Rätten att ha sina egna upplevelser

Att ”berätta sig själv”, är ett uttryck som jag tror att Göran Larsson har myntat och som jag pratar om när jag föreläser om de tolv stegen. För mig innebär det att jag får äga min historia. Jag får berätta hur jag kände, tänkte, agerade och upplevde, oavsett vad det handlar om. Detta var en ny upplevelse för mig, som alltid letat utanför mig själv för att hitta mig själv. Jag lyssnade på vad andra sa om mig, om hur jag var, hur de upplevde mig och gjorde det till min historia. I tillfrisknandet lärde jag mig att lyssna inom mig, och där fann jag någon som ville berätta sig själv. Någon som ville ut och ta plats. Denna någon var skräckslagen, tilltufsad och hade blivit riktigt illa behandlad där inne, i mitt tempel, inuti mig, men fanns kvar och ville berätta. Ville berätta mig.

I dagarna har jag tittat på Mia Skäringers program om Kroppshets.

Jag har inte kommit igenom alla avsnitt ännu, men det jag har sett är en oerhört stark bild av hur det kan se ut när man är inlåst i sitt eget inre, och har ett självföraktande monster som ligger på lur där inne och tar över ens kropp och sinne. Ett monster som inte låter någon berätta sig själv eller lyssna inåt efter vägledning. Det monstret tar över allt, det tar över självaste livet, och kväver varje gnista som kan växa till levnadsglädje. För mig har det monstret många olika ansikten, men det tydligaste ansiktet var mitt Sockerberoende, och jag var tvungen att inse, acceptera och stirra min sjukdom i ögonen, innan jag kunde sträcka mig in bakom monstret och se vad och vem som fanns där inne. Jag har förstått att det där monstret alltid kommer bo kvar inom mig, men när jag knuffade upp dörren, lät ljuset sippra in och började berätta mig själv så krympte monstret ihop allt mer, och numer är det inte så ofta monstret står i vägen när jag kikar in i mitt inre. Om det gör det, så vet jag att jag bara behöver öppna och släppa in ljus så skrämmer jag monstret och låter min berättelse få luft och utrymme.

Därför gör det mig så ledsen när jag läser i mitt flöde på sociala media där en man, som har många följare och är en förebild många, ondgör sig över Mias program och jag upplever att han hånar sockerberoende, kroppshets och ätstörningar. Han menar att vi alla har ett fritt val och att det är upp till var och en att välja vad man ska fokusera på. Och det är ju sant, i viss utsträckning. Men, i ärlighetens namn är det lätt för en man i 45-års åldern att ha åsikter om att unga tjejer (och killar) ska strunta i vad andra tycker om en, att inse att livet handlar om ”innehåll och inte yta” och att sociala media inte är på riktigt.

Dagens generation av tonåringar är ”matade” med media från det de var små. Jag har sett mobilanvänadet formligen EXPLODERA mellan min första dotter som är 16, till min yngsta dotter, som är 8. Och redan innan mobilerna och media ”tog över” fanns problematiken med ”ätstörningar” (läs sockerberoende). Jag inser också att vårt samhälle, där allt fler sitter på ändan och äter fel mat, göder sjukdom av alla möjliga slag, men att träna sig från ett monster som lever på insidan och som växer av skam och skuld, det går inte. Samhället matar monstret med skam när vi publicerar retuscherade bilder och det hjälper inte att vi talar om att det inte är på riktigt, för monstret står i vägen för den sanningen.

Jag tänker att mitt beroende inte beror på att jag lekt med Barbie eller sett retuscherade bilder, eftersom sjukdomen är primär, men den har sannerligen växt och matats av sjuka ideal, och framför allt är idealen som hålls upp framför unga kvinnor helt åt helvete. Du ska vara mager intill undernäring, bete dig som en satmara, och ställa upp på vad än en man ber dig om. Klimatet för unga killar idag håller också på att bli allt tuffare, och deras ”roll” behöver sannerligen mjukas upp och synas närgånget, men eftersom jag är kvinna är det kvinnobilden jag har jämfört mig med. Jag har fått höra att jag duger som jag är, men orden sjunker inte in. Mitt monster stod i vägen. Självklart behöver vi lära våra ungdomar vikten av hälsa och att ta hand om kropp och själ, och trenden att sitta allt mera still och äta allt mer skräpmat är livsfarlig, och framförallt matar den monstret! Det ger inte någon en chans att öppna upp, släppa in ljus och börja berätta sig själv.

Att säga att vi ska strunta i vad andra säger, gå vår egen väg, och FÖR FAN se till att som föräldrar uppfostra våra barn till ett god självkänsla är förmätet och göder skuld och skam! Det fråntar oss rätten att få berätta oss själva, vår historia, våra upplevelser, känslor och tankar, något som jag upplever att Mia Skäringer hjälper otroligt många med när hon vågar sätta fingret på och visa fram sin egen problematik och ger röst åt så många fler än vi kan ana. Att som man i 45-års åldern, som hittills inte har egna barn, tala om sanningar utan kunskap om vare sig beroendesjukdomen eller hur det är att vara kvinna är förmodligen ännu en sanning som jag bara ska bortse från, men jag inser att även om jag, idag, kan se lite längre och andra saker än vad som verkligen syns, så är det mat för ett monster som bor inom någon annan som ännu inte fått berätta sig själv.

Jag är tacksam att jag idag har verktyg och lite mera mod och mycket mera kunskap än jag hade som tonåring, och jag hoppas att de som verkligen behöver se Mias serie om Kroppshets, klarar sålla bort alla små och stora monster som försöker klättra in och mata de som redan bor inom oss! Dessutom har jag den senaste tiden verkligen börjat förstå att det är en stor skillnad att växa upp och leva som kvinna i vårt samhälle. Även om vi kommit en bra bit på väg, så har vi fortfarande en lång väg kvar att gå!

 

Annonser
Det här inlägget postades i Addiction, Föräldraskap, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s