Det är ju en livsstil….

Jag undrar hur många gånger jag hört det? Att det är en livsstil att vara bonde (eller i mitt fall bondmora). Ibland är det ett konstaterande, och ibland är det istället för ”skyll dig själv”.

Visst är det så att det är en livsstil. Jag har valt att bo på en gård, att leva tillsammans med en mjölkbonde, på landet, att skaffa djur, blivit välsignad med tre underbara ungar och gården ger massor av möjligheter och glädje, men det medför även andra saker som inte alltid framgår så tydligt.

När vi, för snart 16 år sedan, stod i startgroparna och hade valt att dra igång mjölkproduktion här på gården tillsammans, kunde jag inte ana vad jag, helt omedvetet, samtidigt hade valt bort.

Våra två äldsta barn var då 3 och 1 år, och jag hade en intensiv önskan om att ”få vara hemma med dem”. Jag trodde att arbetet på gården skulle ge den möjligheten, och det gjorde det, men jag undrar ofta vad det kostat mig och dem.

Att ha mjölkkor innebär tidiga mornar. Jag satte en elektronisk barnvakt i fönstret i barnkammaren, och hade med mig den andra enheten ut i lagårn. Jag visste nästan på steget hur långt ner i lagårn jag kunde gå innan täckningen bröts, och det var med hjärtat i halsgropen jag gick längre bort än den räckte för att kunna göra det jobb som måste göras. När barnen vaknade ropade oftast storasyster i barnvakten ”MAMMA!! VI ÄR VAKNA NU!!” och jag skyndade mig göra färdigt det jag hade för händer och rusade in för att kunna starta dagen med dem. I med lite frukost, och så tillbaka ut i lagårn igen, med barnen i släptåg. Många var de mornar de grät och inte ville följa med, och själv kände jag hur ”Åh så fantastiskt för barnen att få växa upp så här” inte riktigt stämde med den verklighet jag levde i.

Både då och nu idag när jag träffar och läser om andra bondemammor verkar de tycka att det är helt fantastiskt att få ha med sig barnen i jobbet på gården, och andra mammor med mer ”vanliga” jobb, ser ut att klara vardagen galant, utom ibland. Är det månne mig det är fel på?

Ungefär samtidigt som vi startade upp började jag nå min absoluta botten med mitt sockerberoende och insåg jag att jag behövde hjälp. Att jag inte skulle klara det själv, och fick (det är en helt annan, fantastisk historia) hjälp till behandling och kunde påbörja mitt tillfrisknande.

Eftersom tiden jag la på min behandling gjorde att min man fick göra så mycket mer jobb i ladugården själv, drev skammen över mina (som jag tyckte) tillkortakommanden mig att kompensera på andra sätt, vilket i slutändan ledde till en utmattningsdepression med självmordstankar. Mitt ständigt dåliga samvete över att inte kunna vara med på aktiviteter med barnen på grund av ladugårdstider, att inte hinna i tid till avslutningar eller att vara tvungen att åka ensam för att maken är i ladugården, att inte kunna eller orka vara med på än det ena och än det andra på grund av utmattning eller att mitt psykiska mående inte var kompatibelt med omgivningen just då, blev för mycket. Och även om det är en livsstil, så var det inte den livsstilen jag valde. I alla fall inte medvetet.

Idag är ju barnen större, och vi har en tredje juvel. Hon har bara upplevt mig i tillfrisknande, och våra andra barn har levt längre tid med mig i tillfrisknande än i aktivt beroende. Det känns lite mäktigt att tänka på ❤️

Tja, visst är det en livsstil att leva som bonde och egenföretagare. Och visst har jag valt det. Jag har fortfarande ett val, och väljer att leva så här. Men ibland undrar jag hur det skulle se ut om det jobb vi kvinnor traditionellt alltid gjort, skulle avlönas och ge pensionspoäng, eller om att vara egenföretagare inte var liktydigt med ”Skyll dig själv”. Om jag förstod och kunde ta till mig att även om jag inte är i lagårn så sliter jag på mitt sätt eftersom min man är ständigt närvarande, men ändå frånvarande, och att det är så det ser ut på en mjölkgård, och framför allt så är jag lika mycket värd som person, även om mitt jobb inte ger pengar rakt in på kontot.

Det jag allt mest önskar är ju att barnen en dag ska uppskatta vad de ändå har fått, tack vare de val vi gjort, och inte bara se vad de missat på grund av dem. Precis som jag behöver fokusera på vad jag kunnat ge och komma ihåg att jag, just tack vare mina erfarenheter och min resa, kunnat skicka med mina barn verktyg i livet som jag inte haft, och som jag hoppas och tror kommer gynna dem mer än en resa till Liseberg i slutändan.

Det här inlägget postades i Leva i tillfrisknande, Min historia och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s