Vardagsfunderingar

Just nu gassar solen ner efter några dagars regn, och jag njuter hejdlöst. Jag vill inte ha en torksommar som den för två år sedan, men jag vill ha det varmt och skönt, och njuter av fulla drag av värmen.

I dagarna som varit har vår islandshäst börjat klia sig i manen igen. Hon har sommareksem, och mycket av tiden tillsammans med henne under sommarhalvåret spenderas med duschslang för att schamponera och tvätta, täcka, smörja, spreja, fixa och dona. Jag tror hon gör sin sista sommar den här sommaren, eftersom det sliter på henne med all eksem och hon har några år på nacken. Snällare häst har vi aldrig haft ❤ Hon var på väg bort redan förra sommaren, men vi beslutade att det fick gå ett tag till.

Annars är det mycket fokus på utejobb just nu. Andreas har fullt upp med att förbereda för betessläpp för både mjölkkor, sinkor och ungdjur, och jag försöker hinna mer trädgården mellan kontorsjobb och chaufförsuppdrag (det blir några mil i veckan). Bara Äldsta dottern har fixat körkortet ska jag utnyttja henne till max 😉

För övrigt har jag än en gång plockat upp verktyget ”att lämna över maten” till en vän i tillfrisknande. Det är som att sätta en liten spärr innan jag stoppar något oplanerat i munnen. Det har varit en period där det varit för mycket av produkter jag inte mår bra av, och då blir jag så tacksam när det finns sätt att handla som verkligen hjälper. Jag skriver ner på kvällen eller morgonen samma dag vad jag ska äta till frukost, lunch och middag, tar ett kort på planeringen och skickar det till min vän. Om jag ändrar något i planen så hör jag av mig till henne och förankrar det innan jag handlar. Det gör att jag får en liten kil mellan mig och maten, som funkar som en broms, och gör att jag väljer att äta bra mat istället för halvfabrikat och annat som inte passar min hjärna och kropp på samma sätt.

Genast kommer sinnesron och tacksamheten tillbaka, för fokus ligger inte på drogen längre. Tänk att så små saker kan göra så stor förändring!

Jobbmässigt har jag just nu massa tankar och funderingar. Jag önskar att jag kunde få mer interaktion med de följare jag har och kunna nå ut till fler. Jag funderar fram och tillbaka om jag kanske har för många järn i elden, och vilket jag i så fall ska lägga åt sidan ett tag….. Jag tycker YouTube är väldigt roligt, och skulle vilja ha fler följare där för att kunna använda det mediet fullt ut. Samtidigt älskar jag att skriva, och har funderingar på om jag kanske skulle skriva på engelska också, men får lite gliringar då och då när jag administrerar en engelskspråkig Facebook grupp att jag gör mycket stavfel och att det kan göra att jag anses vara oseriös….. Ja, ja, vi får väl se!

I vilket fall är det dags att gå ut och göra dagens sysslor på gården. har även ett bankbesök framför mig tillsammans med äldsta dottern som (om någon missat det) fyllde arton (18!!!) år i fredags. Undrar när det hände, att hon blev lika gammal som mig??? Det låter som en klyscha, men någonstans inom mig är jag fortfarande den där 18-åringen jag var för så många år sedan, även om det hänt SÅ mycket sedan dess, tack och lov, så kan jag fortfarande känna henne där inne. Hoppas jag kan använda det till att möta mina barn där de är ❤

Önskar er alla en fortsatt fin vecka, och hoppas vi ses här igen! Hare gött!!

Att gå sin väg…..

Att gå sin väg kan ha två betydelser, som ni nog vet. Att gå SIN väg, eller att GÅ sin väg. Ibland är det svårt att veta vilket en ska välja, eller om en ska göra både och.

När jag blivit rädd har jag alltid velat jag fly.

Av de tre F:en (eller är det fyra, vilket är det sista då?) som vi automatiskt tar till vid rädsla (Frys, Fäkta eller Fly) är flykt det jag alltid tagit till när jag blivit rädd. Då har det inte handlat om rädslor som att möta en björn eller sabeltandad tiger, utan det har handlat om rädslor för att att inte bli omtyckt, för vad andra tyckt och tänkt om mig osv. Jag har haft ett mönster av att dra mig undan om jag hyser minsta misstanke om att jag inte varit omtyckt, eller att någon haft en åsikt om mig, eller det jag gör, som inte varit fördelaktig.

Den senaste tiden har detta blivit allt mer påtagligt, och jag har fått rent fysiska stressreaktioner av att stå kvar i rädsla, stå kvar i ovisshet och härda ut vid tanken på att om jag inte lägger mig platt kommer jag att bli illa omtyckt, kanske förtalad eller baktalad. Men jag har stått kvar, trots allt, jag har till och med vågat resa mig lite till, fastän det har kostat på. Det hela ledde till en skiljeväg, och det gjorde mig ledsen, men jag flydde inte. Jag GICK inte min väg, jag gick MIN väg, och för min personliga utveckling känns det väldigt bra.

Det gjorde också att jag kände mig allt mer förankrad i min tanke om att flera människor kan se på samma sak, från olika håll, vilket gör att vi ser helt olika saker! Och det betyder inte att någon av oss har, eller är, fel, vi kan bara inte enas om vilket håll vi ska titta från, och till slut enas om att vi inte kan enas. Det kan också vara sorgligt, men jag tror att det hjälper mig att växa.

Det jag trodde skulle bli början på något nytt, spännande, blev inte alls av, men det får vara okej. Jag får slicka såren och gå vidare, förmodligen finns det något annat bakom den här vägkröken, som bara väntar på att jag ska komma dit!

Ja, så kan det vara. Känner mig tacksam över att ha ett kontaktnät runt mig, som ser just den här saken från mitt perspektiv, och som kan fånga upp mig när jag vill gå ur min egen sanning för att blidka andra eller slå på mig själv. Att ha min flock är så otroligt viktigt, och jag är så oändligt, jublande tacksam att den finns där ❤️

Rutiner som ger frihet

Jag vet att jag har skrivit om detta med rutiner förr, men det har väl med att göra just det som bilden ovanför visar, det liksom går i cykler, och just nu är jag inne i en period där jag ”älskar rutiner” 😉

Jag är ofta av eller på, och tycker det är svårt att hitta rutiner som håller i längden, eftersom jag har en benägenhet att ”overkill” saker, dvs jag gör för mycket, dyker ner i detaljer och målar in mig i hörn som blir allt för trånga, med hjälp av något jag kallar ”rutiner”, men som i själva fallet kan vara rigiditet och inflexibilitet.

När jag ska reda ut kaos jag skapat i olika delar av mitt liv går jag gärna till överdrift och rutar in hela livet i Excelarksformat, från det att jag slår upp ögonen på morgonen tills jag lägger mig på kvällen, vilket funkar i cirka fyra dagar innan jag får tuppjuck på alla regler jag satt upp för mig själv, och struntar i alla rutiner igen. Lite överdrivet, men ungefär så kan det se ut.

Jag är en människa som inte gillar raksträckor och som fått kämpa för att hålla i de rutiner som gör att jag håller mig kvar i tillfrisknande. Vissa saker, som till exempel att väga min mat, är något som vissa andra ser som något sjukt, som begränsar mig, medans jag känner en stor lättnad och en frihet från besatthet. I långa perioder väger jag inte min mat, men då finns i bakhuvudet en liten röst som ändå undrar om jag inte ska ta lite mer, eller lite mindre, eller om jag ändå inte skulle ta och…… och det funkar inte i längden, det är bara så.

I mina rutiner behöver ingå;

  • En stund på morgonen för mig själv där jag ser över vad jag behöver göra under dagen för att hålla mig i tillfrisknande och ”koppla upp på livet”.
  • Gå på möten och ringa samtal till andra i tillfrisknande.
  • En stund på kvällen för att gå igenom och utvärdera dagen; finns något som ligger och gnager? Behöver jag reda upp något dagen därpå? Vad är jag tacksam för? Finns det något jag kan göra annorlunda?
  • Planera nästa dags mat.

Jag går inte på möten varje dag, men det ingår i mina veckorutiner, och är som att ta min medicin. Jag gillar att gå på mina möten, men ibland behöver jag påminna mig om att det är just medicin eftersom det är lätt att välja bort sådant som tar tid om vardagen blir lite stressig.

Under tiden jag tillfrisknat har mina rutiner ändrats, och jag kan numer inrätta rutinerna i mitt liv, istället för att vara rigid och fastna i detaljer.

Jag minns när vi skulle resa utomlands första gången i min nykterhet, och jag gick upp klockan tre på morgonen för att hinna med mina rutiner (då var det en lång lista). Jag låste in mig på toaletten för att inte väcka familjen, och resten av dagen var jag helt slut eftersom jag stigit upp så tidigt, vilket i slutändan inte gynnade familjen det minsta. I och för sig var jag fortsatt fri från mjöl och socker, men så mycket mer än så var det inte.

Idag kan jag välja att stiga upp lite tidigare, medvetet korta ner min rutin, och göra den anpassad efter familjen, i vetskap om att jag kommer ha utrymme för att göra det mer grundligt de andra dagarna. Det är en balansgång på frihetslinan, eftersom jag gärna börjar hoppa rep med sagda lina och ignorera det faktum att vissa saker behöver jag faktiskt göra för att ens hålla mig kvar i livet på livets villkor.

Så länge rutinerna ger mig frihet vet jag att de hjälper mig. Men när de börjar kväva mig, ruta in hela livet och får mig att känna mig överväldigad behöver jag ta ett steg tillbaka och kolla efter om jag har rutat in livet för hårt, eller om min sjukdom pratar skit och talar om för mig att ”detta med rutiner är ju bara begränsande”. Såna gånger är mina samtal med andra i tillfrisknande en gåva, för att kunna göra en reality check: är det jag eller sjukdomen som tänker?

Till att börja med var det svårt att hitta rutiner som passade mig och det var jobbigt att få dem integrerade i resten av livet, men numer är de en del av min vardag, och tack vare det HAR jag ett liv att leva. Som ni förstått behöver jag, allt som oftast, påminna mig om varför jag har dessa rutiner, och jag behöver se över dem då och då, men summan av kardemumman blir trots allt att de ger mig en frihet och en möjlighet att leva livet levande, vilket gör att det är SÅ värt att fortsätta! <3<3

Vardagsliv

Sitter framför datorn och förbereder mig för dagens möten, grupper och arbete i Annicas InSpira. Tänkte skriva ett blogginlägg, men saknar inspiration just nu. Först blir jag lite förskräckt, och börjar leta febrilt efter ämnen, jag har ju en aldrig sinande brunn när det gäller uppslag i förhållande till beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet, men inser sedan att det är vägledning av avancerat slag när hjärnan är blank; jag behöver VILA. Jag ska alltså bara göra dagens bokade möten och uppdrag, sedan finns det annat som behöver min uppmärksamhet.

Det är ju aldrig så att jag inte har något att göra. Att bo på en gård, med djur av olika slag, är ett ständigt pågående arbete. Makens mjölkproduktion medför att vi ofta har gäster av olika slag, människor som tittar in och köper råmjölk, tar en kopp kaffe, någon som kommer och hjälper oss med körslor mm, och min äggförsäljning tar upp en stor del av vardagen och innebär också besök både vardag som helg. Ett hektiskt liv, med många järn i elden. Ibland kan jag tycka att det bara är sååååå jobbigt. Det är de dagar jag inte tagit hand om mig själv och satt mitt tillfrisknande först. När jag sovit dåligt, ätit något jag inte har på matplanen men är ”okej” ändå, stressat för mycket, struntat i rutiner, eller har någon annan form av obalans. Andra dagar, när allt ligger på plats, är det bara en del av helheten och flyter förbi som vilken syssla som helst.

Jag vet att jag har skrivit om det förr, men jag kommer ofta tillbaka till detta; om jag skulle ta bort ALLA de delar som hör lantbruket till, så skulle inget av det andra fungera heller. det är för mycket JAG. Visst händer det att jag längtar efter en sovmorgon, en ledig kväll, eller en dag där jag kan sitta och maratonkolla film eller läsa så ögonen tåras, men kanske det kommer en annan tid när jag har det så, tänker jag.

Något som jag alltid har är valet hur jag förhåller mig till allt detta. Jag behöver acceptera att vissa saker ser ut som de gör, och ta ansvar för att förändra det som jag inte vill ha eller kan förändra, lära mig se skillnad på dessa och sedan förhålla mig till resultatet. Det är lättare sagt än gjort, och ibland ser jag inte ens att jag har ett val, utan loopar runt i samma tanker, beteenden och fortsätter sticka och brodera på offerkoftan, som växer sig til XXXL och slutligen blir en offerall istället. Det jag också har upptäckt är att jag måste få tillräckligt ONT för att få motivation till att förändra något alls. Det är smärtan jag mött i livet, som drivit mig till förändring. Inte alls så skönt, och helst vill jag ju undvika smärta, men om jag ser det ur det här perspektivet kan jag ju rent av tänka att det är bra att få möta lite motstånd då och då.

Däremot, vill jag inte möta den ensam.

Förr trodde jag att en riktig vän och en ideal partner var någon som ”tog stryk” för mig, och utkämpade mina krig. Helst skulle en partner också veta vad jag tänkte och kände innan jag ens visste det själv. (Inga små krav för en partner här inte! 😉 ) Nu vet jag att mitt liv är mitt ansvar. Jag behöver utkämpa mina egna strider, ta egna beslut och trampa upp nya fotspår. Men, mina vänner och min partner kan gå bredvid, hålla ut en hand och stötta om det behövs, ge ett verktyg jag inte hade, eller peka ut en lösning eller visa ett hinder jag inte ser.

Jag tänker att det kanske är det som är anledningen till att vi har vissa människor hos oss en period i livet, som sedan vandrar vidare varpå vi möter nya människor. Vi har lärt något av de som gick, och i bästa fall har vi givit något tillbaka. Ofta är det ju så att när jag stöttar någon, stöttar den tillbaka, vi blir en enhet, med två delar, och det är det som är den största skillnaden för mig idag. Jag letar inte efter att någon annan ska göra mig hel; jag letar efter verktyg som jag kan använda för att göra mig själv hel. I det här skedet i livet känns det som att jag fortsätter sandpappra här och där, och ibland får jag ta fram mejsel och slägga igen 😉 men det är mer finlir nu än när jag ställde mig naken utan drogen, vilket jag är otroligt tacksam för!

Visst har jag fortfarande många delar att lyfta upp i ljuset, betrakta och besluta vad som ska göras av dem, men det är ju det som är livet, tänker jag! Att fortsätta vara nyfiken, undersöka, utforska och utvecklas är en av de drivkrafter som kommit i dagen under mina år av sandpapprande och mejslande, och det vill jag inte vara utan!

Ser att det är dags att avsluta, första mötet står på tur, så jag tackar för mig, och skickar orden vidare till dig! Det blev ju ett blogginlägg ändå, även om det inte blev som jag tänkt!

Allt gott <3<3

Att få definiera sig själv

Just i dessa dagar sitter jag med i en nystartsgrupp, vilket är en gåva. Jag har mött många nystartare, men när jag bara sitter bredvid för att ta del av material och ett specifikt arbetssätt, vilket jag gör nu, kan jag iaktta allt på ett helt annat sätt, och det berör mig djupt att få ta del av allt.

Det är, på ett mjukt och varmt sätt, vackert att komma ihåg min egen resa, och jag är så tacksam att få minnas hur det var, och att se hur tillfrisknandet också har vissa milstolpar, och ett mönster som de flesta av oss följer, fast maskorna inte alltid sitter i samma ordning 😉

Något som berört mig djupt den här veckan är att få möta känslan av att vara helt utan egen identitet. Jag minns så väl hur vilsen jag kände mig när jag stod utan min drog. Jag kunde inte förstå att mitt beroende hade drabbat mig på alla områden av livet, och hur det skulle påverka mig att ta bort drogen. Gång på gång fick jag inse att maten BARA ÄR 10 % av tillfrisknandet. När jag hade fått en matplan och det hade gått ett tag och jag skulle hantera alla dagliga situationer utan att stoppa i mig något att äta för att kunna hantera livet, kändes det till slut som att någon skalat av mig huden och jag stod fullkomligt naken och skyddslös. Vem är jag??? Jag visste inte vad jag tyckte om för musik, vilka kläder jag gillade eller vem jag EGENTLIGEN var som person, eftersom jag i så mångt och mycket har relaterat allt till maten på olika sätt.

Att ta de där första stapplande stegen rakt ut i luften kändes i sanning som att göra ett fritt fall, och det viktigaste för mig då var att jag inte gjorde det ensam. Att kunna dela rädslan och vilsenheten, och även fira framsteg och utveckling, tillsammans med någon på ett ärligt och filterfritt sätt är läkande ända in i själen. Att våga stå kvar utan hud och tillåta lager på lager fortsätta falla, samtidigt som jag på andra sätt fick ny hud och nya, rena filter är något av det modigaste och vackraste jag gjort i hela mitt liv!

Jag vet att det kanske inte syns på utsidan, men på insidan är jag inte samma person längre, och idag jag är någon jag tycker om (för det mesta 😉 )

När jag ser tillbaka på mig själv, i min uppväxt och när jag skulle formas som människa, så minns jag att jag törstade efter att höra andra människor beskriva mig. Jag sög i mig varenda liten detalj och hoppades att de var ärliga om de sa något gott om mig. Jag minns också att jag älskade att göra olika sorters personlighetstest i Veckorevyn, Min Häst, Kompis Posten eller var jag kunde finna dem, för att få ett hum om vem jag verkligen var. det svåra sedan var att jag kände mig tvungen att leva upp till andras åsikter, och tidningarnas definition om vem jag var.

Något som jag lärt mig idag är att det är JAG som bestämmer vem jag är. Ingen annan kan definiera mig, och att tillfriskna gav mig tillbaka möjligheten att få definiera mig själv. Visserligen har jag biokemiskt en grundpersonlighet, men jag har alla möjligheter i världen att välja hur jag vill agera, vara och uppfattas av andra, utan att för den skull bli en People Pleaser eller vara omvärldsstyrd. För att ha det valet behöver jag ta mig tid för att känna efter och ta en titt på vem jag vill vara, och det är det jag gör när jag har min Morgonstund och min Kvällsreflektion. Det är så enkelt, men inte alltid lätt!

Så om du funderar på att börja vandra den här vägen, se till att ha stöttning och förbered dig på en sjuhelsikes, fantastisk resa! Det är så värt varenda sekund!!

%d bloggare gillar detta: