Att äta för hälsa

Jag måste bara inse att jag inte kommer undan att skriva om mat då och då ☺️ Självklart är maten en central del för mig också, jag behöver hålla koll på vad jag stoppar i mig, men det går mer per automatik, och ger utrymme för så mycket mer liv i livet än när jag var aktiv i mitt beroende och i stort sett allt kretsade runt när, var, hur jag skulle äta, hur mycket jag vägde, hur mycket jag behövde gå ner, hur fort jag skulle kunna göra det, om jag brände nog många kalorier när jag tränade och om träningen var straff nog för det jag ätit senast…..

Idag äter jag animaliebaserat. Det gör jag både för min hälsa och för miljön (och JA, det finns forskning och källor). Det som de flesta kallar för att ”äta normalt” är inte det samma som att äta för hälsa. Sedan kan vi absolut välja olika vägar och ta till oss det vi tror på allra mest, men jag kan se flera gemensamma steg som gynnar hälsan, i flera olika sätt att äta. De mest grundläggande stegen är;

  • inget socker
  • Inget vetemjöl
  • för vissa: inga mjölkprodukter (utom smör)

Har du dessutom ett beroende kan jag rekommendera följande:

  • Inga sötningsmedel
  • Inga mjöler (inte heller kokosmjöl, mandelmjöl, nötmjöl mm)
  • Ät animailebaserat
  • Se till att du får i dig ordentligt med fett (smör, kallpressad kokosolja, kallpressad olivolja, ister, talg mm)
  • Ät livsmedel med EN ingrediens (Nötkött, fläskkött, kyckling, broccoli, vitkål mm)
  • Ät tre mål mat om dagen och inga mellanmål
  • Ät maten med bestick
  • Se över HUR du äter; står du upp, sitter framför TVn eller sitter och scrollar på platta eller telefon, helt omedveten om ATT du äter?

Det finns så klart många fler saker att dyka in på här, men detta är grundläggande.

Ibland får jag höra att den sätt jag äter på är extremt, men vad är extremt med att äta rena råvaror och laga mat ifrån grunden? Själv kan jag å andra sidan tycka att det är EXTREMT mycket skräpmat överallt både i skolor, på äldreboenden och hemma hos gemene man. Jag har inga åsikter om vad andra väljer att stoppa i sig egentligen, men jag VET hur det känns att ha en förgiftad kropp och hjärna, och dit vill jag inte tillbaka.

Den mat jag äter gör att det är ”tyst i hjärnan” och jag behöver inte vara kvar i besattheten av maten längre. Jag har gått från att jag ”inte får” äta socker genom ”jag vill inte” äta socker och landat i ”jag behöver inte”, och det är en befrielse. Ibland kommer tankarna tillbaka, framför allt om jag naggat på produkter som inte är bra för mig eller om jag är trött eller stressad, men tack vare att jag har verktygen att hantera det med idag slipper jag ramla raklång i chokladsmeten.

Så det som är vad andra kallar normalt, är inte normalt för mig. Att äta på det sätt som jag beskriver här ovan är för mig att äta för hälsa. Både fysisk och psykisk. Animaliska produkter är ”kodade” för våra kroppar och innehåller mycket mer näring och är ”paketerad” på ett sätt som gör att våra kroppar och hjärnor kan tillgodogöra sig det i en mycket högre utsträckning än växter. Mest näring innehåller de organ vi ratar idag; lever, njure hjärta osv.

Jag har själv upplevt en enorm skillnad i mående (både fysiskt och psykiskt) bara genom att ta de första tre stegen jag beskriver, men upplevde ännu större tillfrisknande, lugn och kraft när jag tog de sista ”beroende stegen” här ovan. Under hösten/ vintern samarbetade jag med en kompis och försatte mig i ketos, vilket fick min kropp att svara omedelbums med att håret växte supersnabbt och muskelmassan ökade på bara några veckor. Så fantastiskt när kroppen svarar!

Om du väntade dig recept i det här inlägget måste jag tyvärr göra dig besviken, men om du går in och följer mig på Instagram så finns det redan och kommer fler inlägg med recept, enligt önskemål.

Ja, gott folk, det var allt för idag! Eftermiddagen ska ägnas åt fler klientsamtal, och lite planering för YouTube, för det var allt för länge sedan jag gjorde en film på svenska nu! Om du har lust och tid får du gärna berätta vad du vill höra mer om där, och här!

Allt gott! ❤️❤️

All in eller Good enough?

Jag är en ”all in” människa. Jag har svårt för att göra saker lagom mycket. Jag tror jag har skrivit om det förr, det där att har jag pelargoner måste jag ha en butik, odlar jag grönsaker ska jag göra allt från att ta egna fröer till att vara helt självhushållande på alla typer av grönsaker och helst ska jag sy mina egna kläder och ha noll sopor eftersom allt ska återvinnas och inget ska konsumeras. Eller så hamnar jag i andra änden; köper ny dator med maxat med tillbehör, gärna i coola färger och glömmer helt bort att jag bara timman innan lovade mig själv att aaaaaaaldrig mer köpa något……. Ungefär på det sättet som jag betedde mig med maten. Skillnaden nu är att jag kan se mönstret, och hejda det i tid, vilket gör att livet inte är lika ohanterligt, och jag har självrespekten kvar.

Jag behöver hitta balans (tråååååkigt!!!), så att jag inte tippar över åt det ena eller andra hållet, för det kostar mig alldeles för mycket i form av skam och skuld, vilket är utmärkta drivmedel för en beroendesjukdom, som Sockerberoende. När jag är i skuld och skam och i ”borde” och ”måste” är jag på en mycket farlig plats. Detta gäller för mig även i förhållande till barnen och maten.

Jag har nyss blivit medlem i en grupp på FB som är en stor inspiration. Den heter ”Sugarfree kids” och bygger helt på keto, och där finns många barn och föräldrar som är helt sockerfria. Jag själv är ju helt sockerfri, men det är verkligen inte mina barn, även om jag har barn och socker som specialområde inom mitt yrke som beroendeterapeut. Det kan innebära massor av skam, men det kan också innebära att jag har balans i livet och inser att vissa saker kan jag inte styra över, hur mycket jag än vill och tycker att jag ”borde”.

Om mina barn själva vore med på tåget, som jag ser att flera av barnen i gruppen jag nämnde är, så vore det en annan sak. Flera av barnen där läker ut sina exem, går ner i vikt, läker mage tarm, dämpar symptom från neuropsykiatriska funktionshinder och får fantastiska resultat på psykisk hälsa mm mm, men nyckeln ligger i ATT DE SJÄLVA VILL.

Som förälder kan jag ju välja om jag ska slå på mig själv för att jag ”inte lyckas”, eller så kan jag acceptera att mina barn har egen vilja, egna åsikter och en egen resa, och att vi inte har samma agenda för dem 😉

Jag har många gånger funderat över om jag verkligen ska uttala mig om barn och socker eftersom mina barn inte är sockerfria, men kommit fram till att jag kanske är den som ska hjälpa andra föräldrar att härbärgera känslan av att ”inte lyckas” eller ”vara misslyckad” och titta lite på vad det egentligen betyder. Det kan ju också vara så att om jag som förälder driver på mina barn allt för hårt att vara sockerfria och är på dem konstant om vad de stoppar i munnen och hur det påverkar dem kan driva dem baklänges in i sjukdomen eftersom det blir sånt stort fokus på maten.

Beroendesjukdomen är en kronisk, primär sjukdom, så jag menar inte att vi kan ”ge” våra barn beroendesjukdomen genom att fokusera på maten, men vi kommer heller inte att ge dem ett avslappnat förhållande till mat. Jag vet att jag själv satt mycket fokus på bra mat här hemma, men det viktigaste jag tror jag gjort är att visa på att det finns något som heter sockerberoende och att det finns en lösning. Jag är ganska så tydlig med att jag tycker socker, sötningsmedel, snabba kolhydrater, mjöl, läsk mm är skräpmat, men att mina barn inte är skräp om de äter det även om jag inte gillar det. Kanske är det så långt just jag kommer.

Om jag vore gift med en man som var helt hängiven att vara helt socker, – och mjölfri så tror jag att det skulle se ut på ett annat sätt, men så är det inte, och då får ”good enough” vara mitt mått. På det här området kan och ska jag personligen inte gå ”all in” för jag tror att det kan göra mer skada än nytta, men för andra föräldrar är det helt rätt väg att gå. Vår yngsta tjej var helt socker och mjölfri fram tills hon var fyra år, men sedan började hon gå längre dagar på förskolan, och då försvann vår valmöjlighet i ett enda slag.

Jag menar inte att det är fel på något sätt att ha sina barn helt sockerfria, jag önskar att jag kunnat gjort det, men när det nu inte är fallet kanske det är jag som ska hjälpa andra föräldrar att få stöttning och leva med den där känslan att inte nå hela vägen, och rädslan för att ens barn ska behöva genomlida det helvete det innebär att vara aktiv i en beroendesjukdom. I min grupp på Face Book ”Föräldraskap för små sockerbomber” hoppas jag att du kan hitta den stöttning och inspiration du söker. För det kan ju också vara olika från dag till dag; ena dagen har jag ork och motivation att hjälpa och stötta mina barn fullt ut, och nästa dag äter de pizza med extra ost för att få upp proteinmängden. Och i gruppen kan vi lära oss att det är helt ok att det ser ut så! Vi kan välja om vi vill gå ”all in” eller leva med ”good enough”. Det allra viktigaste är att det är DU som väljer, och oavsett ditt val så är det helt ok!

Välkommen in i gemenskapen, oavsett ditt val!!

 
 
 
 

Att starta ett paniktåg……

En liten notis innan jag berättar för er om mitt senaste paniktåg: Ni har väl inte missat att jag börjat samarbeta med Sockerskolan? Alla mina klientkontakter går via dem nu, men ni når mig via uppgifterna här på sidan också ☺️

I och med att det händer mycket på alla fronter, som det ju gör för de flesta, får jag också möjlighet att reflektera lite hur jag prioriterat och vill fortsätta prioritera. Min allra första prioritet är mitt tillfrisknande, min sockerfrihet, och sedan familjen och de djur jag har ansvar för, men vad som kommer sedan på listan är inte alltid lätt att välja…. Dessutom behöver jag ju sortera i vilken ordning det ska göras under dagen, oavsett var de står på listan. Djuren behöver ju ses om innan jag börjar jobba, men jobbet är ju grunden för att jag ens ska ha mat till mina pälsklingar. Det är inget svårt och stort val, men värt en reflektion ändå!

Det här är en liten anekdot som får beskriva hur mina ansträngningar att välja och prioritera rätt kan förvrängas till oigenkännlighet, på ett litet kick!

För ett litet tag sedan insåg jag att min islandsäst behöver pensioneras. Hon är gammal och lite stel när hon reser sig upp från liggande, börjar få gråa hår i pannan och resten av kroppen, men hon är glad, frisk och mår bra för övrigt, så hon får vara kvar och ta lättare ridturer med yngre barn, lättare ryttare, eller följa med ut på promenad när jag går ut med hundarna.

Men om jag inte rider henne försvinner ridturerna tillsammans med yngsta dottern, vilket är något vi båda uppskattar väldigt mycket, och det kändes inte alls bra. En annan stor förändring som var både stressreducering och en stor smärta var att sälja shetlandsponnyn vi hade eftersom jag vill rida, och inte såg att jag hade tid för att köra, trickträna och aktivera på andra sätt, men på grund av dessa två beslut stod jag plötsligt ”på bar backe” så att säga. Nästa steg i tankekedjan blev då att söka reda på en ny häst, som både jag och dottern kan rida.

Sagt och gjort. Jag letade, och fann till slut en stor häst, en avställd travare, som vi åkte och tittade på, och för tre veckor sedan flyttade han hit. Jag kan säga att han är otroligt mycket mer häst än jag hanterat förut, och han var stressad över nytt stall, nya kompisar och ny miljö över huvudtaget. ”Lilla” killen! Till att börja med fick han stå och vänja sig vid oss och stallet, men efter ca en vecka och efter att vi skott honom var det dags att börja ta sig ut i omgivningarna. Jösses!

Han var inte van vid ankor som väsnas, kossor som råmar, höns som kacklar och getlukt i kläderna, och jag är inte van vid ett varmblod som har ben och kropp överallt 😅 Vi tog några promenader, och det kändes som att vi inte nådde varandra öve huvud taget. Rädslan ställde sig mellan oss, både min och hans. Sakta rullade ett ”paniktåg” igång….

För er som inte vet vad ett paniktåg är kan jag berätta att det är ett drama utan proportioner, och vi som är beroende kan ha en benägenhet att skapa sådana. Vi bereder även plats för andra på tåget och dirigerar, berättar, styr och ställer, är både förare, konduktör, passagerare och hysterisk medresenär på en och samma gång…. Kan bli lite körigt, så att säga….

I alla fall; Billy, som hästen heter, gjorde så gott han kunde och ställde upp på att bli skodd, borstad, flyttad och fixad, men hade en tendens att hoppa högt, resa nacken och stå och blåsa upp sig och frusta uppskärrat vad som än hände. Inte av elakhet, för snäll är han, men av otrygghet. Kulmen kom då jag skulle sitta upp första gången. Jag hade en kompis här, som är mycket mer hästkunnig än jag, och jag är glad att hon var med och kunde visa mig på olika sätt att tänka och jobba. Allt gick bra under ridturen, men det kändes som att Billy flög lågt över marken och var superstressad och rädd hela tiden. Paniktåget började få fart och rullade på utan någon station att sakta in på….

När vi stod och jobbade med honom i repgrimma och jag åter igen känner att vi inte får kontakt kommer det över mig en stark känsla av att detta kommer jag inte klara! Jag har inte kunskap, inte tid, är inte duktig nog, och det är synd om Billy som hamnat hos mig över huvudtaget! Paniktåget har full fart och jag ser bara katastrofen som kommer infinna sig om jag behåller den här hästen!!!

Rädslan och känslan av otillräcklighet tog över helt, och jag kunde inte se hur jag skulle kunna få tid och ork att jobba, jobba, jobba med den här hästen och göra honom trygg, få honom att dansa i repet som min kompis och kunna rida ut på honom lika lugn som en filbunke. Jag MÅSTE prioritera och det här var helt fel!!!

Till slut meddelade jag alla nära och kära att hästen få flytta tillbaka, och jag kontaktade även förra ägaren eftersom jag hade en månads öppet köp. Paniktåget rullade nu på utan bromsar!

Men. Dagen därpå var jag ute och gick i skogen med hundarna. Jag hade mediterat mina 20 minuter på morgonen och varit i kontakt med andra sockerfria vänner så jag kände mig landad och i kontakt med världen. Då kommer en liten tanke…..”Kan det vara så att min perfektionism varit framme och skapat ett paniktåg i förhållande till Billy?” Detta måste jag syna lite mer!

Om det nu är så att det kommer ta tid att få honom att lugna ner sig och landa, vad gör det? Han är en snäll, vänlig och mycket trevlig herre, och han måste inte vara perfekt, han heller. När tanken hunnit så långt kändes det som att ett stort lugn spred sig i mig….paniktåget började bromsa in…. Jag måste inte heller vara perfekt, och jag kan be om hjälp….. tåget saktade ytterligare fart…… Han är så himla snäll, och kör jag hem honom kommer jag ändå stå på marken igen, utan häst och vara tvungen att börja om….. plötsligt kunde paniktåget skymta en station…..

Väl hemma igen testade jag mina tankar på min man, som bekräftade det jag tänkt. Det kunde vara ett paniktåg….. Jag pratade med andra sockerfriisar som också tyckte att jag tänkte rätt när jag inte ville låta perfektionisten eller paniktåget rusa iväg med mig. Till slut tog jag kontakt med säljaren och frågade om jag kunde få försöka ett tag till, såvida de inte tappat förtroendet helt för mig, men det verkade de inte ha gjort.

Så, Billy är kvar här. Paniktåget står vid stationen just nu, och jag hoppas det får stå kvar där, länge.

Igår var vi ute på en liten ridtur. Han är ganska skrajsen, men fick tipset om bomull i öronen och en huva, så det ska vi prova. Han gör så gott han kan, och jag också. Tillsammans ska vi nog fixa detta, Billy och jag 💕

Ja…. så kan det se ut när en startar ett paniktåg! Vet inte alls om ni kan känna igen er eller någonsin startat ett paniktåg, men så här kan det se ut för mig med allt ifrån hästar till att ”göra barnen sockerfria för annars kommer de dö…..” i stort och smått. Jag är tacksam att jag har människor runtomkring mig som jag kan göra en ”reality check” med, så att jag kan se om det är ett paniktåg, eller om det är ett riktigt beslut jag är på väg emot.

En sak är i alla fall säker: tåget kommer sätta av igen vid något tillfälle. Men för varje gång tycks det som att jag har förmågan att snabbare uppfatta att det inte är tåget till Hogwarts, utan ett helt utan ändstation. När perfektionismen startar tåget, rädslan eldar på och otillräckligheten är konduktör så vet jag att det är Röda Hund som står vid spakarna. Och då, mina vänner, är det dags att bromsa!!!

Billy 🦄💕

Hur blev det med boken?

Igår blev det inget blogginlägg. Jag skrev 15 minuter (minst 😉) i min dagbok istället. Jag har fått massor av bra vägledning från min vän, Sofie Tallberg, som har Instagram kontot vitalized_by_tallberg som är )en fena på biohacking och som ska hjälpa mig. Vi ska köra 6 veckor på den här planen, och det ska bli spännande att se vad som kommer hända!

Igår ringde jag i alla fall upp förlaget och fick en lite bättre känsla efteråt. Den person som läst igenom mitt manus är tydligen historiker eller skriver om historia, och är iofs en van faktagranskare, men har alltså ingen som helst kunskap om sockerberoende (eller annat beroende heller om jag ska döma efter kommentarerna hen skrev) och lutar sig på helt annan faktabas gällande kost (typ jorden är platt 😉) än den forskning och den kunskap jag har skrivit boken utifrån. Jag fick också veta att personen ifråga fått kritik för att vara onödigt hård i sitt tillvägagångssätt, vilket ju var en lätt underdrift…..

Jag är glad att jag vågade vara ärlig och säga att det hade känts väldigt obehagligt att få tillbaka manuset med de här kommentarerna, givna med en oerhörd okunskap, och få känslan av att jag kommer vara tvungen att slåss mot mitt eget förlag. Den redaktör jag ska ha kontakt med och jag kom överens om att jag börjar jobba på de bitar som gäller källhänvisningar, upplägg, utformning, uppbyggnad osv, så skulle hon återkomma efter att hon själv läst manus. Så nu känns allt lättare, men jag tvivlar på att vi kommer kunna få ut boken till januari 2021, även om det vore riktigt roligt!

Tack för alla stöttande ord och all värme jag fått, som alltid ❤️ Nu är det dags att krypa in i skrivkojan och börja jobbet med boken på allvar.

Jag kommer troligen inte att skriva här varje dag framöver, men kommer ju helt klart få mina 15 minuter på andra sätt! Hoppas ni fortsätter följa min blogg ändå, och min biohacking resa också, den kommer jag dela i mina andra media, och kommer troligen dela ett och annat här ☺️

Sockerberoende. Finns det…..?

Så. Otroligt. Besviken.

Häromdagen fick jag feedback från förlaget som jag anlitat för att ge ut min bok om barn och sockerberoende. Det var tre bilagor med i mailet, och jag läste den ena, som gav lite allmänna råd och tankar av karaktären ”Tänk på styckeindelning. Stämmer rubrikerna? Hur startar du nya stycken? Vilka källor har du? Hur gör du källhänvisningar? Ska du ha med alla delar du tänkt eller behöver du ta bort en del?” Osv. Jättebra! Den formen av konstruktiv kritik är helt nödvändig för att jag ska utvecklas och ta tag i redigeringen på allvar och komma vidare med boken. Men idag slog jag upp mitt manus, som också var bifogat, för att börja titta lite närmare på det hela.

Vad jag inte visste var att ”Redaktören” gjort kommentarer i marginalen på manuset. ”Toppen!” tänkte jag först ”Då kan jag mer specifikt se vad som behöver jobbas med!” och började läsa….. Ju mer jag läste desto mer besviken blev jag. ”Redaktören” menar att sockerberoende inte går att likna vid ett alkohol eller substansberoende. Hen menar att det är ett ”matbeteendeberoende” och att socker inte påverkar hjärnan på samma sätt som alkohol. Hen skriver att det är som att jämföra ”äpplen och päron”. Vidare menar hen att biokemi inte på något sätt är individuellt, utan alla ser likadana ut och reagerar likadant på allt. Hen vill ha vetenskapliga källor till allt jag skriver, och även om jag angivit källor på flera ställen i manus har hen markerat att källor saknas. Det här är bara få exempel på det som fick mig att känna som att ”Redaktören” har pissat på mig.

Jag är bara så. Otroligt. Besviken.

Jag upplever att kritiken inte är given på ett sätt som kommer hjälpa mig att med glädje och entusiasm leta fram källor och underlag för att visa på var det finns mer kunskap. Kritiken är given på ett sådant sätt jag känner att jag måste ge mig in i krig och slåss emot ”mitt eget” förlag. Känns inte alls bra, om jag säger så.

Är så oändligt glad och tacksam att jag har mina nära som har kunskap, mod och en enorm kärlek till mig och som tror på mitt jobb med den här boken, för det gör uppenbarligen inte förlaget, så vida de inte tänkt sig en recept, – och tips och trixbok. Det hade nämligen inte jag.

Jag undrar om de ens läste manuset innan de ville ge ut den tillsammans med mig? Jag känner mig grundlurad!

%d bloggare gillar detta: