Sockerberoende barn och medberoende föräldrar

Att jobba med barn och sockerberoende är nog bland det svåraste som finns. Framför allt för att det inte finns en universell lösning, och för att varje individ har sin unika resa, och varje familj har sin egen sammansättning, sin egen historia och sina egna föreställningar om hur livet ska se ut.

Under de senaste dagarna har jag återigen fått möta beroendesjukdomen i ett tidigt stadium hos en ung flicka, och det påverkar mig lika djupt varje gång.

Flickans mamma berättar att hennes nioåriga lilla tjej kommit till henne och talat om att hon känner sig tjock. Hon säger saker som att ” jag är tjockast i klassen” och ”jag vill vara lika smal som X”, och påpekar att ”hennes lår flyter ut när hon sätter sig ner”….. Det kan inte hjälpas, att jag trots att jag ska vara yrkesmässig berörs så djupt att mitt hjärta värker. Dels för att jag känner igen mig själv som redan som liten flicka brottandes med just de här symptomen, och för att jag inser att den här lilla tjejen redan nu har kompisar som hon jämför sig med, och som jämför sig med henne, på ett osunt, utseendefixerat sätt.

Helst av allt skulle jag bara vilja gömma undan de här små tjejerna från världen och med önsketänk trolla bort den här sjukdomen. Jag inser att jag inte kan ställa diagnosen Beroende nu när de är så unga, men om jag ser på min egen historia, tillsammans med många andra jag mött, både privat i 12-stegsprogrammet, och genom mitt yrke som Beroendeterapeut, så är risken stor för att de här tjejerna vandrar vidare rakt in i klorna på Röda Hund.

Vad gör jag då, om jag som förälder misstänker att mitt barn är sockerberoende? I det här fallet, där flickan så uppenbart är fixerad vid vikt och utseende, försöker jag peppa mamman (som i det här fallet är den förälder som engagerat sig) att;

 Förmedla fokus på att det är hjärnan och kroppen som behöver bra mat, och att vikten är oviktig. Kroppen ska känna sig stark och frisk, och ha lätt att röra på sig!

 Göra en övning som går ut på att benämna de tre saker på sin kropp som flickan tycker mest om, tillsammans med föräldern som föregår med gott exempel.

 Bekräfta barnet i att kroppen verkligen kan kännas stor, osmidig och svullen (även om det inte syns), eftersom 1g kolhydrat binder 3g vätska, och verkligen ger en obehaglig svullnad i kroppen.

 Ta hand om sig själv, dvs se till att hon har kraft att ta hand om sitt barn genom att först och främst ta hand om sitt eget mående så att inte all fokus och energi går åt till att fixa och laga barnet. Ens barn är inte och vill inte vara projekt, de behöver möta en person, oavsett hur de mår, eller vad de väger ❤️

 Lyssna, lyssna, lyssna, och sitt på händerna för att inte springa iväg och fixa om inte barnet ber om hjälp. Ställ frågan ”Vill du att jag lyssnar, eller vill du att jag ska hjälpa dig?”

 Om barnet vill ha hjälp, tänk på vilken hjälp du ger! Det är bättre att lära sitt barn fiska, än att fånga fisken och tillaga den, både bildligt och bokstavligt!

Jag tänker ofta, och reflekterar över att mitt jobb egentligen inte är att ”fixa barnen”, det kan jag faktiskt inte, utan att peppa och stötta föräldrarna så att de kan hjälpa sina barn, eller stå ut med att de inte kan hjälpa sina barn. Det låter kanske grymt, men precis som i Sinnesrobönen, så behöver vi ibland hjälp (framförallt som föräldrar) att se vad vi kan förändra, och vad vi inte kan förändra, och hjälp och stöttning i att modigt fortsätta leva och vara levande, även om våra barn bär på smärta. För min egen del är det min svåraste uppgift som förälder.

Älskade barn, jag kan ge mitt liv för ditt. Jag vill inte se dig lida som jag gjort!

Älskade barn, lyssna på mig! Jag vet vad du går igenom!

Älskade barn, gör som jag säger! Jag har ju lösningen!

Älskade barn, läk min smärta, så slipper du lida.

Älskade barn, jag kan inte se var jag slutar och du börjar, vi är ju ett och samma, du och jag.

Älskade barn, din smärta är min. Men om jag ska kunna leva måste du stå själv.

Älskade barn, jag är rädd, men jag finns här nära dig!

Älskade barn, jag växer med dig och vi lever tillsammans!

Älskade barn, du är din egen och jag är min. Nu kan vi leva på riktigt. Oavsett hur det går.

Annonser
Det här inlägget postades i Barn, Föräldraskap, Leva i tillfrisknande, Medberoende, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s