Vad har jag gjort?!

Just idag, på morgonen, innan alla i familjen hunnit vakna, skrev jag på kontraktet för att kunna ge ut min första bok, som ska handla om barn och socker(beroende).

Känslan är lite hisnande, och jag önskar så att den här boken ska kunna hjälpa och vägleda andra föräldrar, vare sig de är sockerberoende eller inte. Jag minns min egen vilsenhet som nynykter sockerberoende och hur jag knappt visste in och ut på mig själv, hur skulle jag kunna förändra något, som inte ens visste hur jag ville ha det?!? Boken kommer vara en praktisk vägledning i hur du kan förändra kosten tillsammans med dina barn, och kommer innehålla massor av tips, idéer och flera olika recept, om allt går enligt planerna.

Som vanligt, när jag tar ett (för mig) stort kliv känns det lite som fritt fall; vad har jag gjort?!? Tänk om jag inte säljer en enda?!? Men så tänker jag att om förlaget har så pass stor tro på mitt manus att de kan tänka sig hjälpa mig, då ska väl jag ha det också. Det finns ju manus som blir refuserade helt och hållet. Så nu får ni hålla tummarna för mig!

Oavsett om min bok tas emot väl eller ej, så vet jag att det behövs en förändring ute i Sverige, och världen, gällande vad vi ger våra barn att äta. Dr Joan Ifland som skrivit boken ”Processed Food Addiction” tweetade häromdagen ”So if processed foods increase stress and reduce immunity, why are we giving them to our children?” och jag tycker det är en mycket bra fråga!

Jag tycker det känns som att vårt samhälle sitter helt i knät på livsmedelsindustrin (kanske lite konspirationsteori här, men det bjuder jag på), och att det som beskrivs som en normal, hälsosam kost (baserat på kolhydrater) är det som faktiskt skapar de flesta av de sjukdomar vi ser runt omkring oss i samhället idag.

När min yngsta dotter föddes för 10 år sedan fick hon inte välling. Jag valde att sakta med säkert börja ge henne riktig mat och det som vi åt av. hon älskade avokado, fetaost, oliver och lax, och vad sa det på BVC tror ni?? De tvingade mig att ta blodprover på henne för att kontrollera så att hon inte fick näringsbrist!! Vad säger en? Hur kommer det sig att våra förfäder överlevde utan välling, smörgåsrån och pulvergröt? Jag bara undrar??

Det finns så otroligt mycket forskning som visar på att den mat vi är designade för att äta är animaliskt baserad lågkolhydratskost, och jag är själv ett levande bevis på att att en kostomläggning kan läka både till kropp och själ! Om jag kan göra något så att mina barn, eller någon annans för den delen, slipper gå igenom det helvete det innebär att vara instängd i ett sockerberoende, så kommer jag att göra det, och att ge ut den här boken, är ett litet steg i den riktningen.

Så med det sagt, och med tanken ”Herregud, vad har jag gjort?!?” tar jag modet i handen och kliver på framåt!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hur påverkar Coronakrisen våra barn?

Om du börjar läsa och tror att jag har svar, måste jag tyvärr göra dig besviken, jag har bara en massa tankar omkring detta som behöver komma ut. Men läs gärna vidare ändå, kanske du kan ge mig mer kunskap!

När detta med covid-19 började uppmärksammas och fortfarande befann sig ”där borta”, hade mellanbarnet i familjen redan snappat upp det och hade tankar och åsikter om det, som jag bemötte efter bästa förmåga. Jag uppfattade inte så mycket rädsla hos honom, men ville inte ignorera eller vifta bort det hela heller. Ju närmare vår verklighet viruset har kommit, desto mer uppmärksamhet har det ju fått, och nu känns det som att det är det enda all media fokuserar på. Jag förstår att det är nödvändigt med fakta och saklig information, men vad gör detta med våra barn?

Samtidigt som media spyr ur sig dödssiffror, langar fram bilder på oroliga, smått hysteriska, vuxna människor börjar skolorna skicka hem kompisar med förkylningssymtom, de får inte sitta nära varandra i klassrummet och händer, bänkar och lokaler tvättas nitiskt flera gånger om dagen. Hur påverkar det ett barn som har funderingar som kanske inte får luftas eller blir bemötta?

Återigen; jag förstår att det behöver vara så. Men hur möter en vuxen som själv är rädd ett barn med en ännu större rädsla?

Dessutom är det så många olika skikt i detta. Det mest tydliga är ju rädslan för själva viruset. Att bli drabbad själv, eller att mamma, pappa, syskon eller mor/farföräldrar ska drabbas. Sedan kommer den nästa frågan: vad händer om mamma eller pappa permitteras eller varslas? Du kan vara säker på att även om vuxna inget säger plockar barnen upp oro och rädsla ändå. Min tanke är att det är bättre att sätta ord på det. Det behöver inte vara stora ord eller drama, det kan bara vara en bekräftelse på att ”Ja, vi är lite oroliga, men det kommer säkert lösa sig” om det är så det känns, eller också kanske det finns någonstans dit barnen kan vända sig för stöd när de har frågor och funderingar. Vart kan det vara?

Sedan har vi ännu en kategori där både barn och vuxna i vissa fall genom karantän eller isolering faktiskt kan bli fast med förövare av olika slag utan att kunna ta sig därifrån eller skydda sig på något sätt och vis. Jag är helt övertygad om att det påverkar både där och då, och att vi kommer behöva jobba på bred front med att ta hand om skadorna när detta är över.

Yngsta dottern i vårt hushåll suckade och stängde av radion i bilen med en suck ”Jag orkar inte höra mer om corona nu!” meddelade hon, och jag känner mig glad att hon kan värja sig när hon har behov av det. Hon kommer inte gå miste om information, snarare tvärt om….

Så vad kan vi göra då? Jag har inga lösningar, men tänker att det kanske kan vara bra att begränsa antalet nyhetssändningar som barnet ser och hör, hålla koll på vad som konsumeras via olika kanaler på nätet, fråga om barnet är oroligt eller rädd och säga att det kan komma och prata och fråga om det vill. Det finns säkert massor av andra saker vi kan göra, och har ni fler tankar blir jag superglad om ni vill dela med er!

Den här rädslan vi ser runtomkring oss på så många ställen är nämligen en fest för beroendesjukdomen, oavsett utlopp, och många, många har svårt att hålla sig nyktra och drogfria på grund av att de inte kan hantera denna rädsla.

Men, en av de saker som läker sjukdomen och ger tillfrisknande är att få dela med sig av hur det känns, och det behöver inte vara så avancerat, det kan räcka med att få berätta för någon som kan härbärgera. Så du kan bidra genom att lyssna på någons oro, så att den inte trycks undan och bygger bo i en känslig varelse och tar sig uttryck på andra sätt! Kan DU se, eller lyssna på någon idag?

Var rädda om varandra där ute ❤️❤️

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tillitskortet

Nu är det allt för länge sedan jag skrev något, känns det som! Jag har haft fullt upp med att filma och redigera till min Youtubekanal, både på svenska och engelska. Det är verkligen roligt och inspirerade att få möta både behandlare som jobbar i min bransch, föräldrar som lagt om kosten med sina barn, och att få bolla tankar och dela kunskap tillsammans med Bitten. Jag hoppas att det kommer fortsätta i samma stil, och att många fler hittar fram till kanalen och börjar följa, dela och prenumerera så att kunskapen om sockerberoende kommer ut!

Känns som att jag inte kan göra ett inlägg nu utan att skriva om covid -19, men jag måste säga att det känns helt overkligt. Jag har även en känsla av förvåning där jag liksom står bredvid och iakttar alla andra som har panik. Jag förstår att jag behöver dra mitt strå till stacken för att inte sprida varken smitta eller panik, men allt som rapporteras och visas i media tar proportioner som känns helt overkliga.

Jag hämtade hem äldsta dottern från skolan förra veckan, eftersom hon går på gymnasiet och de stängts, och även hon uttryckte hur surrealistiskt allt är. Det känns som en dålig film, där människor sitter i karantän för att inte sprida dödssmitta, men ingen vet hur det egentligen är, kommer att bli eller vad detta kommer få för konsekvenser, varken ekonomiskt eller känslomässigt.

Miljön och Moder Jord ser ju ut att tacka för minskat utsläpp och belastning, och kanske är det bra att se att det faktiskt GÅR att leva på ett annat sätt, bara vi klarar det rent ekonomiskt, med tanke på alla permitteringar och den osäkra tiden för alla företag.

Personligen behöver jag dra ”tillitskortet”. Här på vår gård är arbetsbelastningen den samma, med mjölkkorna, hönsen, hästarna och hundarna, samtidigt som jag jobbar vidare med att utveckla InSpira hela tiden. Vi har ju haft hemmakontor i alla år, och märker ingen större skillnad på det sättet.

Jag väljer att följa de rekommendationer vi får om att stanna hemma om jag har förkylningssymtom, vara noga med handhygien, inte springa för nära inpå andra och måste nog säga att jag tänker en gång extra om jag MÅSTE åka ”just dit, just nu”, men jag vill inte låta paniken nästla sig in. Jag vill, trots allvaret, njuta av att ha alla barnen nära mig, se att Moder Jord får lite respit, vara tacksam över att vi har mat på gården och höra av mig lite extra till mina nära och kära. Mitt i allt kaos finns en lugn punkt, en liten plats av tillit till att det kommer bli bra. Det kanske inte blir som jag vill, och kanske kommer jag uppleva smärta på resan, men det kommer bli bra, till slut.

Så med detta skickar jag ut så mycket styrka, ljus, värme och kärlek jag bara kan, och hoppas att vi tillsammans kommer välbehållna ut på andra sidan med någon form av lärdom i bagaget! ❤️❤️

Publicerat i Leva i tillfrisknande, Min vardag | Lämna en kommentar

Sockerfri förälder

I skrivande stund känner jag mig lite stressad. Jag har de senaste veckorna ägnat mig åt att boka in och filma flera intervjuer som ska upp på min YouTube kanal. Det är fanatiskt roligt och jag blir själv inspirerad och taggad, så jag hoppas att det är vad som förmedlas där också!

Igår hade jag förmånen att få intervjua min yngsta dotter, igen. Vi har gjort det förut, men nu blev det på ett annat sätt. Och bra det också, så klart! 🙂 Det är så roligt att få ta del av hennes tankar omkring min sjukdom och hur det är och har varit att växa upp med den. Jag upplever att alla mina tre barn (och min man) är ganska coola i det, men det har inte alltid varit så. Det har ju varit en resa för oss alla, och att kunna sitta och prata om det känns både befriande och härligt. Det jag behöver komma ihåg är att det är så normalt för dem att min sjukdom tar utrymme, och att det faktum att den gör det tillåter mig att ha en närmare relation till vart och ett av mina barn än vad jag hade när jag var aktiv i mitt beroende. Det är också något som bekräftades av en mamma jag intervjuade idag, där hon berättar hur hennes relation med sin äldsta dotter förändrats radikalt till det bättre när de gjorde en kostomläggning.

Det slår mig gång på gång hur den här sjukdomen drabbar fysiskt, psykiskt, andligt och socialt, och att det händer lika mycket på alla de områdena när vi tillfrisknar. Vi tror att vi kommer till vägs ände och söker hjälp med att få bukt med bara maten och vikten, och får hjälp på alla områden av livet. Det är svårt, näst intill omöjligt att förklara det för någon som inte upplevt det, och det är lika obeskrivligt härligt att få uppleva det!

När jag pratat med min dotter, och mamman vars historia jag hade förmånen att få ta del av idag, så kan jag nästan känna mig som nyfrälst, men även bli frustrerad över att kunskapen om kostens betydelse inte kommer ut! Hur mat som är designad för vår hjärna och kropp förändrar oss ända in på biokemisk nivå, och att det kan göra skillnaden mellan liv och död, och vilket paradigmskifte det är för många då de lägger om kosten. När jag ser det hos andra och upplever det själv vill jag bara springa ut till alla föräldrar och säga att de inte ska mata sina barn med skräp, och att vi föräldrar som är rädda för att ”ta fighten” med våra barn inte ska vara det! Vi ger den största gåvan vi kan ge till våra barn genom att tillfriskna själva och lära dem vad bra mat är! Det ger oanade positiva effekter så; GO, GO ni föräldrar där ute! Ta rygg på varandra! Se till att vara i en gemenskap, stötta varandra, sök kunskap och var förvissade om att ni gör era barn gott! <3<3

Varma kramar till den som vill ha!<3

Publicerat i Barn, Föräldraskap | Lämna en kommentar

Tumme ner

Som ni kanske vet har jag den senaste veckan startat upp min YouTube kanal igen, och det är jätteroligt! Men som den bekräftelsetorsk jag är har jag ibland svårt att hantera ”tumme ner”, både på det personliga och det professionella planet. Vissa dagar är jag mer skör, och andra dagar känner jag mig som ett lejon.

Antar att det, mer eller mindre, är så för alla, men ibland känner jag att det kan vara väldigt tröttsamt att ständigt fundera över vad andra tycker, tänker och anser om en, och jag uppfattar det ofta som att vi som har ett beroende är extra känsliga för detta.

Naturligtvis är detta kopplat till självkänslan och den har blivit betydligt bättre med åren, tack vare mina ständiga reflektioner och mitt arbete med mig själv, vilket jag är väldigt, väldigt glad över. En annan sak som jag också har fått lära mig är hur mycket jag växer genom att gå emot mina rädslor, och det är mycket vad det handlar om när jag beslutade mig för att göra verklighet av mina planer om YouTube.

Om jag ska kunna växa som person, så får jag lära mig hantera ”tumme ner”, från folk som inte ens känner mig, och inse att jag har ett värde ändå. Det finns andra som tycker om mig, trots att vissa dissar mig. Och det är helt okej, att inte bli älskad och omtyckt av alla. Det är inte helt lätt för en ”peoplepleaser” av högsta rang ska ni veta, men jag jobbar på det, och vet att det går, bara jag tar hand om mig på ALLA plan. Det börjar med maten, sedan kommer andligheten/det mentala/självkänslan, och sedan måste jag GÖRA.

Tack och lov har jag en flock runt omkring mig som kan hjälpa mig slicka såren och peppa mig att fortsätta när jag känner mig liten, sårad och ömklig.

Jag har också fått uppleva att det som VERKLIGEN gör ont är att bli dissad av någon som jag älskar så att det gör ont, och det påminner mig om att jag behöver vara en egen person, och verkligen se mitt eget värde, för jag ska umgås med mig själv varje dag, resten av livet. Jag tänker att om jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat, så kan jag inte bättre, även om det inte är gott nog åt andra. Värt att begrunda, både en och två gånger!

Så, ”tumme ner” kan vara tufft, men nu kör jag ändå, och hoppas kunna fokusera på de tummar upp jag faktiskt också fått och får!

Allt gott till er alla! Puss å kram ❤

Publicerat i Leva i tillfrisknande | Märkt | Lämna en kommentar