Stegarbete

För mig är skillnaden mellan alla de gånger jag svält mig, tränat, överätit igen, svält mig, bantat, gått på Vikt Väktarna osv och att gå med i ett 12-stegsprogram det som gjorde att mitt liv förändrades på det sätt jag längtat efter och hoppats på under hela mitt liv.

Genom att våga be om hjälp, som jag gjorde när jag bad en person att visa mig hur jag skulle göra de tolv stegen, öppnade jag dörren till en helt ny värld, där jag började hitta pusselbitar i mitt eget pussel, och som hjälpte mig att släppa skammen omkring hur jag betett mig med maten, omkring min person och pusselbitar som sammanfogade hjälpte mig att växa fram till en person som jag kunde acceptera, och så småningom gilla lite grann.

Det finna många olika uttryck att hämta i tolvstegsprogrammet. Ett av dem är att ”Detta är ett enkelt program, för komplicerade människor”, och det stämmer ganska bra på mig 😉 Jag vet inga fler än beroendemänniskor som TÄNKER och KÄNNER så mycket och så innerligt, och som kan bli så påverkade av det. Stegen har hjälpt mig att hitta en väg ut ur alla de där tankarna och givit mig verktyg att (oftast) sortera ut vilka känslor som är sanna (dvs. känslor som är orsakade av saker som verkligen händer) och vilka känslor som är falska (dvs. känslor som uppstår för att jag endera har ätit mat jag inte tål, eller tänkt en massa tankar OM……. eller OM INTE……..)

Något som jag genom åren i tillfrisknande blivit innerligt medveten om är att det finns många olika sätt att leva och arbeta sig igenom stegen. Det som kan vara lite läskigt är också att jag kan träffa på människor som varit i programmet i åratal, men fortfarande inte har så mycket tillfrisknande. Som nykomling i programmet (och även som ”gammal i gemet) är det lätt att ta till sig stegen på ett sätt och vara helt övertygad om att det sättet är det enda rätta (been there!). Det kan leda till att en blir väldigt rädd för, och har svårt att acceptera, att andra arbetar på och lever i programmet på andra sätt, och att det faktiskt fungerar. Ibland kan det leda till att vi även i programmet skammar och skrämmer varandra, tyvärr.

Ett råd är att vara väldigt noga med vem du ber om hjälp att visa dig genom stegarbetet. Låt det vara någon som har det du vill ha. Någon som förstår din livssituation, och som kan uppmuntra dig, och tillåta livet ta plats, men inte låter dig gömma dig bakom alla ”måsten” som Röda Hund (sjukdomen) kan hitta på för att slippa undan jobbet. Jobbet är ”enkelt men inte lätt”, och ibland behöver vi tuff kärlek från någon som har gått före för att kunna se vilka dumheter sjukdomen serverar oss 🙂

Ett annat råd är att vi ska bli burna av programmet, vi ska inte bära omkring på det (också). Vi bär på så mycket redan, och programmet ska hjälpa oss att klara av att bära, eller att sluta bära på det som inte är vårt.

Slutligen; lita på att du får det du behöver (även om du inte alltid får det du vill). Vägen i tillfrisknande är inte på långa vägar spikrak, utan har både två steg fram och tre tillbaka, cirklar och snirklar, backar och snår, men det är ju det som gör det så spännande! I slutändan blir det ju framåt ändå. Vi kan nämligen inte misslyckas på den här resan, eftersom det inte finns en mall för ”framgång” i programmet. Att vara abstinent och drogfri en dag i taget är framgång, oavsett! Det enda sättet det kan bli fel på, är att inte göra det alls!

Annonser
Det här inlägget postades i Addiction, Okategoriserade, Tolvsteg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s