Kommer snart på Youtube :-D

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Högtider för Sockerberoende??

Ja, vilka högtider är till för oss sockerberoende egentligen? Ibland kan det kännas som att allt, på varenda högtid går ut på att ÄTA. Och då tänker jag inte på vanlig mat. Om jag tänker mig ett jul eller påskbord så finns där ju massor av bra mat för oss Addicts att äta, men allt annat lullull kan göra mig galen!

Must och godis, kakor och bakelser, glass och strössel och gottis i all oändlighet. Suck!

Men. Vad är det högtiderna handlar om EGENTLIGEN? Om vi är helt ärliga så är det ju olika religiösa händelser vi firar, oavsett hur medvetna vi är om det eller inte. Men jag tänker ändå att det jag hellre vill fokusera på är att vara i gemenskap och att vara tillsammans. Att ha fokus på varandra, inte på vad vi ska äta.

Jag vill äta mig mätt och nöjd, och jag vill kunna vara närvarande med min familj. Det kan inte jag om jag äter skräp. Då tänker jag på när jag ska få äta det där nästa gång, eller ligger/hänger och återhämtar mig och har ångest efter att ha ätit för mycket, eller sitter ihopkrupen i ett soffhörn och håller i mig med vita knogar för att jag inte ska äta eftersom jag har ”börjat om” ännu en gång……

Vid ett tillfälle, jag tror det var en födelsedag fick jag frågan om det inte är jobbigt att sitta med och ”titta på” när alla andra äter efterrätt med allt vad det nu innefattar. Men jag kan ärligt säga att jag är innerligt glad att jag slipper! I början av mitt tillfrisknande satt jag inte med, det triggade mig för mycket, och känslan var att JAG FÅR INTE. Mycket sorg, och en känsla av att vara berövad något. När det gått en tid kunde jag sitta med ibland, men gick därifrån om det blev för tufft, och känslan var JAG VILL INTE. Sorgen hade dämpats, men jag kände fortfarande saknad. Tillslut landade jag i att jag sitter med och tar en kopp the, och fokuserar på samtalen eller lyssnar på andras samtal. Känslan är JAG BEHÖVER INTE. Enorm tacksamhet och ödmjukhet inför att livet förändras och jag med det. Den första tiden trodde jag inte att jag skulle kunna sitta med någonsin igen, men idag är det inget problem, och oftast ingen trigger.

Jag behöver fortfarande vara vaksam på hur jag känner mig. Ibland är det inte en jättebra idé att sitta vid ett bord fullt av kakor och tårtor, och då kan jag gå undan en stund och ringa ett samtal till någon annan sockerfri vän, för att sedan återvända och se om det funkar bättre 🙂

Att fokusera på annat är också en hjälp för mig. Spela spel med barnen, eller andra vuxna, titta på kort, intressera sig för något någon vill visa eller berätta, det finns många sätt att komma bort från sina egna tankar. När jag var yngre avskydde jag alla former av ”offentliga lekar”, men nu för tiden kan jag tycka att de är roligt att släppa garden lite och inte vara så otroligt fokuserad på vad jag tror att andra tycker och tänker om mig! De har förmodligen fullt upp med sig själva 😉

Önskar er alla en riktigt GLAD PÅSK! Jag hoppas ni får njuta av den ända in i <3-at!

Publicerat i Leva i tillfrisknande, Tips och trix | 2 kommentarer

En är för mycket, och tusen är aldrig nog.

Sitter på kontoret nu på förmiddagen och känner att jag har lite idétorka. Har förberett morgondagens Stödgrupp för unga, och reflekterar lite över Beroendesjukdomens mekanismer. Kommer att tänka på att jag, när jag var aktiv i sjukdomen, trodde att alla människor gick omkring med samma ”sug” eller CRAVING, som jag hade efter vissa födoämnen (födoämnen förresten, kan jag ens kalla det det??), men att bara vissa hade karaktär nog att stå emot suget. Det var de människorna som var smala, lyckliga och levde ett perfekt liv.

Och så var det jag.

Jag som inte kunde stå emot suget och som försökte hantera den verkligheten med att ömsom svälta mig och träna stenhårt, ömsom ge upp och frossa i allt jag kunde komma över med socker och mjöl i sig, helst i kombination, och under de perioderna kunde jag inte ens stava till promenad.

Kunskapen jag fick om min sjukdom, tidigt i min behandling, var något av den största hjälpen jag kunde få. En av de insikter som hjälpte mig mest, var att det finns människor som faktiskt inte har CRAVINGS. Det finns människor som kan ta en rad på en chokladkaka, lägga in den i kylen, och inte känna sig ”sugen” på mer!! De kan, hör och häpna (!) glömma bort att den ligger där!! Så att kunna stå emot har alltså inte med karaktär att göra, utan biokemi. Vissa människog behöver inte ”stå emot”, chokladkakan eller bullarna flyttar inte in i deras hjärnor och tankar!

Min hjärna och min kropp reagerar med att gå helt bananas, när jag får i mig socker och kolhydrater i vissa former, men alla har det inte så! För mig var det så otroligt skamavlastande! Jag kan alltså inte rå för att jag reagerar så, men jag kan lära mig att leva med den verkligheten. För mig heter nyckeln ”fullständig avhållsamhet”. Jag kan inte ta en tugga, eller bara lite. För mig finns inte ”alla kan äta av allt, men inte lika mycket” som praktiseras på ätstörningsenheter. Tar jag en, så är tusen inte nog. Om jag tar en tugga av något jag inte tål, så blir jag tankebesatt. I första ledet stoppar jag troligen inget i munnen, men det hamnar där tillslut, om jag inte tar hjälp.

När jag får craving, är min hjärna kapad av reptilhjärnan, och beroendesjukdomen tar över spakarna. Jag kan höra däggdjurshjärnan berätta att ”Om du tar den där tuggan så kan det vara så att du inte kan sluta förrän du än en gång inte vill leva längre, eller kommer till insikt 20 kilos viktökning senare. Du kommer inte vara närvarande i livet, och du kommer stå på överlevnad istället för att vara levande. Du vill inte ha det så.” Och ändå kan jag ta den där första tuggan/biten. Det är det som får omgivningen att uppgivet skaka på huvudet åt alla beroendesjuka och tänka att de har dålig karaktär. De som aldrig har upplevt craving, eller hört dialogen mellan reptilhjärnan (som vi ibland kallar Röda Hunden) och däggdjurshjärnan (som vi ibland kallar Blåa Hunden) har inte en aning om hur det är att leva med den här sjukdomen. De ser bara när vi tar värdelösa beslut efter att ha ”blivit smala” eller varit nyktra ett tag, och fattar ingenting. Om det kan vara till tröst, så fattade inte jag hur jag kunde göra så heller, förrän jag fick det förklarat för mig!

Nästa viktiga pusselbit, var att den kunskapen jag fick, också serverades med verktyg hur jag kan kringgå att reptilhjärnan tar över, och det i sin tur ger mig min kraft tillbaka. Jag kan inte rå för att jag har en sjukdom, men det är mitt ansvar att ta hand om den, när jag får kunskap och verktyg.

Därmed inte sagt att om någon tar återfall, så är det deras eget fel, för att de inte varit ansvarstagande nog. Vid sådana tillfällen behövs återfallsbehandling och hjälp att komma upp på banan igen. Då har verktygen trubbats av, eller så behövs nya verktyg eftersom sjukdomen är progredierande och progressiv.

Skam och skuld har aldrig läkt någon, men det har däremot skamavlastning och hjälp att avlasta skuld gjort. Kunskap är som att hälla lösningsmedel på skammen, och ger oss kraft och mod att börja göra annorlunda och tro på att det finns ett annat sätt att leva än att vara i klorna på reptilhjärnan och Röda Hund. Det är en av anledningarna till att jag vill sprida kunskap om den här sjukdomen.

För det är en sjukdom, det är INTE brist på karaktär, eller vilja!

Publicerat i Addiction, Återfall, Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar

Att ”glömma” verktygen i lådan

Om och om igen behöver jag påminna mig om att jag har en sjukdom, och att jag behöver vara aktiv i mitt tillfrisknande, varje dag. Det märkliga är att jag så lätt tappar kontakten med vad jag behöver. Jag kan veta det rent intellektuellt, men låta verktygen ligga för att jag inte tycker att jag behöver dem.

Ett av de verktyg jag tyvärr oftast glömmer bort, eller undviker, är gemenskap. Jag slutar ringa ut, för ”jag hinner inte” och jag väljer bort möten för ”det finns inte tid”. Och som ett brev på posten börjar hela mitt väsen gnälla över småsaker, ha tysta, fördomsfulla åsikter om varenda människa jag möter och tycka väääääääldigt synd om mig själv. ”Helt plötsligt” är det jättejobbigt med allt, och jag fattar ingenting. Inte förrän jag får en rejäl omskakning i form av en text, en kommentar, en delning, en bok eller något annat faller förnekelsen igen, och jag inser att den enda som kan tillfriskna från min sjukdom är JAG. Det är bara jag som kan öva på min ödmjukhet, tacksamhet, servicevilja och välja gemenskap med hjärtat. Bara jag kan prioritera mitt eget tillfrisknande och se sätta på min egen syrgasmask först.

Att leva med beroendesjukdomen är som att leva med ett monster på insidan, sida vid sida med den vackraste varelse du kan vara. Jag måste se till att ta hand om den vackra varelsen, vara rädd om den, omhulda, ge näring, närhet och uppfylla behov. Men monstret bredvid talar om att jag inte hinner med, inte har tid, att jag kan hoppa över än det ena, än det andra, och passa på att ”unna mig nåt gott” när jag ändå inte hinner laga bra mat….. Det är inte alla som har en sjukdom som talar om för en att man inte har en sjukdom……

När förnekelsen faller är det som att komma på monstret stå lutat över mitt finaste jag med käftarna på vid gavel, beredd att sluka jaget helt och hållet. Men med en skamsen blick får det rödglödgade monstret gå och lägga sig i hörnet igen, och jag får börja trösta mitt finaste jag och ta hand om det igen, och igen och igen.

Ibland blir jag helt trött på att ha den här sjukdomen. Less, utmattad, förbannad och bitter. Men, oftast är jag tacksam över att ha fått möjligheten att tillfriskna, att få ge budskapet om tillfrisknande vidare och sprida kunskap om hur vi kan acceptera monstret och hjälpa jaget att växa.

Just idag är jag trött, så innerligt sliten, men fortfarande tacksam. Jag har under senaste veckan, återigen släppt ett lager förnekelse, och det är tufft, men så oerhört värt resan. Livsresan. Resan mot mitt eget vackraste jag.

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar

Kan man uppnå lycka genom nöjen?

Häromdagen satt jag och såg på en inspelning av en föreläsning av Dr Robert Lustig, ”Hacking of the American mind”. Den bygger på boken med samma titel som är skriven av nämnde man, och är väldigt informativ, på många olika plan!

Band annat pratar han om dopaminets och serotoninets roller i den biokemiska processen som driver nedreglering och toleransökning i sökandet efter nöjen som kickar igång dopaminsystemet och ger oss snabb tillfredsställelse. Tillfredsställelse som lurar oss att tro att lycka är det samma som glädje.

(Livsmedels)industrin marknadsför ofta sina produkter i termer som lovar att du kan köpa lycka. Bara du har rätt kläder, rätt produkter eller äter en viss sorts mat. Visst vore det bekvämt att kunna köpa ”glädje på burk”?! Produkterna, både de materiella, som kläder, smink, acessoarer, telefoner osv och olika processer/tjänster som att chatta, kolla mejlen, spela, jaga likes osv ger dopaminsystemet en skjuts, och vi känner oss visserligen tillfredsställda just för tillfället. Vårt belöningscentra har fått en dos av den stimulerande signalsubstansen, och vi tror att det vi upplevt är lycka. Men det går över snabbt.

Problemet är bara att om de receptorer som finns i hjärnan, som ska ta emot dopaminet, får ständiga kickar, allt oftare, stängs de av, för att skapa balans. Då måste vi öka på dosen av det som stimulerar för att få samma effekt igen, varpå hjärnan stänger av ytterligare några receptorer för att skapa balans. På det sättet höjer vi dosen, hjärnan stänger ner mer och mer, vilket kallas nedreglering, och vi har fått en toleransökning. Ofta byter vi här till en tyngre drog, eller kanske vi har fått nog och söker hjälp.

Det läskiga är att dopamin också stänger ner receptorerna för serotonin, som är lugnande, och är den aminosyra som får oss att känna äkta lycka och glädje.

Så. Vi köper allt mer produkter, äter allt mer skräpmat, jagar allt mer likes och jagar alla former av NÖJEN, medan vi känner oss allt mer OLYCKLIGA. Den riktiga lyckan hittar vi på helt andra ställen. I samvaro och gemenskap med andra, kommunikation öga mot öga (vilket också aktiverar våra spegelneuroner och övar upp vår empati mm), att laga riktig mat tillsammans med någon, att ge, göra ideellt arbete mm mm.

Dr Lustig ställde upp de två de två orden ”Nöjen” och ”Lycka” bredvid varandra och gjorde det väldigt tydligt att det (trots industrins påståenden) har väldigt olika betydelser, och hittas på helt olika ställen;

NöjenN

  • Är kortlivade
  • Upplevs på utsidan
  • Tar
  • Upplevs på egen hand (eller ”ensam tillsammans med andra”)
  • Uppnås med substanser eller saker
  • Ytterligheter leder till utvecklande av beroende

Lycka

  • Är långlivad
  • Upplevs på insidan
  • Ger
  • Upplevs tillsammans med andra
  • Uppnås inte genom substanser eller saker
  • Kan inte bli beroende av glädje och lycka

När jag ser det så här påminns jag att om lyckan inte finns där ute på nätet eller på något annat ställe än just här, hos mig, inom mig. Jag inser också att jag behöver se till att lyckan och glädjen har god grogrund, och den får jag genom att ta hand om mig själv. Konstigt, hur detta kommer tillbaka till mig på olika sätt, hela tiden. Kanske ligger det något i det?? 😉

Publicerat i Leva i tillfrisknande, Självläkning | Lämna en kommentar