Skillnaden på ÄR och BÖR

För flera år sedan hade jag en mentor som påpekade för mig att vi alla har en ”ÄR-bild” och en ”BÖR-bild” av oss själva, och att upptäcka skillnaden mellan dessa kan göra riktigt, riktigt ont!

Orden ”måste” och ”borde” kategoriseras som SKAMORD. Det är ord som får oss att känna skam och skuld, och riktigt svår skam kan få vårt eget jag att krackelera fullständigt (Göran Larsson – boken Skamfilad mm). När mina måsten och borden blir för många, blir diskrepansen, skillnaden, mellan min ÄR-bild och min BÖR-bild, för stor.

Min BÖR-bild, är den jag egentligen önskar att jag var, eller den jag tycker att jag BORDE vara. För mig kan det vara att jag borde odla mina egna grönsaker, gjuta mina egna marschaller, umgås mer med mina barn, ta fler och längre promenader med mina hundar, rida oftare, ta bättre hand om trädgården, börja träna och följa ett schema vad gäller att städa vårt fyravåningshus….. Jag blir trött bara av att skriva om det, för listan är bara påbörjad…. Ni ser ju, att BÖR-bilden kan vara ganska så tung, och lägger rätt så mycket sten på börda.

Min ÄR-bild är den jag i verkligheten är. Den där som sätter sig ner och bläddrar på mobilen och lyssnar på ljudbok allt för många gånger under dagen. Den där som inte orkar odla utan köper hem grönsaker från affären, ger barnen halvfabrikat och försöker förlika sig med ”good enough” på alla områden av livet. Den där som plockar upp dammtussarna för hand när de far förbi och glömmer att dottern ringde och bad henne komma med badkläderna hon glömde skicka med på morgonen. Hon som lever i verkligheten och kryper upp i fåtöljen med hundarna istället för att gå den där extra lilla rundan, som hon tror att alla andra går.

Det kan vara tufft att titta på sin ÄR-bild, svårt att acceptera att vi inte är våra BÖR-bilder, kanske den vi önskar att vi kunde vara. Eller gör vi det? Vems bild av oss är BÖR-bilden egentligen? Vem har bestämt vad en borde göra? Är det vi själva? Är det någon annan betydelsefull person i livet? Är det ens sant? Är det någon som har sagt oss att det är så här vi borde vara, eller är det föreställningar vi har, om hur vi TROR att andra vill att vi ska vara?

För mig är det här viktiga frågor, som leder fram till acceptans. När jag slutar jämföra mina två olika bilder (ÄR och BÖR) mot varandra, kan jag börja acceptera den jag är, och det gör mindre ont och frigör mer energi och kraft när jag slutar med det. Det kan till och med leda till utveckling och gör att jag får växa som person och ta mig närmare den person jag verkligen är. Mitt sanna jag!

Att jämföra min egen insida med andras utsida, och göra mig föreställningar om vad andra tycker om mig utifrån det, är förödande och det är i det ljuset som skillnaden mellan min ÄR-bild och min BÖR-bild börjar göra ont på riktigt, för då är jag så långt ut från mig själv att jag inte ens VILL se mig egen ÄR-bild, fastän det är den enda jag kan förändra.

Om du känner igen det jag skriver om kan jag komma med några heta tips!

Kolla över om dina BORDEN och MÅSTEN är dina. Titta på BÖR-bilden och se om den är realistisk, och VEMS den egentligen är? Har du hittat på den själv, eller kommer den från gamla påbud och förbud som andra serverat dig? Skriv ner det du hittar och dela det med någon annan som du har förtroende för, för det är när vi berättar hur vi ser ut på insidan som vi kan börja se att andras utsidor är just utsidor. Andras insidor får vi oftast inte komma nära förrän vi visar våra egna, och det är inte alla som klarar av ta emot den.

Genom att regelbundet kolla av om vår BÖR-bild är realistisk, och om vi flyr från vår egen ÄR-bild, kan vi komma långt på resan som utgör vår personliga utveckling. Och för mig är det en av de stora resorna här i livet!

Om du har lite tid över dessa märkliga tider kan det vara ett fint sätt att använda utrymmet; att lista vilka påbud (saker en MÅSTE) eller förbud (saker en inte får) och se vilken BÖR-bild detta har gjort att just du bär omkring på.

Sedan är det ”bara” att börja resan mot förändring! 😉

Ibland kan det vara svårt att se att vi har två olika ”bilder” av oss själva. Det kan kännas som att de ser likadana ut!

Klåfingrig?!?

Jösses!

Idag hade det passat bättre med ”Vad har jag gjort?!” som rubrik. Mina klåfingrar testade ett nytt tema på min hemsida, och plötsligt hade alla blogginlägg, sidor och media försvunnit! Shit! Men nu tror jag att jag ska ha hittat dem alla igen!

Gårdagens arbetsuppgift i InSpira var att lära känna Anna Freuhling, som driver www.peaceofketo.com vilket verkligen var en härlig upplevelse. Anna har, genom att lägga om kosten till keto fått tillbaka livet trots att hon har inte mindre än fyra autoimmuna sjukdomar. Jag kommer lägga upp intervjun med henne på fredag nästa vecka, om allt går enligt planerna, så håll utkik!

Dagen idag innehåller två konsultationer för eventuellt nya klienter, och en uppstart i Sockerskolan, där jag börjat gå bredvid för att lära känna deras arbetssätt och kunna gå in som underkonsult så småningom, vilket jag ser mycket fram emot det!

Men tillbaka till min klåfingrighet! Jag är av naturen nyfiken och vill lära mig saker, men resultatet blir ofta att jag kan lite, om mycket, vilket ibland kan få oanade följder….. Jag är numer inte heller rädd för att prova mig fram, vilket kan få än mer oanade följder…. Vilket det gjorde idag! För tillfället har min hemsida en helt ny look, och jag är lätt skärrad efter att ha återfunnit och återpublicerat mina blogginlägg, eftersom jag älskar att skriva, och kände som att mina små bebisar försvunnit när all min text svävade omkring på okänd plats. Jag skrev av mig min frustration via messenger till min storebror, som är min websupport och rådgivare i detta cyberspace som både skrämmer och fascinerar mig, och sedan skred jag till verket med mitt detektivarbete!

Resultatet blev en ny look, och en längtan och önskan att utveckla min hemsida lite till!

Tänker tillbaka på hur det var när jag var aktiv i mitt beroende. Då kunde jag inte göra NÅGOT, om jag inte var BÄST. Att försöka mig på att göra en hemsida, ta reda på hur jag ger ut en bok, eller luska ut vad som behövs för att göra en video och ladda upp på YouTube var inte uppnåeligt, för jag (vågade) KUNDE ju inte misslyckas! Men i tillfrisknande har jag fått både misslyckats, och lyckats. Jag vågar prova mig fram, be om hjälp om det behövs och faktiskt försöka! Nu för tiden är det jag som är ”dataansvarig” här hemma, och jag fattar inte riktigt hur det gick till 😉

I alla fall är jag glad år min klåfingrighet idag, och jag har lärt mig att det mesta går att ställa tillrätta (tack och lov!). Så min nyfikenhet gör att jag utvecklas och lär mig nytt, både praktiskt, men också om mig själv som person!

Hur gör du när du lär dig nya saker? Lär du dig allt innan du skrider till verket, eller tar du reda på saker allt eftersom lösningarna måste till? Behöver du ha djuplodande kunskap inom det du håller på med, eller räcker det att skumma lite och lägga in bitarna i det redan befintliga pusslet? Eller kanske du blandar lite av allt?

Jag för min del tar reda på allt eftersom jag möter eventuella problem. Jag vet att det kan göra andra (som vill ha vägen utstakad) helt vansinniga, men jag tror också väldigt mycket på att få vara i min personlighet, och att min personlighet är föränderlig. Är inte det spännande?! Fråga inte min man, han håller inte med om att det är särskilt uppiggande, jag lovar! 😀

Men nu, mina vänner är det dags för mig att ta ut hundarna en liten stund, så vi får lite sol och luft innan eftermiddagen och kvällen tar fart på nytt! Allt gott till er, och jag hoppas ni gillar nya looken! ❤

Hur påverkar Coronakrisen våra barn?

Om du börjar läsa och tror att jag har svar, måste jag tyvärr göra dig besviken, jag har bara en massa tankar omkring detta som behöver komma ut. Men läs gärna vidare ändå, kanske du kan ge mig mer kunskap!

När detta med covid-19 började uppmärksammas och fortfarande befann sig ”där borta”, hade mellanbarnet i familjen redan snappat upp det och hade tankar och åsikter om det, som jag bemötte efter bästa förmåga. Jag uppfattade inte så mycket rädsla hos honom, men ville inte ignorera eller vifta bort det hela heller. Ju närmare vår verklighet viruset har kommit, desto mer uppmärksamhet har det ju fått, och nu känns det som att det är det enda all media fokuserar på. Jag förstår att det är nödvändigt med fakta och saklig information, men vad gör detta med våra barn?

Samtidigt som media spyr ur sig dödssiffror, langar fram bilder på oroliga, smått hysteriska, vuxna människor börjar skolorna skicka hem kompisar med förkylningssymtom, de får inte sitta nära varandra i klassrummet och händer, bänkar och lokaler tvättas nitiskt flera gånger om dagen. Hur påverkar det ett barn som har funderingar som kanske inte får luftas eller blir bemötta?

Återigen; jag förstår att det behöver vara så. Men hur möter en vuxen som själv är rädd ett barn med en ännu större rädsla?

Dessutom är det så många olika skikt i detta. Det mest tydliga är ju rädslan för själva viruset. Att bli drabbad själv, eller att mamma, pappa, syskon eller mor/farföräldrar ska drabbas. Sedan kommer den nästa frågan: vad händer om mamma eller pappa permitteras eller varslas? Du kan vara säker på att även om vuxna inget säger plockar barnen upp oro och rädsla ändå. Min tanke är att det är bättre att sätta ord på det. Det behöver inte vara stora ord eller drama, det kan bara vara en bekräftelse på att ”Ja, vi är lite oroliga, men det kommer säkert lösa sig” om det är så det känns, eller också kanske det finns någonstans dit barnen kan vända sig för stöd när de har frågor och funderingar. Vart kan det vara?

Sedan har vi ännu en kategori där både barn och vuxna i vissa fall genom karantän eller isolering faktiskt kan bli fast med förövare av olika slag utan att kunna ta sig därifrån eller skydda sig på något sätt och vis. Jag är helt övertygad om att det påverkar både där och då, och att vi kommer behöva jobba på bred front med att ta hand om skadorna när detta är över.

Yngsta dottern i vårt hushåll suckade och stängde av radion i bilen med en suck ”Jag orkar inte höra mer om corona nu!” meddelade hon, och jag känner mig glad att hon kan värja sig när hon har behov av det. Hon kommer inte gå miste om information, snarare tvärt om….

Så vad kan vi göra då? Jag har inga lösningar, men tänker att det kanske kan vara bra att begränsa antalet nyhetssändningar som barnet ser och hör, hålla koll på vad som konsumeras via olika kanaler på nätet, fråga om barnet är oroligt eller rädd och säga att det kan komma och prata och fråga om det vill. Det finns säkert massor av andra saker vi kan göra, och har ni fler tankar blir jag superglad om ni vill dela med er!

Den här rädslan vi ser runtomkring oss på så många ställen är nämligen en fest för beroendesjukdomen, oavsett utlopp, och många, många har svårt att hålla sig nyktra och drogfria på grund av att de inte kan hantera denna rädsla.

Men, en av de saker som läker sjukdomen och ger tillfrisknande är att få dela med sig av hur det känns, och det behöver inte vara så avancerat, det kan räcka med att få berätta för någon som kan härbärgera. Så du kan bidra genom att lyssna på någons oro, så att den inte trycks undan och bygger bo i en känslig varelse och tar sig uttryck på andra sätt! Kan DU se, eller lyssna på någon idag?

Var rädda om varandra där ute ❤️❤️

Tillitskortet

Nu är det allt för länge sedan jag skrev något, känns det som! Jag har haft fullt upp med att filma och redigera till min Youtubekanal, både på svenska och engelska. Det är verkligen roligt och inspirerade att få möta både behandlare som jobbar i min bransch, föräldrar som lagt om kosten med sina barn, och att få bolla tankar och dela kunskap tillsammans med Bitten. Jag hoppas att det kommer fortsätta i samma stil, och att många fler hittar fram till kanalen och börjar följa, dela och prenumerera så att kunskapen om sockerberoende kommer ut!

Känns som att jag inte kan göra ett inlägg nu utan att skriva om covid -19, men jag måste säga att det känns helt overkligt. Jag har även en känsla av förvåning där jag liksom står bredvid och iakttar alla andra som har panik. Jag förstår att jag behöver dra mitt strå till stacken för att inte sprida varken smitta eller panik, men allt som rapporteras och visas i media tar proportioner som känns helt overkliga.

Jag hämtade hem äldsta dottern från skolan förra veckan, eftersom hon går på gymnasiet och de stängts, och även hon uttryckte hur surrealistiskt allt är. Det känns som en dålig film, där människor sitter i karantän för att inte sprida dödssmitta, men ingen vet hur det egentligen är, kommer att bli eller vad detta kommer få för konsekvenser, varken ekonomiskt eller känslomässigt.

Miljön och Moder Jord ser ju ut att tacka för minskat utsläpp och belastning, och kanske är det bra att se att det faktiskt GÅR att leva på ett annat sätt, bara vi klarar det rent ekonomiskt, med tanke på alla permitteringar och den osäkra tiden för alla företag.

Personligen behöver jag dra ”tillitskortet”. Här på vår gård är arbetsbelastningen den samma, med mjölkkorna, hönsen, hästarna och hundarna, samtidigt som jag jobbar vidare med att utveckla InSpira hela tiden. Vi har ju haft hemmakontor i alla år, och märker ingen större skillnad på det sättet.

Jag väljer att följa de rekommendationer vi får om att stanna hemma om jag har förkylningssymtom, vara noga med handhygien, inte springa för nära inpå andra och måste nog säga att jag tänker en gång extra om jag MÅSTE åka ”just dit, just nu”, men jag vill inte låta paniken nästla sig in. Jag vill, trots allvaret, njuta av att ha alla barnen nära mig, se att Moder Jord får lite respit, vara tacksam över att vi har mat på gården och höra av mig lite extra till mina nära och kära. Mitt i allt kaos finns en lugn punkt, en liten plats av tillit till att det kommer bli bra. Det kanske inte blir som jag vill, och kanske kommer jag uppleva smärta på resan, men det kommer bli bra, till slut.

Så med detta skickar jag ut så mycket styrka, ljus, värme och kärlek jag bara kan, och hoppas att vi tillsammans kommer välbehållna ut på andra sidan med någon form av lärdom i bagaget! ❤️❤️

Tumme ner

Som ni kanske vet har jag den senaste veckan startat upp min YouTube kanal igen, och det är jätteroligt! Men som den bekräftelsetorsk jag är har jag ibland svårt att hantera ”tumme ner”, både på det personliga och det professionella planet. Vissa dagar är jag mer skör, och andra dagar känner jag mig som ett lejon.

Antar att det, mer eller mindre, är så för alla, men ibland känner jag att det kan vara väldigt tröttsamt att ständigt fundera över vad andra tycker, tänker och anser om en, och jag uppfattar det ofta som att vi som har ett beroende är extra känsliga för detta.

Naturligtvis är detta kopplat till självkänslan och den har blivit betydligt bättre med åren, tack vare mina ständiga reflektioner och mitt arbete med mig själv, vilket jag är väldigt, väldigt glad över. En annan sak som jag också har fått lära mig är hur mycket jag växer genom att gå emot mina rädslor, och det är mycket vad det handlar om när jag beslutade mig för att göra verklighet av mina planer om YouTube.

Om jag ska kunna växa som person, så får jag lära mig hantera ”tumme ner”, från folk som inte ens känner mig, och inse att jag har ett värde ändå. Det finns andra som tycker om mig, trots att vissa dissar mig. Och det är helt okej, att inte bli älskad och omtyckt av alla. Det är inte helt lätt för en ”peoplepleaser” av högsta rang ska ni veta, men jag jobbar på det, och vet att det går, bara jag tar hand om mig på ALLA plan. Det börjar med maten, sedan kommer andligheten/det mentala/självkänslan, och sedan måste jag GÖRA.

Tack och lov har jag en flock runt omkring mig som kan hjälpa mig slicka såren och peppa mig att fortsätta när jag känner mig liten, sårad och ömklig.

Jag har också fått uppleva att det som VERKLIGEN gör ont är att bli dissad av någon som jag älskar så att det gör ont, och det påminner mig om att jag behöver vara en egen person, och verkligen se mitt eget värde, för jag ska umgås med mig själv varje dag, resten av livet. Jag tänker att om jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat, så kan jag inte bättre, även om det inte är gott nog åt andra. Värt att begrunda, både en och två gånger!

Så, ”tumme ner” kan vara tufft, men nu kör jag ändå, och hoppas kunna fokusera på de tummar upp jag faktiskt också fått och får!

Allt gott till er alla! Puss å kram ❤

%d bloggare gillar detta: