Inflammation

Sitter i köket vid köksbordet för att skriva några rader. Ute blåser det så det knakar i knutarna, och jag känner mig inte så himla sugen på att gå ut, men hundarna behöver sitt, och hönsen ska matas och äggen plockas.

I morse när Andreas frågade hur det är, började jag gråta. Jag var ute och gick med hundarna igår. En skogspromenad, med mjuka skor, men när jag vaknade förut kunde jag nästan inte sätta fötterna i golvet. Jag blev så himla ledsen, för det har ändå känts som att det blivit bättre nu efter att jag började med antiinflammatoriskt för att läka mina hälsporrar. Men tji fick jag. Det som skrämmer mig mest är tanken på hur jag ska kunna ge hundarna det de behöver om jag inte kan gå. Som tur är har jag ju Oskadis (Islandshästen), så jag kan rida ut och ha hundarna med mig, så jag får väl finslipa den konsten.

Flera jag pratar med, har kontakt med och olika ställen jag läser på, pratar om att det tar lång tid för hälsporrar att läka, och att inflammation behöver kanske upp till 1,5 år innan det läker ut. Men jag läste mina anteckningar från januari 2019, och såg att jag redan då hade ”ont under mina fötter”….. och det har bara blivit värre. Jag har provat stödstrumpor, ”pressur-strumpor”, att tejpa, olika inlägg och har avancerat till att ständigt gå med inneskor, slutat dricka alla former av the (har aldrig druckit kaffe), striktat upp kosten ännu mer, men inget tycks hjälpa. Jag har ju blivit röntgad på ena foten, och det är en konstaterad hälsporre, så jag tycker att det borde läka, men ju längre tid det går, desto ondare får jag, och nu börjar jag känna hopplöshet och hör mig själv låta som århundradets gnällkärring och energivampyr.

Men, vad kan jag göra?? Jo;

  • 1. Fortsätta vara abstinent.
  • 2. Rida eller köra ut och ta med hundarna så de får vad de behöver (och Oskadis och Panter får sitt <3)
  • 3. Be Andreas att städa hos hönsen ett tag framöver (det är tungt jobb med extra belastning på fötterna)
  • 4. Se till att sätta igång och hålla fast vid yogan så att kroppen ”kommer tillbaka”
  • (5. En önskan; simma 2-3 dagar i veckan för att ge kroppen vad den behöver när jag är förhindrad att använda den fullt ut.)

Jag ska även fortsätta läsa Martina Johanssons bok om att läka inflammation, eftersom det är det det handlar om. Trodde att jag åt hälsosamt redan, men har tydligen petat i mig ett och annat som göder inflammation. Troligen allt för mycket nötter. En annan indikation på att jag äter något som jag inte tål är en övervikt på nästan 10 kg, trots att jag inte ätit socker och mjöl på flera år.

Finns säkert mer att göra, men just nu är det här jag vill fortsätta, och i vissa fall börja, för att hålla mina tankar i en positiv riktning.

Känns som att detta blev ett väldigt gnälligt inlägg, och inte mycket till inspiration, men det är här jag befinner mig just nu!

Önskar er alla en fantastisk fortsättning på veckan! Kram ❤

Publicerat i Leva i tillfrisknande, Min vardag, Självläkning | 2 kommentarer

Gott slut och Gott nytt!

Ja, jösses! Under julen körde jag mig återigen i botten energimässigt…. Fattar inte hur jag kan göra det igen, och igen?! Antagligen för att jag fortsätter jämföra mig. Med andra, som jag inte har en aning om hur de mår på insidan, utan jag ser bara tillrättalagda Instagram, – och Facebookinlägg. Jag är också en mästare på att jämföra min egen insida med andras utsida, vilket oftast inte är en superbra idé, det brukar liksom inte matcha…. Men jag är väldigt glad och tacksam över att mitt mående inte sjönk i takt med att orken försvann, annars brukar det vandra hand i hand. Visserligen ligger väl inte måendet på topp när jag gråter av utmattning, men jag kan lova att det finns många nyanser mörkare, så jag är tacksam!

Jag är också tacksam över stunderna i fåtöljen med lilla A och taxarna, läsandes en ungdomsspökis, samtalen med goda vänner som följer mig på vägen, delningar via hangouts och andra media, och för att bara få vara den jag är. Att Elin (äldsta dottern) är hemma under lovet och att sonen dyker upp i köket då och då mellan omgångarna vid datorn ger ytterligare guldkant på tillvaron.

I morse när jag mediterade frågade den som ledde meditationen vad jag som barn, eller som ung, ville att mitt liv skulle se ut. Jag minns så väl att jag ville ha ett liv med djur. Hästar och hundar, och jag ville bo på landet och vara en ”häxa” eller en ”klok människa” som andra vänder sig till för att hitta råd, ro, inspiration och kraft. Jag ville leva nära naturen och jorden, redan då. Så om jag tittar på det rent objektivt så lever jag min barndomsdröm. Coolt. I varje fall med djuren, på landet. Jag skulle vilja vara till mer inspiration och kunna ge mer kraft till andra, men kanske det är nästa steg att jobba emot?

Fast jag måste erkänna att det inte fanns en jäkla massa andra måsten i den drömmen. Inga tvättar att tvätta, inga barn att ta hand om, ingen mat att laga (om jag var tvungen att äta kunde jag ju äta smörgås 😜), och städa fanns inte på kartan även om det så klart skulle vara ordning och reda.

Men i skenet av att jag faktiskt lever min barndomsdröm, så behöver jag ta med mig det när jag sätter mig ner och summerar året som gått och sätter intentioner inför kommande kvartal eller halvår. Vart är det jag vill? Behöver jag ännu mer vila? Vilka ska vara mina ledord? Vad vill, kan och behöver jag ändra? Det är frågor jag behöver ställa mig för att ställa in siktet och bli ännu mera den jag är.

Våra hästar är alltid en källa till funderingar. Jag älskar dem av hela mitt hjärta, men det är väldigt mycket jobb, och svårt att få tiden att räcka till åt ridturer och körturer. Hade jag varit ensam hade nog lillkillen Panter (shetlandsponnyn), fått komma till ett nytt engagerat hem, men lilla A älskar honom så det gör ont. Då är det inte lätt att ta beslut….. Det blir hängande i luften ett tag till…. Islandshästen, Oskadis, är större och vänligheten personifierad, förutom att hon är ett bra hjälpmedel vid hundpromenaderna då mina hälsporrar inte verkar bli bättre. Är uppe i övergett år med dem nu, på båda hälarna och det verkar bara bli värre. Då är det skönt att kunna rida på hundpromenad. Å andra sidan har Oskadis sommarexem, vilket innebär ett oherrans massa jobb under den årstiden…. Ni hör ju 😂 Helt intrassslad i mina egna tankar! Tänker att det är bästa att ta ett kvartal i i taget!

I vilket fall som helst är det första viktiga beslutet taget; att inte vara vaken till 12-slaget på nyår! Jag blir sjuk när jag inte sover, det räcker med en sen natt när jag är i obalans, så är orken slut. Så vi ska äta gott på kvällen när Andreas kommer in från lagårn, inventera året tillsammans, och gå och lägga oss. Gött ❤️

Hoppas ni alla får ett fint avslut på 2019, det nyår ni vill och en fin start på 2020! Om inte vi ses innan dess så hoppas jag vi ses på ”andra sidan” ☺️

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”Barnet är en egen människa”

Det är väl få som har missat att vi firade Bitten Jonnsons enorma arbete under alla år, med ”25 osockrade år” lördagen den 12 oktober. En av föreläsarna var My Westerdahl, kanske ännu mera känd som LCHF-ingengören. För min del var det första gången jag lyssnade på henne, och jag blev gripen av hennes historia, och kände så starkt att just arbetet med barn, föräldrar och sockerberoende är så viktigt! Jag frågade My om jag kunde få prata lite med henne och tänkte dela med mig av resultatet ❤

På Mys egen blogg (se länken ovan) berättar hon om sin resa. Hon har sju syskon in alles, men är uppväxt tillsammans med två av bröderna, vilka har en utvecklingsstörning. Redan som barn låg hon över den genomsnittliga viktkurvan och har blivit beskriven som ett ”matglatt” barn, men inget som uppmärksammades eller gjordes något åt. Föräldrarna lagade bra mat, gjorde oftast långkok och följde de rekommendationer angående kost som fanns. Ingen skräpmat eller liknande förekom, men My berättar att hon hade en förkärlek till de snabba kolhydraterna tex. ris och pasta, när det serverades.

När My var 7 år diagnostiserades hennes pappa med cancer och blev inlagd för behandling. På grund av detta placerades Mys bröder i familjehem och hon själv fick hantera sorg och rädsla så gott hon kunde på egen hand, vilket hon gjorde med mat/socker. Det är viktigt att poängtera att föräldrarna själva stod inför en helt ny situation i livet som de själva inte visste hur de skulle hantera, de inte ens visste om pappan skulle överleva, och det i sin tur gjorde att My heller inte kunde få några andra verktyg än maten att hantera situationen med. Hon beskriver att hennes Sockerberoende tog fart på allvar i samband med detta.

Två år senare, vid 9 års ålder, kommer familjen ut på andra sidan, och upptäcker att My har en ohälsosam övervikt. Det beslutas att hon behöver hjälp och föräldrarna tar henne till en dietist. Det leder till att hon, vid 9 års ålder, debuterar hos Vikt Väktarna och karusellen med ”lätt” och ”light” i alla produkter tar sin början.

My Westerdahl, LCHF-ingenjören, 9 år

My berättar att hon under uppväxten blev otroligt mobbad, så illa att två av förövarna blev dömda, men att domen inte hjälpte, utan snarare gjorde saken värre. Hennes historia är oerhört stark och gripande, och det faktum att hon idag är i tillfrisknande och har kunskap om och verktyg att hantera sitt Sockerberoende med är ett mirakel i sig ❤

När My och jag samtalar frågar jag henne om hon tror att det hade hjälpt henne och hennes föräldrar om de hade haft kunskap om Sockerberoende redan då hon var liten. Hon menar att det så klart hade gjort en stor skillnad, eftersom hennes föräldrar läste på om den forskning och de råd och rön som skrevs om kost och vikt på den tiden, men att Sockerberoende knappt ens fanns på kartan då. Det var alltså inte brist på engagemang, vilja att hjälpa eller brist på kärlek som gjorde att My inte kunde hantera maten. Hon säger att det ofta finns en ”nidbild” av föräldrar till överviktiga barn som ”barnmisshandlare” som klagar över barnens vikt men sedan springer på McDonalds, handlar hem godis och skräpmat och lever ett osunt liv, men så var verkligen inte fallet i Mys familj. De följde de råd de fick, med mycket kolhydrater och lite fett, vilket verkligen inte gynnade Mys biokemi alls.

Sockerberoende är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, och att den påverkar oss fysiskt, psykiskt, andligt och socialt, men vi kan också se att att utvecklingen kan gå snabbare hos vissa, om det råder ”fritt fall” känslomässigt. Vi behöver både lära oss om kost, och hantera känslor och livet, för att kunna tillfriskna på alla plan, men när jag frågar My om det hade hjälpt henne att få verktyg att hantera sina känslor med (det vi kallar copingstrategier), säger hon att det kanske hade hjälpt till att fördröja viktuppgången eller symptomutvecklingsprocessen, men påpekar att föräldrarna hade ett beroende att hantera (vilket de inte visste), och det görs inte genom att endast hantera känslor.

My har ännu inga egna barn, men minns tydligt hur det var att växa upp som överviktig med fokus på hennes vikt och allt det som skulle hjälpa, men som tycktes helt lönlöst. Hon beskriver hur hon stod i matkön på skolan och hur ”bambatanterna” stannade av hela matkön för att helt offentligt börja väga och mäta hennes mat inför alla de andra barnen.

Jag frågar henne vad hon tänker om detta med specialkost i skolan; i dag är vi många föräldrar som önskar att våra barn skulle få en lågkolhydratskost, men kan detta göra att de får utstå liknande situationer? My påpekar att det går att göra det på ett enklare sätt ”Sluta späd ut all skolmat med mjöl och stärkelse, ställ fram olivolja eller annat bra fett vid grönsaksbuffén så kan de välja själva att ta av bara rent protein och sedan grönsaker och fett de gillar”.

My fortsätter med varm övertygelse att säga att föräldrarna behöver komma ihåg att barnen är egna människor, med egna resor. ”De dör inte!” säger hon med känsla, ”Se på mig, jag dog inte! De kommer när de är mogna för det! Det föräldrarna ska göra är att 1) ge kunskap, och 2) gå före!” Hon menar att saker som att ge godisförbud, ringa runt till kompisars föräldrar och ge förbud och ringa ICA affären och hejda inköp mm, är övergrepp, även om de sker i bästa välmening. Hon tycker också att att det är viktigt att hela familjen äter samma mat som det överviktiga barnet om det ska ha ”specialkost” (läs lågkolhydratskost 😉 ), så att det inte blir ensamt i sin egen familj.

My tillsammans med Bitten Jonsson som utbildat My i HAM (Holistic Addiction Medicine.

Tack My, för att du delat med dig så generöst! För dig som inte redan vet vem My är finns hon som sagt på LCHF-ingenjören.se och både på Instagram och Facebook. Hon driver även My Addiction, där hon gör Sockerdetoxkurser.

Jag som förälder är väldigt glad att ha fått samtala med My, eftersom det jag lärt mig om beroendesjukdomen, kopplat till mitt eget föräldraskap, går hand i hand med det My berättar. Det svåraste vi gör är att själva ha verktyg att hejda sjukdomen med och vilja ge dem till våra barn, och de inte vill ha dem. Att stå bredvid någon och av hela sitt hjärta önska att de ska slippa gå igenom samma lidande som vi själva gjorde, och inte kunna göra något är tyngre att bära än vad som kan beskrivas i ord. Det är därför vi behöver ha en gemenskap, det är därför vi måste ta hand om oss själva först, så att vi kan finnas kvar den dagen, om den kommer, det är dags att hjälpa våra barn <3<3

Publicerat i Addiction, Barn, Föräldraskap, lifestorys | Märkt | 4 kommentarer

Är du ett vuxet barn?

Väl hemkommen från helgens baluns och firande av ”25-sockerfria år” , har jag funnit inspiration att fortsätta skriva på min bok om Föräldraskap för små sockerbomber. Oftast har ju föräldrar med en liten sockerbomb i huset själva ett beroende, och är de medvetna om det står vi på en plats, men är de inte medvetna om det står vi på en helt annan.

Om du är en tillfrisknande sockerberoende så kan det hända att du sprungit på termen ”Vuxet barn”. Det har jag, och det är en av de saker som har legat mig i fatet när jag ska vara förälder till mina egna barn. Följande text är ett smakprov från boken jag skriver på, och handlar om just detta;

Vuxet barn?

  Om du har ett barn som är sockerberoende, så är det ofta så att någon av er föräldrar också har ett beroende eller osunt beteende av något slag (vem har inte det??). Detta brukar också medföra att vi i ryggsäcken har något som kallas för ett ”Vuxet barn”. Om du är det kommer du med stor sannolikhet svara ja på några av de här frågorna;

  • Är du rädd för auktoriteter och arga människor?
  • Söker du ständigt godkännande och uppskattning, men har svårt att ta emot en komplimang när du får en?
  • Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
  • Tar du på dig för mycket för att sedan bli arg när andra inte uppskattar det du gör?
  • Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
  • Har du svårt att identifiera känslor?
  • Fokuserar du utanför dig själv för att hitta kärlek och trygghet?
  • Involverar du dig i andras problem?
  • Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
  • Likställer du sex med intimitet?
  • Förväxlar du kärlek och medlidande?

Dessa, och fler frågor, finns att läsa på ACA Sveriges hemsida (AcA = Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer). Det behöver inte vara alkohol och droger som var ett problem i uppväxten. Mat, sockerberoende, sex, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom eller osunt religionsutövande påverkar uppväxten på samma sätt som hem där alkoholism och tyngre droger finns. Ditt hem kan ändå ha varit osäkert, kaotiskt och saknat omhändertagande. Om det har varit så, kan följden vara att vi inte känner oss själva, inte vet vad vi vill och till följd av det har svårt att sätta gränser, uttrycka önskningar och ta beslut.

  Det kan också vara så att du inte saknat något alls i din ursprungsfamilj. Du kan ha fått massor av fysisk närvaro, kramar, och verbal bekräftelse på att du är älskad, men ändå uppleva det jag beskrivit här ovan. För barnet gör det stor skillnad om du är närvarande fysiskt eller psykiskt. Har föräldrarna varit närvarande, men inte härvarande (psykiskt) så har barnet bara blivit delvis speglat, och kommer troligen att vare ett ”vuxet barn” senare i livet.

Vem är jag? Vad tycker jag? Vad vill jag? Det här är frågor som lätt besvaras av en del, andra har svårare att besvara dem, andra kan besvara några och åter andra tror att de vet vad de tycker.

  Många som är medberoende och har växt upp i en dysfunktionell familj, vet faktiskt inte själva vad de tycker. Att börja tillfriskna är också en resa i att hitta sig själv och kunna besvara frågorna ovan. Ofta är det förknippat med djup skam att se att jag faktiskt inte tycker som mina föräldrar eller mina syskon gör. Jag kanske inte ens tycker samma som min partner. Är det okej? Är JAG okej ändå?

  Om jag ställer det här i kontrast till det jag skriver om gränser, att sätta sina personliga gränser utifrån vad JAG tycker, känner och tänker, så blir det ofta helt snurrigt om jag själv faktiskt inte vet vad jag tycker, eftersom jag är så fokuserad på andras mående. Hur ska jag då kunna förmedla mina gränser då?

  En enkel fråga kan ge panikkänslor och ångest. Frågan väcker andra frågor som inte kan besvaras på ett ögonblick, eftersom rädslan för hur andra uppfattar mig tar överhand och gör att jag inte kan tänka klart. (Vad tycker den andra föräldern? Har de inte lekt ofta den sista tiden? Kanske de borde leka hos oss, de har ju varit hos kompisen de senaste gångerna? Egentligen orkar jag inte men…….?) På en sekund måste jag ta ett beslut utan att fråga någon annan vad den personen tycker. Sen måste jag stå för det också. Jag upplever att det ofta leder fram till ett oändligt ältande av rätt och fel, och ett analyserade och en fixering vid hur andra föräldrar tycker och gör. Tänk om vi kunde låta bli att jämföra och analysera

Om vi gör en tillbakablick på hur vi beter oss då hjärnan är i obalans, så kan vi också se att det påverkar vår förmåga att tex fatta beslut, se konsekvenser osv. Det kan vara extra svårt att vara förälder och ge ett sunt föräldraskap om man själv inte har fått det.

  Att upptäcka sig själv samtidigt som en ska hantera sina barn och den vardag jag beskrev inledningsvis, med massor av beslut att fatta, logistik att styra upp och till råga på allt ta hand om sitt eget tillfrisknande, med allt vad det innebär, är verkligen inte en dans på rosor! Tack och lov så blir det allt lättare ju mer vi övar, och ju mer vi tillfrisknar och lär oss vilka vi är och vilka värderingar vi har.”

Som sagt ett litet smakprov 😉 Själv är jag evigt tacksam att jag har ett 12-stegsprogram att luta mig tillbaka mot, för det är samma lösning oavsett utlopp, även när det gäller att vara ett Vuxet barn ❤ Önskar er alla en fortsatt fin vecka!!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Leva i tillfrisknande, Medberoende | Lämna en kommentar

Relationer

Idag har jag huvudet fullt av relationer. Nära relationer i familjen, och andra relationer ”lite längre ut”. I olika samtal under dagen har just relationer varit i fokus, och jag tänker ofta att det skulle vara såååå enkelt att tillfriskna om jag inte var tvungen att vara i en massa olika situationer och relationer. Jag vill ju i och för sig inte vara utan mina nära och kära, men det är ju i förhållande till dem mina tillkortakommanden märks allra mest. Och, för det mesta uppstår det friktioner av olika slag där jag är helt övertygad om att allt är ”mitt fel”, som om jag vore Universums mitt och kunde styra och ställa med saker och ting som ligger helt utanför min kontroll. Saker som andras mående, andras reaktioner, vad andra tänker och tycker om mig, och om de tycker om mig eller inte, eller kanske (vilket jag oftast tror) tycker de att jag är lite konstig och egentligen inte vill umgås med mig alls. Snacka om att vara grandios!

Som vanligt när jag skriver om hur det verkligen ser ut på min insida, blir jag tveksam om jag ska publicera eller inte. Jag tänker att om mina klienter läser detta så tycker de att jag inte har ett uns av tillfrisknande, och så hör jag min Röda Hund säga att ”Du borde ha kommit längre”, men, det har jag uppenbarligen inte!

När vi arbetar med Återfallsprevention brukar en hitta något som kallas för ”core issue”. Det betyder att vi hittar ”kärnan”. Den där innersta, lite obehagliga känslan som, när det triggas, kan leda oss vidare i återfallskedjan och få få oss att stå på näsan i glassbaren. För mig är mitt core issue ”Rädslan att inte vara älskad”. Detta trots att jag växt upp i en mycket kärleksfull familj, där jag ofta fått fysisk närhet och fått höra att jag är älskad.

Den här rädslan har fått mig att agera på olika sätt. Den fick mig i tonåren att kasta mig in i relationer utan att reflektera över vad JAG kände och ville, om någon kille visade sig intresserad, och slutade med att jag sårade många och tyckte mycket illa om mig själv, utöver den ångest som infann sig, när jag insåg att jag gjort samma sak, igen.

I början av mitt tillfrisknande läste jag en bok om relationer -”Sund kärlek” av Terry Gorski. Där skrev han om att när en inleder ett sunt förhållande träffas en flera gånger och ”kollar av” om det finns samma värderingar, någorlunda samma mål i livet, får lite känsla för om förhållandet kan fungera, och tar mogna, genomtänkta beslut. Naturligtvis behöver det finnas en gnista också, både kärlek och erotik, men om om förhållandet ska vara hållbart, så ska det finnas kommunikation, utrymme för ärlighet och ömsesidig tillit och vilja att utvecklas.

Han menar att det inte finns en enda MR eller MRS RIGHT, vilket jag var helt övertygad om. Det skulle finnas en enda för mig där ute, och jag var tvungen att leta rätt på honom! Det skulle säga klick, och vi skulle leva Happy ever after! ❤ Dessutom skulle min blivande kunna läsa mig innantill. Han skulle med en enda blick kunna se och veta vad jag tänkte och kände och ALLTID sätta mig och vår kärlek i första rummet. Hans blotta närvaro skulle göra mig hel, han skulle vara den som gjorde min cirkel sluten. Det låter fullt rimligt, eller? 😉

Nu var det ju så att jag var gift redan när jag började tillfriskna, och tyckte inte att min make alltid infriade min föreställningar (konstigt va?) om hur ett förhållande skulle vara. Med (små) barn, hus att renovera och ekonomi att få ihop är det sällan blombuketter och presenter koms ihåg eller prioriteras. Och så är det! Tough shit!

Tack och lov höll vi ihop, maken och jag, och trots många ganska tuffa prövningar har vi kunnat bygga upp ett förhållande som i alla fall liknar det Terry Gorski beskriver, med kommunikation, tillit, ärlighet och en vilja att utvecklas. Inte alla dagar, men många, många dagar ❤ Jag glömmer alltid bort alla ”viktiga” datum, och maken kommer alltid med en lupin på bröllopsdagen. Han arbetar för mycket, och jag grubblar för mycket, han skäller för mycket, och jag är oärlig som håller tyst. Och sen pratar vi om det, löser upp knutarna och är redo för ännu en tur i livets karusell. Det har blivit några svängar kan jag säga 😀

Jag har fått lära mig att för att vår relation ska kunna fungera behöver jag ha en relation med mig själv, och andra nära relationer med vänner som kan lyssna utan att lösa, i första hand. Min man kan inte möta mig på alla områden, och inte jag honom. Därför är mina vänskapsrelationer oerhört viktiga, där jag kan utvecklas och blomma och ta med mig det tillbaka i vår relation.

Jag har fått vara väldigt modig och ärlig med mina behov, mina önskningar min längtan och min vilja, och det har varit, och är, så läskigt, när den innersta rädslan är att inte bli älskad, för tänk om jag blir avvisad när jag uttrycker vad JAG vill?? Det har varit, och är, tufft, men det är så värt det!

Faktiskt är det ju så att samhället idag oftast visar, speglar och berättar om de där relationerna som ser ut som min fabel. Par som träffas, blir blixtförälskade, löser en konflikt och lever lyckliga för evigt. Sångtexter som berättar att de inte kan leva utan varandra, och att livet är meningslöst utan den andre osv osv. Är det sund kärlek? Att inte kunna klara sig själv? Eller är det kanske sundare att kunna klara sig själv, men välja att ha någon i sitt liv som en känner kärlek, förtroende och tillit till? I en relation där det finns utveckling, respekt och utrymme att vara mänsklig, på alla plan? Det tycker i alla fall jag idag.

Ja, som sagt; relationer är inte det lättaste. Snarare (tycker jag) det svåraste! Känns som om jag skulle kunna skriva mycket, mycket mer om detta, men just nu sätter jag punkt här. Jag är så glad och tacksam att min man följer med mig på resan och han har fått utvecklats vare sig han vill det eller ej. Om du läser detta, Andreas, så ska du veta att jag är glad att jag valde DIG, och att vi finns i varandras liv. Jag älskar dig ❤

Publicerat i Leva i tillfrisknande, Min historia, Okategoriserade | 2 kommentarer