Keto-odling och falska anklagelser

Under den senaste tiden känns det som att det varit stiltje här på bloggen. Jag håller fortfarande på att utvärdera var mitt fokus ska ligga, och så har det varit mycket jobb med klienter och i den grupp som är igång, och den som skulle startas upp. Det är fantastiskt roligt, och tar så klart mycket tid i anspråk, vilket det ju ska om det ska bli så bra som möjligt!

På gården börjar hösten göra sig påmind i form av skördetider. Maken har plockat upp både röd och gul lök, och purjon står i en lång rad i grönsakslandet. Vitkålen har knutit sig, medans rödkålen är mycket senare, vi får se om det blir något alls av den i år. Dessutom är det i stort sett bara den äldre sorten av vitkål som klarat den här kalla, mörka sommaren, så jag är glad att grannen kom med den sorten häromåret!

Mangolden prunkar, grönkålen svämmar över och klint, solrosor och luktärter blommar överdådigt, medans hela gården doftar av äpplen, hallonen ropar på att bli plockade och fåglarna gladeligen skördar det de hittar!

Som vanligt har jag lite svårt att koppla ihop mina ”två jag” (bondmora och Sockerberoendeterapeut), men inser med ett litet leende att vi faktiskt har en ”Keto-odling” ☺️ Visserligen har vi även fått en rik morot, – och potatisskörd, men det behöver jag ju inte lägga på min tallrik! Det känns fint att ha möjlighet att producera egen mat, färdig att skördas och tillagas direkt från vår gård och vårt grönsaksland. Maken har gjort ett fantastiskt jobb (som vanligt) och jag får ta del av rikedomen!

På det personliga planet har jag det tuffare just nu, och sliter med mitt värde som person på grund av falska anklagelser där den som anklagar mig inte är intresserad av att höra vad som verkligen har hänt, utan vidhåller att jag faktiskt begått brott. Jag kan inte beskriva vad det gör med mig, men stressen det medför och känslan av att vara anklagad för något jag aldrig skulle göra medvetet är rent fysisk, och det är tufft att hantera. Jag blir inte direkt mitt bästa jag, så att säga, och det i sin tur påverkar ju hela familjen.

Jag ser riktigt fula sidor hos mig själv där jag vill hänga ut den som anklagar mig, berätta, få medhåll och bekräftelse och på något sätt skada anseendet på den andra, som gör något som jag tycker är verkligt oskönt med en sort härskarteknik där ödmjukhet och människokärlek lyser med sin frånvaro, men jag väljer att inte gå den vägen, för min egen värdighet och personliga integritet. Bara att behovet finns (och det jag redan skrivit) säger mer om mig som person än något annat. Jag skulle bara önska att det gick att lösa på något annat sätt än att personens hot och härskartekniker ska få vinna.

Oavsett så påminner jag mig om att inget är svart eller vitt. Jag njuter av livet på vår gård, de klienter jag får möta och den uppskattning jag får av andra under tiden som detta pågår, och är tacksam för dem jag har nära mig, som ser mig, bekräftar mig och påminner mig om att jag inte ÄR mina misstag.

I grunden är livet gott ❤️

Sluta blogga?

Funderar fram och tillbaka, försöker krasst se vad jag spenderar min tid på, och vad som ger mig eller andra något. Jag har upptäckt att jag har väldigt få följare och läsare på mina blogginlägg, och funderar över om det är värt att lägga tiden på det….

Jag vill ju ge något, dela med mig av mina tankar, min kunskap, och visa att det går att tillfriskna från sockerberoende och leva ett gott, sockerfritt liv, men kanske är jag otydlig i mitt budskap 🤔? Jag bloggar, kör min You Tube kanal, jobbar med klienter och administrerar FB-grupper mm mm. Ovanpå detta är jag trebarnsmamma och gift med en mjölkbonde, har tre hästar, tre hundar och sköter om försäljningen av gårdens ägg med allt vad det innebär. Inser nu när jag skriver att jag inte kommer kunna skriva ner allt annat också (odlingar, ankor, getter och annat jobb som jag lever med för att jag är bondmora).

Kanske dags att börja sålla, för mitt i detta är min egen sockerfrihet A och O, vilket innebär att jag även behöver spendera en hel del tid i köket för att se till att jag har bra mat.

De senaste veckorna har jag även lagt mer tid och fokus på att vara i ketos för att uppnå optimal läkning av både kropp och hjärna, då jag haft diffusa symptom på inflammation. Jag tror att överätning av nötter och bär varit en av orsakerna, samt att jag dricker en hel del vitt the, så jag vill ge min kropp mer av det den behöver.

Redan nu känner jag att jag kommit tillbaka till en känsla av att jag VILL ut och gå, och det är fantastiskt, för på grund av mina hälsporrar har det varit ett H……E att både och och sedan komma igång då jag suttit ett tag efter en promenad. Hade en rätt tuff Ketoflu, så något i min kropp reagerade verkligen då jag gick in i ketos!

Hmmm…. Ja, vi får väl se vart det pekar åt, men det verkar som sagt inte som att just min blogg är det som ger mest utdelning åt andra, vilket är lite synd, för jag gillar att skriva 😊 Nåja! Nu är det mörkt utanför fönstret och det är dags att natta hästar, stänga för hönsen och ta ut hundar för en lite kvällsluftning! Det får väl räcka för idag!

Miljömupp!!!

Så sitter jag här igen, och vet inte riktigt vad som kommer hamna i bloggen den här gången heller….

Det är en hektisk period på lantbruket. Utanför hör jag traktorn köra gödseltunnan fram och åter, och jag själv ägnade morgonen åt att plantera om sparris som jag sått i pluggbrätten och som behövde lite mer utrymme. När jag sått dem och läste på påsen (jag VEEEET, jag skulle läst innan) så insåg jag att det inte går att skörda förrän om 3 (TRE !!!!) år….undra hur jag tänkte där? Förmodligen, som vanligt, inte alls 😉

Orsaken till att jag odlar över huvud taget är ju min önskan att leva så nära naturen och så ”rent” som möjligt. Vårt Lantbruk är inte ekologiskt, det är svårt att driva den så eftersom vi har mark som ligger väldigt långt från gården, och det går inte att köra stallgödsel hur långt som helst, men jag skulle önska att det var så.

Däremot använder vi ju bara egen gödsel till det vi odlar, både från ko, häst och höns/ankor, och dessutom använder jag bokashikompost så att allt komposterbart avfall kommer till nytta igen, vilket jag tycker känns bra. I vilket fall som helst känns det gött att veta vad vi äter, och mer närodlat går ju knappast att få än det som växer i vår egen trädgård.

Ibland (okej, ofta) går jag över styr och ska göra ALLT, från att odla min egen mat till att sy egna påslakan. Jag kan tycka att det är svårt att hitta balansen för vi har ju endel annat att ägna oss åt också; hästar, hundar, höns, kor, getter, ankor, odlingar osv osv, plus att jag driver mitt InSpira, Andreas driver mjölkproduktionen och vi har en familj som behöver sitt. Då och då måste jag ta ett kliv tillbaka och se att det får vara ”good enough” på vissa områden, jag kan inte ”go all in” överallt. Men det är inte alltid lätt att hejda sig, det måste jag erkänna ☺️

För mig är det viktigt att göra så lite åverkan på jorden som möjligt, men samtidigt måste jag se att det behöver fungera i vardagen. Ett av de sätt som jag tänker hjälper både min yttre och inre miljö är att äta bra mat utan en massa tillsatser, och att använda mig av miljövänliga produkter så långt det bara går, i så många situationer som möjligt. Allt från schampo till rengöringsmedel, och att se över vilken typ av plast jag använder eller om det går att undvika helt.

Jag har alltid tyckt att det har varit viktig med miljön, det har jag med mig från barnsben, men i tillfrisknandet har det blivit viktigt på ett ännu djupare plan. Jag tänker på min kropp som ett tempel, och min Högre Kraft är Universum, jorden, Moder Jord eller världen vi lever i, så för mig är det andlighet att ta hand om och vara rädd om den jord vi har.

Något annat som jag tyckt varit jobbigt i och med att det propageras för att det ska vara bättre för miljön att äta mindre kött, är ju det faktum att min kost baseras på fett och animaliskt protein. Men, tack vare driftiga, kunniga personer som läst på massor och grävt fram forskning kan jag med allt bättre samvete äta den mat jag är anpassad för, den animaliebaserade. Det är inte helt säkert att en växtbaserad kost är bättre för den yttre miljön, med all säkerhet är det inte det för den inre, så mycket vet jag!

Så, sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag är en miljömupp, på mitt sätt! Precis som jag lever, odlar, har hästar, hundar, katter och ett hem, på MITT sätt. Och jag påminner mig om att det är GOOD ENOUGH ❤️

Körkortsäventyr och midsommarplaner

Igår morse var jag med min äldsta dotter då hon körde upp för B-körkort, och jag tror aldrig förr jag varit så nervös å någon annans vägnar! När jag satt på parkeringen och väntade på att hon skulle komma tillbaka kändes det som en myggsvärm i magen och jag kunde inte koncentrera mig på någonting. När de väl kom tillbaka och satt kvar i bilen hon kört upp i ville jag bara springa fram, slita upp dörren och fråga hur det gått, men som den städade tillbakadragna människa jag är 😉 satt jag kvar och inväntade besked. Att se dottern kliva ut ur bilen med ett leende som höll på att klyva hennes huvud på mitten var en sån obeskrivlig glädje och jag är så glad för hennes skull, hon har gjort ett vansinnigt starkt jobb, för hon började övningsköra först i mars i år!

På väg hem insåg jag dock att våra ”bilsamtal” troligen kommer bli färre…. vilket jag tycker är väldigt tråkigt. De bästa tillfällena för samtal, om ALLT upplever jag, är just i bilen, när ingen behöver sitta och titta på den andre eller har möjlighet att fly någon stans. Jag tycker att vi alltid stått nära varandra, men en del av vår relation har ju byggts upp i alla samtal då jag skjutsat, hämtat eller då hon varit med och uträttat ärenden. Men nu kliver vi alltså in i en ny fas i livet, för så fort vi kommit hem lämpade hon av mig och tog bilen ner till jobbet, helt på egen hand!!! En av de märkligaste saker jag upplevt som förälder, på riktigt! Och då har hon ändå flyttat hemifrån (fast är hemma på lov) och har pojkvän i vars familj hon trivs och gärna stannar kvar hos. De senaste årer har den där klyschan att ”vi bara har våra barn till låns” sjunkit in allt mer, och jag kan se hur min mamma måste ha saknat mig under perioder av livet.

Samtidigt inser jag med ännu större kraft att jag har en stor uppgift att fylla då jag ser till att ha en mening med livet, vid sidan av mina barn. De har varit centrum sedan de föddes, men jag behöver ha en mening när de inte behöver mig på samma sätt längre.

Men nu står midsommar inför dörren, och den, som alla andra högtider handlar till väldigt stor del om att äta. Själv ser jag fram emot att få äta god, drogfri mat, och att umgås med nära familj och vänner. Jag är så tacksam att jag gått igenom stadierna från ”jag får inte äta” till ”jag vill inte äta” och landat i att ”jag behöver inte äta” när det kommer till vissa livsmedel. Ibland kan jag behöva jobba lite för att få vara kvar där, men tack vare behandling och ett fantastiskt nätverk runtomkring mig fungerar det fint!

Det känns som att ju lugnare det är med maten, desto mer kan jag uppleva. Både i förhållande till mina barn, och i vardagen i övrigt, men också när vi träffas på kalas och vid andra tillfällen. Fokus ligger inte på vad, hur mycket eller om jag ska äta vissa livsmedel, även om jag ofta hamnar i köket så ar det i syfte att hjälpa till, och då blir det något helt annat för mig.

Jag ser i alla fall fram emot midsommar, och hoppas att jag på riktigt ska kunna blunda för alla skavanker i mitt ostädade hem och lita på att de som kommer hit vill träffas och umgås, och inte har en massa åsikter om mig och mitt sätt att (inte) städa!

Hoppas ni alla får den midsommar ni önskar er och om det är sinnesro med maten som står högst på listan hoppas jag det i allra högsta grad! GLAD MIDSOMMAR!! <3<3<3

%d bloggare gillar detta: