En är för mycket, och tusen är aldrig nog.

Sitter på kontoret nu på förmiddagen och känner att jag har lite idétorka. Har förberett morgondagens Stödgrupp för unga, och reflekterar lite över Beroendesjukdomens mekanismer. Kommer att tänka på att jag, när jag var aktiv i sjukdomen, trodde att alla människor gick omkring med samma ”sug” eller CRAVING, som jag hade efter vissa födoämnen (födoämnen förresten, kan jag ens kalla det det??), men att bara vissa hade karaktär nog att stå emot suget. Det var de människorna som var smala, lyckliga och levde ett perfekt liv.

Och så var det jag.

Jag som inte kunde stå emot suget och som försökte hantera den verkligheten med att ömsom svälta mig och träna stenhårt, ömsom ge upp och frossa i allt jag kunde komma över med socker och mjöl i sig, helst i kombination, och under de perioderna kunde jag inte ens stava till promenad.

Kunskapen jag fick om min sjukdom, tidigt i min behandling, var något av den största hjälpen jag kunde få. En av de insikter som hjälpte mig mest, var att det finns människor som faktiskt inte har CRAVINGS. Det finns människor som kan ta en rad på en chokladkaka, lägga in den i kylen, och inte känna sig ”sugen” på mer!! De kan, hör och häpna (!) glömma bort att den ligger där!! Så att kunna stå emot har alltså inte med karaktär att göra, utan biokemi. Vissa människog behöver inte ”stå emot”, chokladkakan eller bullarna flyttar inte in i deras hjärnor och tankar!

Min hjärna och min kropp reagerar med att gå helt bananas, när jag får i mig socker och kolhydrater i vissa former, men alla har det inte så! För mig var det så otroligt skamavlastande! Jag kan alltså inte rå för att jag reagerar så, men jag kan lära mig att leva med den verkligheten. För mig heter nyckeln ”fullständig avhållsamhet”. Jag kan inte ta en tugga, eller bara lite. För mig finns inte ”alla kan äta av allt, men inte lika mycket” som praktiseras på ätstörningsenheter. Tar jag en, så är tusen inte nog. Om jag tar en tugga av något jag inte tål, så blir jag tankebesatt. I första ledet stoppar jag troligen inget i munnen, men det hamnar där tillslut, om jag inte tar hjälp.

När jag får craving, är min hjärna kapad av reptilhjärnan, och beroendesjukdomen tar över spakarna. Jag kan höra däggdjurshjärnan berätta att ”Om du tar den där tuggan så kan det vara så att du inte kan sluta förrän du än en gång inte vill leva längre, eller kommer till insikt 20 kilos viktökning senare. Du kommer inte vara närvarande i livet, och du kommer stå på överlevnad istället för att vara levande. Du vill inte ha det så.” Och ändå kan jag ta den där första tuggan/biten. Det är det som får omgivningen att uppgivet skaka på huvudet åt alla beroendesjuka och tänka att de har dålig karaktär. De som aldrig har upplevt craving, eller hört dialogen mellan reptilhjärnan (som vi ibland kallar Röda Hunden) och däggdjurshjärnan (som vi ibland kallar Blåa Hunden) har inte en aning om hur det är att leva med den här sjukdomen. De ser bara när vi tar värdelösa beslut efter att ha ”blivit smala” eller varit nyktra ett tag, och fattar ingenting. Om det kan vara till tröst, så fattade inte jag hur jag kunde göra så heller, förrän jag fick det förklarat för mig!

Nästa viktiga pusselbit, var att den kunskapen jag fick, också serverades med verktyg hur jag kan kringgå att reptilhjärnan tar över, och det i sin tur ger mig min kraft tillbaka. Jag kan inte rå för att jag har en sjukdom, men det är mitt ansvar att ta hand om den, när jag får kunskap och verktyg.

Därmed inte sagt att om någon tar återfall, så är det deras eget fel, för att de inte varit ansvarstagande nog. Vid sådana tillfällen behövs återfallsbehandling och hjälp att komma upp på banan igen. Då har verktygen trubbats av, eller så behövs nya verktyg eftersom sjukdomen är progredierande och progressiv.

Skam och skuld har aldrig läkt någon, men det har däremot skamavlastning och hjälp att avlasta skuld gjort. Kunskap är som att hälla lösningsmedel på skammen, och ger oss kraft och mod att börja göra annorlunda och tro på att det finns ett annat sätt att leva än att vara i klorna på reptilhjärnan och Röda Hund. Det är en av anledningarna till att jag vill sprida kunskap om den här sjukdomen.

För det är en sjukdom, det är INTE brist på karaktär, eller vilja!

Det här inlägget postades i Addiction, Återfall, Leva i tillfrisknande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s