Steg fem

Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska den exakta innebörden av våra problem.

Femte steget var ett av de steg som skrämde mig mest när jag kom till programmet. Jag var så full av självförakt, rädsla och skam och var helt övertygad om att om någon (inklusive min man, och mina barn) fick veta vem jag egentligen var, vad jag hade gjort och vilka tankar jag tänkte och bar på, vilka känslor som fanns i mig, så skulle jag bli helt ensam i hela världen. Och går vi tillbaka till hur det såg ut när vi var grottmänniskor och tänker oss vad som hände en utstött människa då, nämligen att det ledde till döden eftersom gemenskapen med andra var avgörande för överlevnad, så var det en helt normal reaktion att gömma undan alla de sidor hos mig själv som jag trodde skulle kunna uppfattas negativa av andra. Att då tänka tanken att berätta alla mina hemligheter för någon och utsätta mig för risken att bli avvisad var helt absurd.

Steg fem handlar om att bryta isolering. Det handlar om mod. Det handlar om ärlighet och det handlar om tillit. Prästen Göran Larsson, som har skrivit bla boken ”Skamfilad” (www.Kopparormen.se ) skriver och pratar om Skam. Min upplevelse är att jag var fylld av skam, som nästan fick mig att krackelera, och att det var skammen som fick mig att känna allt detta självförakt och att ständigt släpa omkring på en obefintlig självkänsla. Att göra ett femte steg är att ta ett ”skambad”. Genom att göra det förvandlas skammen till skuld, och skuld kan man gottgöra. Skulden handlar om vad vi har gjort, medans skammen handlar om Vem vi är.

Det är viktigt att fundera igenom vem du vill göra ditt femte steg med. Ibland hör jag och läser om att människor i programmet hoppar över femte steget och tycker att det räcker med att erkänna sina fel och brister för sig själv och sin Högre Kraft, men då missar man kraften i gemenskapen, och kommer inte ur den isolering det innebär att ensam gå och bära skammen. Kraften i att få ”berätta sig själv” för en annan människa är oerhört läkande, och inget du kan uppnå på egen hand. Det är viktigt att du hittar någon som förstår vad det är du vill göra och åstadkomma med att göra ett femte steg, att du behöver spegling, men inte att ”bli fixad”. Den som lyssnar ska kunna ta emot det du berättar med ödmjukhet, men inte försöka bagatellisera din del i det du berättar. Hen ska inte heller försöka göra om programmet, utan ta på allvar att du vill och behöver arbeta dig igenom stegen.

För mig har det varit naturligt att lämna mina (jag har gjort flera resor i stegen) femte steg till mina olika sponsorer eftersom jag känt tillit och kunnat vara helt ärlig med dem. Det måste emellertid inte vara en sponsor, så länge personen uppfyller de tankar jag skrev om ovan. Det kan vara en präst/pastor/terapeut/god vän, och det kan vara flera olika personer också, så länge du är helt ärlig och känner att du kan diskutera den ”exakta innebörden av dina fel”.

När jag gjorde min första omgång i stegen och hade gjort min fjärdestegsinventering mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag tyckte jag hade fått svart på vitt att jag var den usla varelse jag kände mig som. Att självföraktet var befogat och att skammen höll på att sluka mig. Den upplevelsen har gjort att jag ibland kan känna mig tveksam till att just Stora Bokens sätt att göra stegen alltid är rätt. Om någon är så fylld av skam och självförakt som jag var kan det finnas andra fjärde steg, som tex Aca (Adult Children of Alcoholics) som passar bättre. Som tur var hade jag en sponsor som, när hon tog emot mitt femtesteg under en helg, tillät mig att ”berätta mig själv”. Hon speglade mig genom att berätta att hon hade gjort, tänkt, upplevt och varit med om samma eller liknande saker. Hon visade mig på att mitt sätt att hantera livet på dittills hade varit överlevnadsmekanismer, som faktiskt ”skyddat” mig. På ett oerhört vackert sätt insåg jag att jag hade gjort så gott jag har kunnat, med de verktyg jag fått, och jag började ana att jag inte var felet.

Genom det femte steget bryter vi isoleringen, vi tar skambad och vi lär oss ett nytt sätt att hantera livet. Jag lärde mig det oerhört läkande i att bli bekräftad och inte tillrättavisad när jag berättade om mina egna upplevelser och hur jag hade känt, tänkt och agerat då. Det hade inte varit så särskilt bra copingmekanismer, men nu hade jag ju chansen att börja göra annorlunda! Jag hade fått förmågan att ”äga mina problem” och det är först då jag kan göra något åt dem. Jag kan erkänna mina fel, diskutera dem med någon som kan ta emot dem och bekräfta mig utan att ”fixa” (då tar man bort egenansvaret) och ge mig spegling, reflektion eller ett råd om det är det jag vill ha.

Fortfarande kan den gamla rädslan att inte bli älskad och accepterad dyka upp, och därmed rädslan att bli utstött, ensam och dö (som min undermedvetna Drama Queen är snabb att framhålla). Självföraktet ligger på lur, och jag är oerhört lättskammad (till mitt stora förtret). Men idag har jag verktygen att hantera det med. Jag har brutit min isolering, och kan ta hjälp av en gemenskap jag aldrig kunnat ana skulle vara så fantastiskt läkande ❤ Jag är så tacksam för den gåvan!