Livslångt tillfrisknande

När jag började lära mig om sjukdomen beroende i allmänhet, och sockerberoende i synnerhet, tog det ett bra tag innan det sjönk in i mig att jag har en sjukdom. För mig var det ett paradigmskifte att gå från tanken om mig själv som en lat, viljelös människa utan kraft att stå emot sug (vilket jag trodde alla människor hade) till insikten om att alla människor inte har detta sug, och anledningen till att jag har det är att jag har en sjukdom, och att just min sjukdomsbild gör att jag är maktlös inför vissa livsmedel och sätt att äta.

Jag fick också lära mig att sjukdomen är progressiv, den blir alltså allt värre ju längre tiden går (och den följer en del mönster), den är primär (orsakas alltså inte av brist på kärlek, mobbning eller dålig uppväxt), den är recidiverande (går i skov, oavsett om vi jobbar med vårt tillfrisknande), den är dödlig (oavsett utlopp), den är kronisk (livslång) och den är behandlingsbar! ❤️

Just nu tänkte jag dröja lite vid det faktum att sjukdomen är kronisk. Det innebär att jag ska leva med den här sjukdomen resten av livet. Det innebär också att jag behöver tänka mig ett livslångt tillfrisknande. Men det räcker med att ta en dag i taget!

Med tanke på att min sjukdom går i skov, så kommer det komma perioder i mitt tillfrisknande då det är riktigt tungt och tufft, även om jag är i tillfrisknande. Har jag då inga verktyg utöver en matplan, så kommer jag sannolikt att ta återfall. Därför är det otroligt viktigt att redan i primär behandling, eller då jag kommer till programmet eller går min första kurs, lär mig om vilka mina risksituationer och återfalls-signaler är. Det är också viktigt att veta, att dessa kommer förändras i takt med att jag tillfrisknar och utvecklas, precis som min matplan, min biokemiska reparation, och min tillfrisknandeplan för övrigt. Alla dessa är levande dokument och ska uppdateras hela tiden eftersom vi har en sjukdom som fortsätter utvecklas också!

Ibland möter jag klienter som är förtvivlade över att ha tagit återfall och slår på sig själva för att de inte klarar av att få en längre tids abstinens. Att de ”klarar sig ett tag efter att de gått kursen” men sedan faller dit igen. Så går de en annan kurs, eller hittar något annat som fördjupar tillfrisknandet, klarar det ett tag, men hamnar i återfall igen. Om man tänker sig arbetet med tillfrisknandet som att ro en eka motströms, kan man lätt tänka sig vad som händer om man slutar ro; ekan kommer sakta in, stå stilla, och sedan börja glida tillbaka med strömmen. Precis på samma sätt är det med vårt tillfrisknande. Vi måste fortsätta ro, för att ta oss framåt. Kan det vara så att vi glömt ro ett tag, när vi tar återfall, eller att vi vilat för länge mellan årtagen?

Om ditt primära utlopp i sjukdomen är alkohol eller tyngre droger, kan du gå till socialen och be om hjälp och få en primärbehandling för ditt beroende. Du kan också gå till socialen och säga att du känner dig ostadig i tillfrisknandet och är rädd att ta återfall, och få en preventiv återfallsbehandling, eller en återfallsbehandling om du varit i återfall. Men. Om ditt primära utlopp är socker, kolhydrater, överätande mm, då får du bekosta din behandling själv i de allra flesta fall, och på egen hand lista ut om/när det behövs. Det är också det svåraste utloppet att behandla. Vi lever alltså med

  1. det utlopp som är svårast att behandla,
  2. vi får (i de flesta fall) bekosta all behandling själva,
  3. samhället talar om för oss att vi inte har en sjukdom utan en svag karaktär,
  4. vi känner skuld och skam över att gå kurs efter kurs och ändå inte ”få till det”,
  5. samtidigt som vår sjukdom talar om för oss att vi inte är sjuka och bygger muskler på gymet (listig, falsk, stark och tålmodig) medan vi tillfrisknar……ja, det låter ju inte som att vi har medvind precis 😉

Med tanke på att vår sjukdom dessutom är kronisk, dvs vi ska leva med den resten av livet tycker jag att det är ett utmärkt sätt att fördjupa sin kunskap om och sin förståelse för sjukdomen genom att (med grunden lagd genom att göra och leva i stegen) gå kurser och utbildningar, läsa böcker, åka på konvent, kolla på föreläsningar osv osv. Det är ju det som är att ro! Egentligen ska det vara så att vi fortsätter ”behandla oss” resten av livet. Att vidareutveckla vår tillfrisknandeplan, och titta på om och/eller vad som behövs förändras, utvecklas eller fördjupas, borde vara en självklarhet! Det måste inte vara kostsamt heller; att läsa ”rätt” bok och dela med en vän i tillfrisknande kan ta dig många årtag framåt! Att åka på konvent, titta på en föreläsning på youtube eller live, det finns många olika sätt att ta sig fram på resan, och ta med dig det detta på färden; du behöver jobba på ett livslångt tillfrisknande. Och, kanske viktigast av allt; även om vi gör det hela livet, så räcker det att göra det en dag i taget ❤️❤️

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s