Barn gör inte som vi säger….

Ni vet det där om att barn inte gör som vi säger, utan som vi gör? Jag fick ytterligare ett bevis på att det stämmer igår kväll när jag satte mig ner för att reflektera över dagen som varit. Eftersom yngsta dottern (11 år) haft skärm allt för mycket en tid hade jag beslutat att det bara var 2 timmar skärmtid som gällde igår, så hon fick hålla kontakten med sina vänner, uppdatera hamsterkontot på tictoc eftersom hon fått en ny, och göra lite annat i cyberspace som är viktigt för barn i den åldern idag, men sedan fick det vara färdigt. Så när klockan var åtta och jag kröp upp i min fåtölj för att reflektera fick jag helt oväntat sällskap av henne.

Hon meddelade att hon också vill skriva och reflektera, så hon fick en skrivbok och jag berättade lite om hur jag brukar göra, och vips så hade vi pratat om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, att det är viktigt att se att vi har ett värde även om vi bara ligger och petar navelludd, och att det är viktigt att vara stolt över de bra egenskaper vi faktiskt har, och bekräfta dem. Jag fick läsa vad hon skrivit när vi var klara, och det går inte att beskriva känslan av stolthet och glädje jag kände när jag läste det hon skrivit.

Under dagen hade jag lyssnat på Mia Törnbloms podd ”Sårbar och superstark”, och där sa hon som i förbifarten något om att barn idag inte får lära sig vad det egentligen är som händer i en när en blir arg. Att det ofta ligger en rädsla under, och att det finns verktyg att hantera rädslor med.

Hon bekräftade något som jag ofta reflekterar över när jag jobbar med barn och unga, när jag skriver och funderar över hur det ser ut för våra barn idag. De får inte lära sig att ta makt över sitt eget liv genom att reflektera över vad som är deras del (utan att lägga skam och skuld på dem), och ta ansvar för det, och då missar de en stor del av det som faktiskt är självkänsla, något som det är få förunnat att ha mycket av, och som få vet att det går att träna upp!

Jag brukar prata om att jag tycker att det är viktigt att ha Livskunskap på schemat i skolan, för många barn och ungdomar har inte med sig så mycket av den varan hemifrån, men när jag insåg att de har det i många skolor började jag fundera över vad det är de egentligen gör, och vad de får med sig. Många gånger handlar Livskunskapen i skolan om vilket språk de använder till varandra, hur en är en bra kompis, varför det är viktigt att följa vissa regler, och visst är det också bra och viktigt, men var är verktygen som ger kraft att styra sitt eget liv? Var är verktygen att hantera känslor? Var är verktygen att stärka självkänsla och bygga självkärlek och acceptans?

Själv fick jag alltid höra att jag var duktig, att jag var bra på att GÖRA, och jag har alltid jagat bekräftelse genom att göra. Göra mycket, göra rätt, göra som andra vill, göra lika, göra olika, göra andra glada…… i all oändlighet. Men jag visste inte hur jag skulle kunna känna mig värdefull utan att prestera. Det hade sjukdomen tagit i från mig redan när jag var barn.

Visserligen är det så att barn gör som vi vuxna gör, men det finns ju också en möjlighet för skolan att skicka med verktyg som en förälder inte kan eller har. Jag hade inte andra verktyg för att bygga självkänsla än de jag fick i programmet när mina äldsta barn var små, men jag försökte så gott jag kunde att bygga min egen självkänsla, och att bygga deras genom att på kvällen innan de la sig, fråga vad de var glada och tacksamma över, och vad de tyckte om hos sig själva. När vi duschade och badade tillsammans hittade jag på att ge tacksamhet till kroppen med att säga saker som ”Jag är glad att min mage tar hand om all mat jag äter” eller ”Jag tycker mina ögon är fina” eller ”Så härligt att mina ben kan springa!” och jag hoppas att jag skickade med lite verktyg till självkärlek.

Ju längre in i tillfrisknande jag kommit desto mer självkänsla har jag fått, och eftersom det är färskvara behöver jag fortsätta arbeta med mig själv, ungefär som att jag behöver träna mina fysiska muskler för att hålla mig stark, och jag ser att min yngsta dotter, som inte levde när jag var aktiv i sjukdomen fått andra och fler verktyg med sig, helt enkelt för att jag lever på ett annat sätt.

Det kan göra lite ont att jag inte kunde ge det till mina äldsta barn på samma sätt, men något måste jag har gjort rätt, för de är två fantastiska unga människor med varma, starka personligheter, stora hjärtan, massa empati och engagemang på olika områden ❤️

Ofta hör jag att vi bara kan ge våra barn självkänsla genom att bygga vår egen, och jag tänker att det är sant, för jag kan inte ge bort det jag inte har. Men, om någon annan än jag har självkänsla och verktyg att bygga den, så kan ju den personen visa, det behöver ju inte vara kört bara för rattjag som förälder inte fåt med allt i ryggsäcken eller hunnit upptäcka alla verktyg.

Jag tror att något av det jag skickat med mina barn genom att tillfriskna är att det är okej att ta hand om sig själv, att ta tid för reflektion (inventering som jag säger), för samtal, för möten osv. Jag tyckte det var något av det svåraste i början, att tala om för mina barn att mitt tillfrisknande fick gå före dem vissa gånger eller stunder, men nu, på andra sidan och med facit i hand, så tror jag att jag gav dem en gåva, och jag hoppas att det är något som de kan ta med sig i livet.

För, det verkar ju faktiskt som att barn inte gör som vi säger, de gör som vi gör! ❤️

Närvaro, samvaro och att vara en förebild är något jag hoppas ha givit till mina barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: