Att ”glömma” verktygen i lådan

Om och om igen behöver jag påminna mig om att jag har en sjukdom, och att jag behöver vara aktiv i mitt tillfrisknande, varje dag. Det märkliga är att jag så lätt tappar kontakten med vad jag behöver. Jag kan veta det rent intellektuellt, men låta verktygen ligga för att jag inte tycker att jag behöver dem.

Ett av de verktyg jag tyvärr oftast glömmer bort, eller undviker, är gemenskap. Jag slutar ringa ut, för ”jag hinner inte” och jag väljer bort möten för ”det finns inte tid”. Och som ett brev på posten börjar hela mitt väsen gnälla över småsaker, ha tysta, fördomsfulla åsikter om varenda människa jag möter och tycka väääääääldigt synd om mig själv. ”Helt plötsligt” är det jättejobbigt med allt, och jag fattar ingenting. Inte förrän jag får en rejäl omskakning i form av en text, en kommentar, en delning, en bok eller något annat faller förnekelsen igen, och jag inser att den enda som kan tillfriskna från min sjukdom är JAG. Det är bara jag som kan öva på min ödmjukhet, tacksamhet, servicevilja och välja gemenskap med hjärtat. Bara jag kan prioritera mitt eget tillfrisknande och se sätta på min egen syrgasmask först.

Att leva med beroendesjukdomen är som att leva med ett monster på insidan, sida vid sida med den vackraste varelse du kan vara. Jag måste se till att ta hand om den vackra varelsen, vara rädd om den, omhulda, ge näring, närhet och uppfylla behov. Men monstret bredvid talar om att jag inte hinner med, inte har tid, att jag kan hoppa över än det ena, än det andra, och passa på att ”unna mig nåt gott” när jag ändå inte hinner laga bra mat….. Det är inte alla som har en sjukdom som talar om för en att man inte har en sjukdom……

När förnekelsen faller är det som att komma på monstret stå lutat över mitt finaste jag med käftarna på vid gavel, beredd att sluka jaget helt och hållet. Men med en skamsen blick får det rödglödgade monstret gå och lägga sig i hörnet igen, och jag får börja trösta mitt finaste jag och ta hand om det igen, och igen och igen.

Ibland blir jag helt trött på att ha den här sjukdomen. Less, utmattad, förbannad och bitter. Men, oftast är jag tacksam över att ha fått möjligheten att tillfriskna, att få ge budskapet om tillfrisknande vidare och sprida kunskap om hur vi kan acceptera monstret och hjälpa jaget att växa.

Just idag är jag trött, så innerligt sliten, men fortfarande tacksam. Jag har under senaste veckan, återigen släppt ett lager förnekelse, och det är tufft, men så oerhört värt resan. Livsresan. Resan mot mitt eget vackraste jag.

Annonser
Det här inlägget postades i Addiction, Leva i tillfrisknande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s