Att leva i programmet tillsammans med barn

Igår la jag in en liten ”blänkare” i gruppen Föräldraskap för små sockerberoende om hur det var den första tiden i mitt tillfrisknande tillsammans med barn(en). Jag fick frågan om jag kunde skriva mer om det, och tänkte att det kanske finns fler som är intresserade 🙂

Eftersom jag i grunden är en ”peoplepleaser” har jag alltid haft svårt att ta mitt utrymme, och i förhållande till barnen har det varit extra svårt, upplever jag. Dels för att min önskan att vara älskad har gått över alla gränser, men också för att, framförallt små, barn behöver tid, uppmärksamhet och massor av utrymme. När de är riktig små kan man ju inte säga att ”nu får du ligga där och skrika en stund, jag har annat för mig”, utan man får lägga ner det man har för händer och ta hand om det älskade lilla knytet.

För många föräldrar (och jag gissar framförallt kvinnor) är det ofta, som jag skrivit förut, svårt att ta sig utrymme för sitt tillfrisknande i familjen. När jag gick behandling startade den upp samma vecka som min son skulle fylla två år. Det innebar att jag skulle vara bortrest på hans födelsedag, och bara det var en enorm ångest för mig. Födelsedagar har alltid varit heliga i min familj, och det var med skräck jag började planera för att fira min son på ”fel dag” för att kunna åka på en Intensivvecka hos Bitten Jonsson, men jag gjorde det faktiskt! När jag ser tillbaka på det var det ett enormt kliv för mig och mitt första ”göra annorlunda” för att få tillfriskna.

Jag var bortrest i fem dagar. Dagar som vände upp och ner på hela mitt liv, fyllde mig med hopp, glädje, skräck, beslutsamhet och en massa, massa kärlek och kunskap! Efter det väntade åtta veckor (som sedan blev tio) primärbehandling och sedan ett års efterbehandling en gång i veckan, i Öppenvården i Arvika Kommun där jag bor, vilket i praktiken innebar att jag var tvungen att be om hjälp med barnvakt till mina barn på 2 och 4 år ca 6 h varje dag eftersom vi inte hade dem i barnomsorgen då, plus att jag lämnade maken ensam med ett digert ladugårdspass där vi körde ut kraftfoder med skottkärra till ca 60 mjölkande kor, skrapade gödsel fyra -fem gånger per pass eftersom korna stod på långbås, och hade kalvar att mata i provisoriska kalvboxar eftersom vi var i uppbyggnadsfas på mjölkföretaget. Det var ren och skär ångest, och så många gånger jag grät av ren vanmakt över att vara tvungen att åka. Idag är jag så oerhört tacksam mot min svärmor och min mamma som ställde upp till 500 % på oss med barn och hjälp i hushållet för att jag skulle få göra detta, och jag kan inte med ord beskriva vad det betydde för mig att min man gjorde allt det jobbet han gjorde på sin front. Och allt detta gjorde de för MIG. Jag blir varm av kärlek när jag tänker på det nu, men DÅ var det en kamp för att fortsätta en dag i taget, fortsätta vara drogfri, fortsätta sätta mitt tillfrisknande först och låta någon annan ta det ansvar som jag tyckte var enbart mitt.

Under tiden jag gick i behandling började jag arbeta i de tolv stegen tillsammans med en sponsor, och det var en fantastisk resa, men gjorde ju att jag fortsatte ta utrymme och tid ”från barnen”. Jag ringde in på telefonmöten, gick på livemöten, pratade i telefon, gjorde stegarbete, skrev, reflekterade, åkte på konvent osv, och ofta gnagde det i mig att jag inte var en bra nog mamma. Men, sakta men säkert började det hända saker med mig som både mina barn och min man (som inte alltid tyckte det var jätteroligt med alla telefonsamtal och all tid jag la ner på programmet) fick gott ut av. Jag blev lugnare, kunde ge närvaro till barnen och mannen, jag byggde upp min självkänsla, jag utvecklades till en person med integritet och bättre förmåga att ge mig själv det jag behövde för att kunna vara en så bra mamma, maka och person som möjligt, med förmåga att ta ansvar både för mig själv och andra på ett helt annat sätt än jag någonsin gjort tidigare.

När jag ser tillbaka minns jag all vånda det var att be om hjälp för att kunna ta mig tid och utrymme att tillfriskna, men jag är så tacksam för all hjälp jag fick/får och för att jag verkligen gick emot den där rädslan och bad om hjälp.

Rent konkret i familjen innebar det att barnen fick sitta och titta på TV en stund på morgonen och kvällen medan jag hade min morgonstund med textläsning, bön och meditation. När jag ser tillbaka inser jag att jag kunde kortat ner mina stunder, men det vågade jag inte då.

Det innebar att maken fick ta sig tid att vara med barnen när jag ringde in på möten eller åkte på livemöte, även om han hade massor att göra i lagårn, eller att min svärmor eller mamma kom för att hjälpa till, även om min skam höll på att äta upp mig inifrån.

Det innebar att jag pratade massor i telefon samtidigt som jag jobbade eller var med barnen tills det sakta la sig på en lagom nivå så att jag allt mer kunde vara närvarande med barnen när jag verkligen var med dem.

När vi sedan fick barn nummer tre hade jag en helt annan sinnesro och rutinerna satt på ett sätt så att det var lätt att anpassa. Jag hade min morgonstund medan jag ammade, ringde sponsor och/eller tog emot samtal när jag satt och ammade eller gick en promenad. Jag ringde in på telefonmöten och hade på ”tystknappen” medan jag satt på golvet med lilltjejen så att både hon och jag fick det vi behövde. Jag lärde mig också att inte vara så ”duktig” i programmet, utan att göra det enkelt. Det är inte ”mängden” tillfrisknandefaktorer som räknas utan vilka verktyg jag använder, hur jag använder dem och att jag är ärlig mot mig själv om jag ser att det går åt fel håll.

Jag tänker att oavsett om jag har barn eller ej så är det viktigt att jag anpassar verktygen jag får i programmet så att jag kan tillämpa dem i mitt liv. Jag ska bli buren av programmet, inte bära omkring på det. Sammanfattningsvis, så tror jag att det allra svåraste jag faktiskt gjorde, och det som idag fyller mig med en varm tacksamhet och insikt om vilken kamp det var för mig, är det faktum att jag bad om hjälp, och tog emot den.

Annonser
Det här inlägget postades i Addiction, Barn, Föräldraskap, Leva i tillfrisknande, Okategoriserade, Tips och trix, Tolvsteg. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s