Steg ett

Steg ett; Vi erkände att vi var maktlösa inför (maten/alkoholen/andra människor/ droger/spel/sex), att våra liv hade blivit ohanterliga.

Första steget innehåller två delar; vi erkänner att vi är maktlösa inför vår drog/vårt utlopp, och att våra liv är ohanterliga. Det är också det enda steget som verkligen handlar om den drog vi har använt.

De flesta tycker, när de väl kommit till programmet, att de vet vad de är maktlösa inför. Sin drog. De jag oftast möter är de som är maktlösa inför maten. Det är också den här maktlösheten som skiljer ut oss som är beroende från dem som inte är det.

När jag berättar för andra att jag är Sockerberoende får jag ofta kommentarer som att ”Åh! Det är jag också! Jag åt en hel chokladkaka förra veckan!” eller ”Ja, alla är nog lite sockerberoende”, och redan där vill jag säga STOPP!!

  1. Man är inte ”lite” Sockerberoende. Endera har man sjukdomen, eller också inte. Precis som när man är gravid. Men, man kan vara i första månaden, eller i nionde. Dvs, vi har fått konsekvenser av olika ”grader” av vårt drogande.
  2. Det är inte MÄNGDEN du använder som gör dig beroende eller inte. Det är HUR du använder drogen, och vilka konsekvenser du får.
  3. Har du sjukdomen har du något som vi kallar för SUG/CRAVING efter din drog. Det har inte människor som inte är beroende.

Jag var helt övertygad om att alla människor gick omkring med samma sug efter socker och snabba kolhydrater som jag gjorde, men att vissa kunde stå emot och var lite bättre än jag (ganska mycket bättre faktiskt) och därför var smala, snygga och hade fantastiska liv. För så måste det ju vara? När jag förstod att jag har en sjukdom som gör att min hjärna reagerar onormalt på socker och snabba kolhydrater/alkohol/shopping osv insåg jag också att det ÄR INTE MITT FEL att jag inte kan stå emot. Det är inte fel på mig. Jag har en annorlunda biokemi, jag har en känslighet som gör att min kropp reagerar som vid en allergi när jag får i mig vissa substanser. Jag får inte en anafylaktisk chock, men jag utvecklar vissa tankar, känslor och beteenden (som gör att resten av mitt liv är ohanterligt) och jag får ett starkt SUG efter mer, som jag inte kan stå emot.

För mig är maktlösheten detta att åka till affären och ge mig själv löftet att inte köpa något godis, ingen glass eller vad det vara månde, och sedan upptäcka att jag ändå köpt på mig och lovat att jag ska spara till på lördag. (Jag är maktlös redan inför införskaffandet). Sedan kommer jag ut ur affären och tar EN bit godis, och bryter även nästa löfte, men lovar mig själv snabbt att det ska bara bli EN, resten tar jag på lördag. Men eftersom min hjärna nu har fått drogen tackar den så mycket, drar ur proppen och CRAVINGEN sätter in (hjärnan, belöningscentrum, har blivit kidnappad). Jag äter utan att reflektera upp resten av godiset och stannar förmodligen på ett eller flera ställen till innan jag är hemma igen och köper mer. Väl hemma är jag helt förtvivlad och fylld av ett sånt självförakt att det inte går att beskriva. Detta är bara en av de saker jag har gjort för att jag är maktlös inför socker och snabba kolhydrater, bland annat. I steg ett tittar jag på vad jag har gjort för galenskaper när jag är maktlös inför, vad man nu är maktlös inför. Stulit pengar till godis? Stulit godis? Gjort smet och ätit ur bunken? Ätit en gång om dagen och tränat massor? Hetsätit? Hets svultit? Bakat bullar och ätit allihop? Ätit upp alla kakor till kalaset så du var tvungen att åka och handla nya? Tja, listan kan göras längre…. Det viktiga här är att förstå att alla inte beter sig på det här sättet, och att om du gör det, så har du troligen en SJUKDOM, det är inte fel på dig ❤

Nästa del; mitt liv är ohanterligt. Nej, tycker de flesta. Om du tar tyngre droger, olagliga droger går det snabbt för livet att bli ohanterligt. Du kan snabbt hamna på gatan, i fängelse, bli misshandlad, utan jobb osv. Då är det lättare att se.

För mig var det så här; jag kände det som att jag var en bluff. Vad jag än gjorde så fanns det alltid någon som var bättre än mig på det, och snart skulle någon komma att upptäcka vad jag var för ett missfoster, att det inte gick att älska mig och hur jag betedde mig med maten. Länge trodde jag på att allt skulle bli bra, bara jag gick ner i vikt. Men när jag med hjälp av olika bantningsprogram lyckats gå ner i vikt var jag fortfarande fånge i mig själv och jag nådde inte fram till livet. Jag styrdes av vad jag trodde att andra tyckte om mig, och hur jag trodde att de ville jag skulle vara. Innan jag fick hjälp för mitt Sockerberoende var jag nybliven tvåbarnsmamma till underbara, friska, härliga ungar, nygift, hade köpt hus som vi renoverade till ”vårt” och hade ytligt sett ett perfekt liv, inte kunde det vara ohanterligt?

Ändå sitter jag vid köksbordet efter en omgång av ätande, misslyckat bantande/svält/träning osv och skriver självmordsbreven till mina barn och min man. Jag insåg att jag kommer aldrig bli lycklig. Jag når inte fram till lyckan. Det hjälper inte att väga lite, ha rätt saker och människor omkring sig. Livets ljus skiner inte på mig, och nu klarar jag inte mer. Mitt liv var ohanterligt.