”The disease of more”

Att ha beroende sjukdomen påverkar hela ens väsen. Allt ifrån biokemi (som ju egentligen är det som ÄR vi) till andlighet. Sjukdomen påverkar oss psykiskt, fysiskt, andligt och socialt, och vi behöver jobba på alla de områdena när vi tillfrisknar.

Sista tiden har jag funderat mycket på uttrycket att beroendesjukdomen är ”The disease of more”, slarvig översatt; ”Sjukdomen som bara vill ha mer”, eller kanske ”Som aldrig får nog”. Det är i alla fall hur det uttrycker sig för mig i vardagen. Utåt sett kanske det ser ut som att jag är lugn som en filbunke för det mesta, men inom mig är det stormigt värre, största delen av tiden. Ibland tänker jag att jag är ”väldigt mycket människa”. Eller så är det helt enkelt så att jag är en Beroendepersonlighet.

Till en Beroendepersonlighet hör att man kan bli besatt av saker. I första hand kanske man tänker på besatthet av drogen, men i början av mitt tillfrisknande, när jag satt på et 12-stegsmöte, hörde jag en person dela om att ”Jag kan fan bli besatt av ett cykeldäck” och det slog mig med kraft, att jag är precis sån. Om jag får en tanke i huvudet så ska det ältas, vridas, vändas, spekuleras, funderas och analyseras in i minsta detalj, och det kan göra mig helt utmattad. Dessutom kan det gälla en sån trivial sak som om jag ska klippa mig och färga håret på salong eller ej. Genast börjar jag fundera; har jag råd? Vad tycker maken? Vad tycker alla andra? Kan jag göra det själv? Kan det gå fel? Kanske ska jag bara klippa mig på salong och färga hemma? och så vidare i all oändlighet…… Ibland undrar jag om ”normala” människor också har de här frågorna, men vet så precis vad de vill och tycker att de bara tar ett beslut och så är det färdigt? Så skönt det vore! Till saken hör också uttrycket ”Analysis makes paralysis”, vilket oftast är precis vad som händer…… Jag blir helt paralyserad, och fattar inget beslut alls.

På ett annat möte, när vi förberedde och skulle koka kaffe, ställa fram stolar, tända ljus mm. stod jag och fyllde i kaffekokaren. Jag kollade hur mycket vatten det var i kokaren, för hur många koppar, och började måtta upp pulver i bryggaren. På slutet tog jag en liten extra skopa, av ren vana, och min väninna skrattade till ”Aha! Det var den lilla Beroendeskeden!” sa hon, och jag visste precis vad hon menade! Min beroendepersonlighet anser att; om en är bra, så är två (eller ännu mer) bättre. Jag ”tar lite till” för att vara på den säkra sidan att det är RIKTIGT bra, och nog mycket. Det kan jag också se på andra saker i mitt liv. När andra skaffar EN hund, skaffar jag tre, när andra har EN häst, skaffar jag två, tar in en extra i stallet och tar en på foder, när andra skaffar EN kanin, skaffar jag tre. Sedan kryddar jag med lite getter, skaffar höns och tänker att jag ska odla egen mat, självhushålla, laga alla kläder och helst cykla överallt jag ska också, för att spara på miljön…..

När jag läser vad jag själv skrivit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta…. Men jag väljer nog att skratta ändå, för på nåt sätt är det ändå komiskt när jag får syn på vad jag håller på med.

Det tråkiga är att det påverkar resten av familjen i väldigt hög grad, när jag, vilket jag gör då och då, tappar orken totalt efter allt jag har att göra. Det här är ju något som både berikar mitt liv, men som också tar mig med på utmattande resor då och då. Jag har en önskan om att kunna hitta balans. Att tänka mig för innan den tredje hamstern flyttar in eller den femte getkillingen föds, men ibland kidnappas min hjärna, på samma sätt som när jag ville ha drogen, och så ”helt plötsligt” står jag där, mitt i ett nytt projekt, eller med ännu ett djur att ta hand om, utan att ha kunnat bromsa.

Visst har jag kommit allt mer i balans genom åren i tillfrisknande, men det fattas fortfarande en bit. Till allt detta hör också SKAM, men det får bli ett helt eget blogginlägg.

Finns det någon mer som känner igen sig? Eller är alla andra verkligen helt normala och fattar rationella beslut hela tiden?!

Annonser
Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar

Att vara sockerfri på resa

En liten sammanställning på tips för att vara abstinent på resa!

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande, Okategoriserade, Tips och trix | Lämna en kommentar

Matplan är inte lösningen!

Matplan, matplan, matplan….. Naturligtvis pratar vi sockerberoende om mat. Vad ska vi äta? När ska vi äta? Kan man äta si? Kan man äta så? Och så vidare i all oändlighet. Vi tror att LÖSNINGEN på vårt mående, på kaoset i livet, på vår dåliga självkänsla och annat skräp vi kånkar omkring på, är en Matplan. Om jag följer en matplan kommer jag gå ner i vikt. Går jag ner i vikt så blir jag lycklig. Eller?

För mig var det inte så. Jag fortsatte att må dåligt när jag hade gått ner i vikt, och gick snart upp igen. Jag fortsatte göra samma saker som jag alltid hade gjort och förväntade mig att det skulle bli annorlunda bara jag provade tillräckligt många gånger, eller tillräckligt mycket, eller tillräckligt ”hårt”.

Lösningen för mig, blev att börja leva på ett annat sätt.

Att ta bort drogen, och utesluta den mat som fick mig att må dåligt, men jag har också fått lära mig att jobba på min självkänsla, ta hand om mina behov, sätta gränser runt mig, fylla på med glädje, hitta vad som är jag, och vad jag tycker om. Det är det som har varit det tuffa jobbet, men det är det som har givit pay off! Det visade sig att det var 12-stegsprogrammet som var lösningen, och att Matplanen var/är ett verktyg! Strålande! När maten blir en lite del av livet, bara ett verktyg för att läka och må bra, så finns det så oändligt mycket annat roligt att lägga tiden på!

Visst är det så att kosten är viktig. Väldigt viktig. Men jag tror på att göra det enkelt. Följande text är ett utdrag ur ett inlägg som jag skrivit på sidan Sockerfritt liv, och kan vara en hjälp till att hitta en enkel matplan:

”Ett av de verktyg som vi oftast kommer till först är Matplan. Tyvärr är det många som fastnar där, och tror att det är hela lösningen på problemet. Men det finns få som vet så mycket om hur och vad vi bör äta som någon som är sockerberoende. Det är inte där problemet ligger!

Det första du behöver se över är ju vilka livsmedel du ska ha på din matplan, och inte. Sedan är det bästa att fokusera på den mat du kan äta, och ägna mindre uppmärksamhet åt det som inte ska ligga på tallriken.

Först och främst tar du bort socker, sötningsmedel och kolhydrater. Hjärnan reagerar på mjöl i olika former på samma sätt som den gör med socker, och ser dessutom ingen skillnad på om det är grovt eller finmalet mjöl. Den får samma kick i belöningscentrat, och tackar och tar emot  Likadant är det med sötningsmedel; även om inte det höjer blodsockret mm så har vår hjärna en stark koppling till den söta smaken och kommer direkt ropa efter mer och värre!!

En paradox är att så länge du inte har en matplan (planerat vad du ska äta) så kommer du inte bli drogfri, men om du bara planerar vad du ska äta, och inte gör några andra förändringar, så kommer du ramla på näsan i sockret/maten igen. Maten utgör endast 10 % av tillfrisknandet. Den största biten, 50 %, är gemenskap, men det kommer vi till senare.

Vad ska jag äta då?? Gör det enkelt!! Protein (animaliskt), grönsaker och fett.

  • Protein. Proteinet är byggstenar till muskler, signalsubstanser i hjärnan och mycket, mycket annat. Animaliskt protein ”is da shit” för vår kropp och hjärna!
  • Fett. Livsnödvändigt! Framför allt omega tre, som finns i fisk, är något som vi måste tillföra utifrån. Annars ska fetterna vara extra virgin (kallpressade) och bestå av olivolja, kokosfett och smör eller geeh.
  • Grönsaker. Ät de grönsaker du tål.

Ät olika kombinationer av dessa livsmedel och håll dig till;

  • en portion
  • tre gånger om dagen
  • inga mellanmål

Voila! Där har du en enkel matplan!

För de flesta gör det en enorm skillnad att ta hjälp av ett proffs för att få en personligt utformad matplan, men det behövs inte för att komma igång. Då räcker det med den enkla matplan som finns beskriven ovan. Dessutom behöver du ta det viktigaste först. Snöa inte in på Carnivore, LCHF, Paleo osv osv, utan ta det viktigaste först; var drogfri! Matplanen, som allt annat i tillfrisknande är ett ”levande dokument”. Det betyder att det kommer ändras efter tid, och behöver uppdateras allt eftersom du tillfrisknar och allteftersom kunskapen om maten fördjupas.”

Hoppas att det kan ge lite hjälp och riktning!

Passar på att önska alla en fantastisk Valborg!!

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande, Mat, Tips och trix | Lämna en kommentar

Semesterparadis eller……?

Befinner mig i skrivande stund på semester på ett stort hotellkomplex tillsammans med delar av min familj, och njuter av att vara ledig. Visserligen blåser och regnar det, men jag är ledig! Jag har tid att läsa böcker för minsta, att kolla serier med äldsta och att läsa en och annan rad i böcker jag inte hunnit öppna ännu. Dessutom finns det bra mat till mig på bufféerna vi äter av morgon och kväll och jag har möjlighet att laga egen mat på rummet om det behövs också. Jag har mina rutiner, mina böcker och mina verktyg, och är glad och tacksam över att jag numer kan ringa till samma pris som i Sverige, vilket innebär att jag kan nå mina tillfrisknande flockmedlemmar lika lätt nu som när jag är hemma.

Jag har lite svårt för dessa stora hotellkomplex och charterresor, i förhållande till miljön. Jag kan lätt fixera mig vid den omedvetenhet som råder om hur våra nöjen påverkar vår jord, och hur JAG påverkar den med min resa. Men det jag tror skrämmer mig allra mest, är hur bufféerna ser ut utöver den mat jag kan äta!

Om jag hade varit aktiv i min sjukdom hade jag inte haft sinnesro över huvud taget. Det finns drogmat i drivor, och det är inte ens drogmat som man av okunskap kan tro är hälsosam. Jag skulle inte ens vilja kalla det mat, egentligen. De serverar godis. Bakelser, bullar, belgiska våfflor, sylt, chokladpålägg, pannkakor, bröd, kakor och så vidare i all oändlighet. Jag vet att jag inte ska förfasas, jag övar mig verkligen på att leva efter devisen ”Lev och låt leva”, men detta slår mig fullkomligt med fasa. I affärerna finns ”yoghurt” med olika chokladsmak, och halva utrymmena i livsmedelsaffärerna är fulla av godis i olika former och förpackningar. Jag tror inte jag har sett något liknande!

Ni kan kanske förstå att jag är glad att ha mina verktyg med mig, och möjlighet att ringa min flock, för jag gissar att detta kommer slita ganska mycket på mitt undermedvetna. Det orsakar även lite konflikter med yngsta barnet eftersom jag har åsikter om vad som är mat och inte, och att om det ska bli sötsaker så måste hon äta bra mat innan.

Semesterparadis, i all ära, men ibland tycker jag mig se flera som inte har det så bra i paradiset. Blickar som kastas när någon tar om av sötsakerna och undrar om någon lägger märke till det, köerna som ringlar fram till buffens pannkaks, – och våffel, -makare, chokladpåläggsburkarna som töms om och om igen, och alla beteendemönster jag känner igen mig i hos en aktiv Sugaraddict…..

Så, om igen, jag är så tacksam för att jag har mina verktyg så jag kan få ha sinnesro, trots att jag befinner mig mitt i ett drogparadis, så att det för mig får vara det semesterparadis det är. Vilken gåva att få vara med om det ❤️

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kommer snart på Youtube :-D

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Högtider för Sockerberoende??

Ja, vilka högtider är till för oss sockerberoende egentligen? Ibland kan det kännas som att allt, på varenda högtid går ut på att ÄTA. Och då tänker jag inte på vanlig mat. Om jag tänker mig ett jul eller påskbord så finns där ju massor av bra mat för oss Addicts att äta, men allt annat lullull kan göra mig galen!

Must och godis, kakor och bakelser, glass och strössel och gottis i all oändlighet. Suck!

Men. Vad är det högtiderna handlar om EGENTLIGEN? Om vi är helt ärliga så är det ju olika religiösa händelser vi firar, oavsett hur medvetna vi är om det eller inte. Men jag tänker ändå att det jag hellre vill fokusera på är att vara i gemenskap och att vara tillsammans. Att ha fokus på varandra, inte på vad vi ska äta.

Jag vill äta mig mätt och nöjd, och jag vill kunna vara närvarande med min familj. Det kan inte jag om jag äter skräp. Då tänker jag på när jag ska få äta det där nästa gång, eller ligger/hänger och återhämtar mig och har ångest efter att ha ätit för mycket, eller sitter ihopkrupen i ett soffhörn och håller i mig med vita knogar för att jag inte ska äta eftersom jag har ”börjat om” ännu en gång……

Vid ett tillfälle, jag tror det var en födelsedag fick jag frågan om det inte är jobbigt att sitta med och ”titta på” när alla andra äter efterrätt med allt vad det nu innefattar. Men jag kan ärligt säga att jag är innerligt glad att jag slipper! I början av mitt tillfrisknande satt jag inte med, det triggade mig för mycket, och känslan var att JAG FÅR INTE. Mycket sorg, och en känsla av att vara berövad något. När det gått en tid kunde jag sitta med ibland, men gick därifrån om det blev för tufft, och känslan var JAG VILL INTE. Sorgen hade dämpats, men jag kände fortfarande saknad. Tillslut landade jag i att jag sitter med och tar en kopp the, och fokuserar på samtalen eller lyssnar på andras samtal. Känslan är JAG BEHÖVER INTE. Enorm tacksamhet och ödmjukhet inför att livet förändras och jag med det. Den första tiden trodde jag inte att jag skulle kunna sitta med någonsin igen, men idag är det inget problem, och oftast ingen trigger.

Jag behöver fortfarande vara vaksam på hur jag känner mig. Ibland är det inte en jättebra idé att sitta vid ett bord fullt av kakor och tårtor, och då kan jag gå undan en stund och ringa ett samtal till någon annan sockerfri vän, för att sedan återvända och se om det funkar bättre 🙂

Att fokusera på annat är också en hjälp för mig. Spela spel med barnen, eller andra vuxna, titta på kort, intressera sig för något någon vill visa eller berätta, det finns många sätt att komma bort från sina egna tankar. När jag var yngre avskydde jag alla former av ”offentliga lekar”, men nu för tiden kan jag tycka att de är roligt att släppa garden lite och inte vara så otroligt fokuserad på vad jag tror att andra tycker och tänker om mig! De har förmodligen fullt upp med sig själva 😉

Önskar er alla en riktigt GLAD PÅSK! Jag hoppas ni får njuta av den ända in i <3-at!

Publicerat i Leva i tillfrisknande, Tips och trix | 2 kommentarer

En är för mycket, och tusen är aldrig nog.

Sitter på kontoret nu på förmiddagen och känner att jag har lite idétorka. Har förberett morgondagens Stödgrupp för unga, och reflekterar lite över Beroendesjukdomens mekanismer. Kommer att tänka på att jag, när jag var aktiv i sjukdomen, trodde att alla människor gick omkring med samma ”sug” eller CRAVING, som jag hade efter vissa födoämnen (födoämnen förresten, kan jag ens kalla det det??), men att bara vissa hade karaktär nog att stå emot suget. Det var de människorna som var smala, lyckliga och levde ett perfekt liv.

Och så var det jag.

Jag som inte kunde stå emot suget och som försökte hantera den verkligheten med att ömsom svälta mig och träna stenhårt, ömsom ge upp och frossa i allt jag kunde komma över med socker och mjöl i sig, helst i kombination, och under de perioderna kunde jag inte ens stava till promenad.

Kunskapen jag fick om min sjukdom, tidigt i min behandling, var något av den största hjälpen jag kunde få. En av de insikter som hjälpte mig mest, var att det finns människor som faktiskt inte har CRAVINGS. Det finns människor som kan ta en rad på en chokladkaka, lägga in den i kylen, och inte känna sig ”sugen” på mer!! De kan, hör och häpna (!) glömma bort att den ligger där!! Så att kunna stå emot har alltså inte med karaktär att göra, utan biokemi. Vissa människog behöver inte ”stå emot”, chokladkakan eller bullarna flyttar inte in i deras hjärnor och tankar!

Min hjärna och min kropp reagerar med att gå helt bananas, när jag får i mig socker och kolhydrater i vissa former, men alla har det inte så! För mig var det så otroligt skamavlastande! Jag kan alltså inte rå för att jag reagerar så, men jag kan lära mig att leva med den verkligheten. För mig heter nyckeln ”fullständig avhållsamhet”. Jag kan inte ta en tugga, eller bara lite. För mig finns inte ”alla kan äta av allt, men inte lika mycket” som praktiseras på ätstörningsenheter. Tar jag en, så är tusen inte nog. Om jag tar en tugga av något jag inte tål, så blir jag tankebesatt. I första ledet stoppar jag troligen inget i munnen, men det hamnar där tillslut, om jag inte tar hjälp.

När jag får craving, är min hjärna kapad av reptilhjärnan, och beroendesjukdomen tar över spakarna. Jag kan höra däggdjurshjärnan berätta att ”Om du tar den där tuggan så kan det vara så att du inte kan sluta förrän du än en gång inte vill leva längre, eller kommer till insikt 20 kilos viktökning senare. Du kommer inte vara närvarande i livet, och du kommer stå på överlevnad istället för att vara levande. Du vill inte ha det så.” Och ändå kan jag ta den där första tuggan/biten. Det är det som får omgivningen att uppgivet skaka på huvudet åt alla beroendesjuka och tänka att de har dålig karaktär. De som aldrig har upplevt craving, eller hört dialogen mellan reptilhjärnan (som vi ibland kallar Röda Hunden) och däggdjurshjärnan (som vi ibland kallar Blåa Hunden) har inte en aning om hur det är att leva med den här sjukdomen. De ser bara när vi tar värdelösa beslut efter att ha ”blivit smala” eller varit nyktra ett tag, och fattar ingenting. Om det kan vara till tröst, så fattade inte jag hur jag kunde göra så heller, förrän jag fick det förklarat för mig!

Nästa viktiga pusselbit, var att den kunskapen jag fick, också serverades med verktyg hur jag kan kringgå att reptilhjärnan tar över, och det i sin tur ger mig min kraft tillbaka. Jag kan inte rå för att jag har en sjukdom, men det är mitt ansvar att ta hand om den, när jag får kunskap och verktyg.

Därmed inte sagt att om någon tar återfall, så är det deras eget fel, för att de inte varit ansvarstagande nog. Vid sådana tillfällen behövs återfallsbehandling och hjälp att komma upp på banan igen. Då har verktygen trubbats av, eller så behövs nya verktyg eftersom sjukdomen är progredierande och progressiv.

Skam och skuld har aldrig läkt någon, men det har däremot skamavlastning och hjälp att avlasta skuld gjort. Kunskap är som att hälla lösningsmedel på skammen, och ger oss kraft och mod att börja göra annorlunda och tro på att det finns ett annat sätt att leva än att vara i klorna på reptilhjärnan och Röda Hund. Det är en av anledningarna till att jag vill sprida kunskap om den här sjukdomen.

För det är en sjukdom, det är INTE brist på karaktär, eller vilja!

Publicerat i Addiction, Återfall, Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar