick finnas till.

Jag tänker också på min lillebror, som genom sin uppväxtfick alla möjliga diagnoser från A till Ö, med sin STORA, yviga personlighet,som kunde fylla ett helt rum bara genom att öppna dörren, han var verkligen inte normen, och jag vet att han kände att han inte passade in. Jag undrar så ofta om jag kunde ha hjälpt honom mer, då kanske det inte skulle ha slutat somdet gjorde….

I alla fall är jag glad att jag fått kunskap om detta, att jag förstått hur viktigt det är att få vara sin personlighet, och att jag vågar tillåta mig själv vara en impulsiv, kreativ tanketank, med insikt om att jag behöver lite balans så att jag inte rusar iväg huvudstupa och sårar andra på kuppen. Jag har genom livet tagit många beslut och startat många projekt och tröttnat efter en tid eftersom jag inte är en ”slutförare”. Jag har fått lära mig bli det, att ta ansvar, men jag har också behövt acceptera att jag avslutar projekt som till att börja med målades upp som det bästa i hela livet och den enda stora lösningen. Jag har fått jobba väldigt mycket med skammen som mina oavslutade projekt inneburit. Gliringar, kommentarer och åsikter från andra som befäst skammen ända in i själen. En skam över min person, och ett befästande av att min personlighet inte är rätt. Men med kunskap om detta och en vilja att ta ansvar känns det som att min personlighet börjar blomma allt mer och att jag tillåter den göra det.

Jag önskar kunna förmedla denna kunskap till mina barn och ge dem verktyget att VARA I SIN PERSONLIGHET så att de slipper gömma och skyla sina önskningar, drömmar och liv. Det är egentligen något som borde vara en rättighet för var och en, så det är nog dagens visdomsord från mig till dig; Lär känna vem du är och tillåt dig vara i din personlighet. <3<3

Publicerat i Addiction, Föräldraskap, Leva i tillfrisknande, Självläkning | Lämna en kommentar

Sockerberoende barn och medberoende föräldrar

Att jobba med barn och sockerberoende är nog bland det svåraste som finns. Framför allt för att det inte finns en universell lösning, och för att varje individ har sin unika resa, och varje familj har sin egen sammansättning, sin egen historia och sina egna föreställningar om hur livet ska se ut.

Under de senaste dagarna har jag återigen fått möta beroendesjukdomen i ett tidigt stadium hos en ung flicka, och det påverkar mig lika djupt varje gång.

Flickans mamma berättar att hennes nioåriga lilla tjej kommit till henne och talat om att hon känner sig tjock. Hon säger saker som att ” jag är tjockast i klassen” och ”jag vill vara lika smal som X”, och påpekar att ”hennes lår flyter ut när hon sätter sig ner”….. Det kan inte hjälpas, att jag trots att jag ska vara yrkesmässig berörs så djupt att mitt hjärta värker. Dels för att jag känner igen mig själv som redan som liten flicka brottandes med just de här symptomen, och för att jag inser att den här lilla tjejen redan nu har kompisar som hon jämför sig med, och som jämför sig med henne, på ett osunt, utseendefixerat sätt.

Helst av allt skulle jag bara vilja gömma undan de här små tjejerna från världen och med önsketänk trolla bort den här sjukdomen. Jag inser att jag inte kan ställa diagnosen Beroende nu när de är så unga, men om jag ser på min egen historia, tillsammans med många andra jag mött, både privat i 12-stegsprogrammet, och genom mitt yrke som Beroendeterapeut, så är risken stor för att de här tjejerna vandrar vidare rakt in i klorna på Röda Hund.

Vad gör jag då, om jag som förälder misstänker att mitt barn är sockerberoende? I det här fallet, där flickan så uppenbart är fixerad vid vikt och utseende, försöker jag peppa mamman (som i det här fallet är den förälder som engagerat sig) att;

 Förmedla fokus på att det är hjärnan och kroppen som behöver bra mat, och att vikten är oviktig. Kroppen ska känna sig stark och frisk, och ha lätt att röra på sig!

 Göra en övning som går ut på att benämna de tre saker på sin kropp som flickan tycker mest om, tillsammans med föräldern som föregår med gott exempel.

 Bekräfta barnet i att kroppen verkligen kan kännas stor, osmidig och svullen (även om det inte syns), eftersom 1g kolhydrat binder 3g vätska, och verkligen ger en obehaglig svullnad i kroppen.

 Ta hand om sig själv, dvs se till att hon har kraft att ta hand om sitt barn genom att först och främst ta hand om sitt eget mående så att inte all fokus och energi går åt till att fixa och laga barnet. Ens barn är inte och vill inte vara projekt, de behöver möta en person, oavsett hur de mår, eller vad de väger ❤️

 Lyssna, lyssna, lyssna, och sitt på händerna för att inte springa iväg och fixa om inte barnet ber om hjälp. Ställ frågan ”Vill du att jag lyssnar, eller vill du att jag ska hjälpa dig?”

 Om barnet vill ha hjälp, tänk på vilken hjälp du ger! Det är bättre att lära sitt barn fiska, än att fånga fisken och tillaga den, både bildligt och bokstavligt!

Jag tänker ofta, och reflekterar över att mitt jobb egentligen inte är att ”fixa barnen”, det kan jag faktiskt inte, utan att peppa och stötta föräldrarna så att de kan hjälpa sina barn, eller stå ut med att de inte kan hjälpa sina barn. Det låter kanske grymt, men precis som i Sinnesrobönen, så behöver vi ibland hjälp (framförallt som föräldrar) att se vad vi kan förändra, och vad vi inte kan förändra, och hjälp och stöttning i att modigt fortsätta leva och vara levande, även om våra barn bär på smärta. För min egen del är det min svåraste uppgift som förälder.

Älskade barn, jag kan ge mitt liv för ditt. Jag vill inte se dig lida som jag gjort!

Älskade barn, lyssna på mig! Jag vet vad du går igenom!

Älskade barn, gör som jag säger! Jag har ju lösningen!

Älskade barn, läk min smärta, så slipper du lida.

Älskade barn, jag kan inte se var jag slutar och du börjar, vi är ju ett och samma, du och jag.

Älskade barn, din smärta är min. Men om jag ska kunna leva måste du stå själv.

Älskade barn, jag är rädd, men jag finns här nära dig!

Älskade barn, jag växer med dig och vi lever tillsammans!

Älskade barn, du är din egen och jag är min. Nu kan vi leva på riktigt. Oavsett hur det går.

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Leva i tillfrisknande, Medberoende, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mod, kärlek och relationer

Sitter här och funderar över mod och kärlek. Jag har återigen slagits av att jag inte har tillit till att andra människor älskar mig, och jag undra verkligen hur jag kan göra för att börja lite på det. Jag vet att det alltid har legat djupt inom mig, tvivlet på att vara älskad, även om mina föräldrar har sagt det ofta och givit mig kramar och öst över mig kärlek på det sätt de har kunnat. Ibland tänker jag att det är som att vi har talat olika språk, jag och mina föräldrar; det har älskat mig på ett språk jag inte förstår, liksom.

När jag var liten drev jag mina föräldrar och morföräldrar till hysteri genom att gömma mig på olika ställen där jag kunde sitta och titta på dem när de sprang och letade efter mig. Tror att det först var en tillfredsställelse i att se dem leta och sedan allt mer skräckblandad förtjusning när jag såg dem bli allt räddare och inse att det kommer bli skäll när de väl hittar mig, eller jag ger mig till känna. På nåt sätt var det en koll på om de skulle bry sig om att leta, om de la märke till att jag var borta och om de brydde sig. Rent intellektuellt har jag alltid vetat att jag är älskad, men det är som att känslan inte har fallit ända ner i hjärtat.

Dessa mönster har jag tagit med mig genom livet och ser att det påverkar ALLA mina relationer. Jag har törstat efter uppmärksamhet och bekräftelse, och det har gjort att jag fler gånger nöjt mig med vänskapsrelationer där väninnor inte brytt sig om att hålla kontakten eller att det varit en envägs kommunikation (endera bara från mig, eller bara från den andra), eller så jag har ursäktat beteenden som att bli anklagad för att vara orsak till någons anorexi, att inte komma till bokade möten eller utebli från aktiviteter vi planerat tillsammans. Jag har sagt till mig själv att jag får acceptera personen som den är och vara nöjd med att få ha dessa som vänner.

I kärleksrelationer har det fått till följd att jag sårat flera personer för att jag kastat mig in inrelationer där jag ”tog” kärlek för att den fanns, utan att reflektera över om JAG ville. Jag bara tog emot där det fanns, och insåg sedan (efter två veckor) att JAG inte var kär, och slingrade mig ur relationen på ett fegt och oärligt sätt genom att skriva otydliga brev eller bara ignorera personen i fråga. Jag har försökt gottgöra dessa personen i mitt stegarbete, och fått ta emot förlåtelse, men jag känner nu, när det kommer upp på nytt, att det gör mig ledsen, och faktiskt ont om mig själv.

Jag ser att jag tyvärr har kvar samma mönster i vissa vänskapsrelationer, och att jag fortfarande tvivlar på att jag är älskad. Att tillfriskna är i sanning som att skala en lök, lager efter lager, och jag vet aldrig vad som kommer härnäst. Jag trodde jag var färdig med just den här delen, men så var tydligen inte fallet….. Nehej, då tar jag väl ett lager till då!

Men för att ”skala löken” krävs det mod, tänker jag. Förr tänkte jag mig att mod bara var att göra stora, hårda utmaningar, men har insett att för mig är mod att leva i tillfrisknande, och att varje dag försöka leva i min sanning, oavsett om andra inte tycker som jag. Att inte vara en kappvändare, att stå upp för mina värderingar, att våga visa mitt sanna jag, är för mig det yttersta sättet att vara modig på, för för mig handlar det om att få existera, att ta min plats i livet och verkligen känna att jag är i min fulla rätt till min plats i Universum.

Jag inser också att när jag delar med mig av mig själv, berättar mig själv, så behöver jag göra det tillsammans med människor som kan ta emot det. I 12-stegsgemenskapen finner jag andra som vill leva modigt, som vill växa och visa vilka de är, och det ger mig mod att fortsätta skala löken, och i förlängningen gör det att jag får fortsätta växa, och hitta nya lager, och modet blir ett sätt att leva. Att få leva i mina relationer med mod, kärlek och integritet har fått mig växa till en helt ny människa. Visserligen tittar gamla mönster fram, ofta triggat av olika rädslor, men jag vet att så länge jag går den här vägen, har jag inget att vara rädd för ❤️❤️

Önskar er alla ett Gott Nytt År, där du, om du vill, får leva i mod och kärlek och fortsätta skala löken!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Att utveckla ett Nödjag

Håller på att läsa Göran Larssons bok ”Rötter och vingar”, och insikterna faller djupt ner i mig. Läs mer om Göran på www.kopparormen.se

Göran beskriver hur vi som barn kan utveckla ett ”Nödjag” om det är så att vi upplever att vårt eget Jag inte kan tas emot och bli älskat av de vi har omkring oss. Detta väcker massor av tankar hos mig, och jag har dragit mig för att skriva om detta, men jag måste få sätta ord på mina tankar.

Först och främst inser jag att jag själv hade/har ett Nödjag som aktiveras och tar över utan att jag ens vet det, eller har varit medveten om det. Min ”förmåga” att anpassa mig har varit en fantastisk gåva, men också något som tagit över en stor del av min personlighet och gjort att jag till varje pris velat vara alla till lags för att kunna bli älskad, omtyckt och bekräftad. Det har gjort att jag levt ett oärligt liv, inte visat vem jag är, och varit livrädd för att någon ska upptäcka vem jag verkligen är innerst inne, eftersom den personen tydligen inte går att älska. Jag hade förstått att det var kopplat till skammen som jag lärt mig massor om i nämnde författares bok ”Skamfilad”, men här kom jag ytterligare ett lager längre in och fick ännu djupare förståelse för de mekanismer som styrt min beroendepersonlighet.

Anledningen till att jag dragit mig för att skriva om detta är att jag är så otroligt medveten om att mina föräldrar älskar och älskat mig genom hela mitt liv, och jag vill inte påskina att de medvetet gjort något för att skada eller såra mig. Men faktum kvarstår, att jag i många år presenterat ett Nödjag, för att få bekräftelse och känna mig uppskattad och älskad. Jag var ett känsligt barn, som redan som lite ställde in mig på att ta hand om andra och se till att de mådde bra och fick vad de behövde. Jag har alltid fått höra att jag är ”Duktig” och vetat att Duktiga Annica får vara med , är uppskattad, accepterad och någon människor gärna vill träffa eftersom hon är hjälpsam, kravlös, reder sig själv, ställer upp och är allmänt anpassningsbar.

I skenet av boken jag läser kommer Bitten Jonssons uttryck om att ”Anpassa sig till döds” i en helt ny dager. Det var det jag höll på att göra. Med maten och sockret till hjälp för att dölja det jag inte ville och kunde möta. Min kunskap om att beroendesjukdomen är en primär, fysisk sjukdom får mig ibland att glömma att den, förutom fysiskt, även påverkar mig psykiskt, andligt och socialt, hur komplex sjukdomen är och hur den nästlar sig in på alla områden av mitt liv.

Min förmåga att anpassa mig, och det faktum att jag utvecklat och levde utifrån mitt Nödjag, har gjort att jag med full övertygelse har gjort andras sanningar till mina egna. Den har gjort att jag med enormt engagemang startat upp projekt efter projekt, och ”tröttnat” efter ett tag. Visst är det så att jag är en projektstartare, det är en del av min personlighet, men det är just en ”startade” jag är, inte en uthållig genomförbare. I skenet av det är det befängt att starta upp en långsiktigt mjölkproduktion, anmäla sig som familjehem, sätta sig som klassförälder eller påbörja en utbildning på fem-sex år. Dels för att jag i många av fallen, helt omedvetet, gjort andras önskningar till mina egna, och dels för att min, omedvetna, önskan att vara älskad, sedd, bekräftad och accepterad fått mig (mitt Nödjag) att ”go bananas” och faktiskt varit väldigt oärlig mot mina nära och kära. Det är också väldigt svårt att förklara för någon, när man ”tröttnat”, varför man inte kan fortsätta, trots det enorma engagemang man lagt ner, eftersom jag inte ens varit medveten om att det är mitt Nödjag som agerat ut, ännu en gång.

En av de svåraste saker jag möter i mitt tillfrisknande är att vara kvar i min personlighet. Att tillåta mig själv vara en uppstartade, och att våga lita på att jag blir älskad som den jag är. Att våga vara ärlig med vem jag är, till och med mot min man och mina barn, har varit ett tufft jobb, men är så värt det ❤️ Idag är jag den jag är. Mitt Nödjag går ibland in och försöker (och lyckas då och då) ta över helt, men nu för tiden kan jag hämta tillbaka och våga tala om vad den riktiga Annica vill, behöver, tycker och tänker.

Jag är så tacksam för alla mina medresenärer som, när jag vågat tala om vem jag är, tycker och tänker, stått kvar och bara öst kärlek och bekräftelse över mig. Det har gjort att jag kunnat ta emot kärlek och bekräftelse även från andra, på det sätt de kunnat ge. För mig är det att anpassa mig på ett sunt sätt. Att kunna se andras behov, utan att agera på det och hjälpa till i all oändlighet, är en förmåga som jag fortfarande jobbar på att utveckla, och som går bra i varierande utsträckning 😊 ofta beroende på dagsform.

Så, har ni inte läst boken (eller böckerna), är det ett hett tips för att få ytterligare en pusselbit i tillfrisknandepusslet! Tack Göran, för att du lyfter detta viktiga, och belyser ett ämne som för mig varit en blind fläck!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar