Kroppsideal??

När jag var aktiv i min sjukdom skyllde jag ofta på att medias bild av kvinnokroppen, trådsmala modeller och sjuka ideal var det som gjorde mig sjuk, fick mig att må dåligt och som var en drivande kraft i att jagkände att jag inte dög eftersom jag var överviktig. Idag ser jag på det på ett lite annat sätt. Vill du veta hur?

Jag vet att jag tjatar om det, men för mig är det SUPERVIKTIGT att komma ihåg att min sjukdom inte orsakas av något, utan att den är primär. Det betyder att jag föddes med en sårbarhet som gjorde att jag kunde utveckla den här sjukdomen, precis som man kan födas med en sårbarhet för Alzheimers, MS eller andra sjukdomar. Det betyder att sjuka ideal, elaka syskon, mobbning, övergrepp, fattig eller dysfunktionell uppväxt inte kan GÖRA att någon blir beroende av något. MEN, och detta är viktigt, det kan driva på sjukdomens mekanismer.

Detta innebär att jag får möjligheten att ta makten över min sjukdom. Med hjälp av olika verktyg (Bland annat matplan, gemenskap, kunskap och andlighet) lär jag mig leva med min fysiska sjukdom sockerberoende. Samtidigt får jag också möjlighet att titta på de händelser och företeelser som driver på och göder min sjukdom. Som till exempel sjuka ideal från media och andra saker som jag bär på. Då har jag möjligheten att läka även dessa och kan på så många sätt bli en allt helare människa. Ibland tycker jag det är förfärligt orättvist att jag skulle få den här sjukdomen, men när jag ser det ut en annan vinkel, och inser att de verktyg jag kan hantera sjukdomen med, hjälper mig att hantera resten av livet också, då kan jag få ”Hallelujahmoments” och känna mig tacksam över att jag är sockerberoende och kunnat ta till mig hur jag kan tillfriskna.

Härom dagen pratade jag med min alltigenom kloka vän och kollega och hon berättade en liten historia som en av hennes bekanta hade med sig från någonstans i Afrika efter en resa dit. Hennes bekanting, en kvinna, hade kommit att samtala med andra, infödda kvinnor om olika moden, klädtillverkning och annat rörande detta, och när de andra kvinnorna fick höra hur det går till i västvärlden skrattade de så de tjöt och tyckte vi var lite dumma. När de behöver nya kläder tar de med sig ett tyg de tycker om till en skräddare (eller kanske de tom syr själva), som tar mått på dem och syr kläder som faktiskt passar deras kroppar. Mycket klokt, tycker jag! Här i västvärlden bestämmer klädkedjorna (kanske inte ens de??) vilka mått som gäller, och när du kommer till affären och provar kläder och inte hittar något som passar dig, då är det DIG det är fel på! Eller??!

Är inte det ganska så märkligt? Att vi, både män och kvinnor, låter någon annan bestämma vad som är normalt, rätt och riktigt?? Jag vet att kvinnor genom alla tider är hårdast drabbade av detta, men just i modebranchen, och när vi pratar utseendefixering, så börjar det komma i kapp hos männen också, tyvärr. I alla fall hos den yngre generationen. Jag tycker att vi behöver ställa oss frågan; vad är hälsa och skönhet, för mig? Hälsa är så mycket mer än bara frånvaron av sjukdom!

Hälsa och skönhet för mig är att känna mig nöjd, och att ha ett kärleksfullt förhållande till min kropp, oavsett vad det står på vågen när jag kliver på, eller om jag inte kommer i den där kjolen jag kollade in i klädaffären. Förr var det så, att om jag provade kläder och de inte passade (vilket oftast var fallet) så gick jag raka vägen och köpte mig glass eller godis för att trösta mig med. En hopplös situation, som verkligen inte gjorde saken bättre.

Om jag tittar på det från min nuvarande vinkel, i tillfrisknande, så kan det gå till så här; Jag provar nämnda kjol och den passar inte. Istället för att rusa till närmsta glassfrys eller lösgodishylla lyfter jag luren och ringer till en annan sockerråtta, som kan lyssna på och ta emot min skam och sorg (som i min, för tillfället mycket självcentrerade värld, är enorma) och prata med mig och påminna mig om att de där kläderna är sydda ”till någon annan”. Det behöver inte vara fel på mig, bara för att jag inte passar in i en mall som någon annan gjort. Jag kan sansa mig och prova en annan storlek, eller helt sonika gå därifrån. Jag behöver inte låta sjuka kroppsideal påverka mig, och jag kan välja om jag vill engagera mig i att försöka ändra de där idealen eller inte.

Mitt sätt att engagera mig är bland annat att försöka ge mina barn självkänsla (Förhoppningsvis har de självförtroende 😉 ) och att träna min egen självkänsla hela tiden, så jag kan handskas med livet när de knepigare perioderna kommer, för det gör de. Har även en tanke om att jag som vuxen tillsammans med mina barns vänner, som scoutledare och i andra sammanhang kan framföra just detta; att andra inte bestämmer ditt värde och hur du ska se ut, borde se ut, eller ens hur du mår. Lättare sagt än gjort, men jag har märkt att det är enklare att förändra mig själv, än att försöka förändra hela modebranchen eller allas syn på vilka kroppsideal som är de rätta.

Rätt för mig, kanske helt fel för någon annan. Oavsett vilket, önskar jag dig en fin helg, och att du ska hitta fram till vad som är hälsa, inifrån och ut, för DIG!

”Over änd aout” from Gunnarskog!

Publicerat i Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar

Fylla på utan socker.

Häromdagen satt jag i ett möte med två andra sockerberoende kvinnor, och vi pratade tillfrisknande, 12-steg, gemenskap och verktyg att tillfriskna med.

Vi berörde detta med att ge vidare av kunskapen och tillfrisknandet, och hur vi fyller på oss själva med energi, och genom gemenskap med andra. Vi pratade om hur det är att ta sina första steg på sin sockerfria väg, och så mycket det är, bortsett från maten, som vi behöver lära oss. En sak som kom upp var att vi behöver lära oss att ”knyta an” till människor istället för mat eller socker.

Många av oss som är sockerberoende kan minnas hur våra liv, redan från tidig ålder, kretsade kring sötsaker eller mat i en eller annan form, och helt naturligt gör den besattheten att vi inte riktigt lär oss hur vi skapar nära relationer med andra människor. Varken jämnåriga eller människor i andra åldrar.

Jag har inte mer än skummat på ytan vad gäller anknytning, men jag vet att ett av anknytningsmönstren som finns kallas för Ambivalent anknytning, och jag kan ganska väl känna igen mig när jag läser om det mönstret. Jag saknar absolut inte anknytning helt och hållet, men det är som att jag bara tittat på mig själv i en sprucken spegel, för jag har inte fått en hel spegelbild, eller sett hur verkligheten kan se ut om spegeln är hel. Det är det jag får lära mig intillfrisknande. Jag började med det för 13 år sedan, och jag har fortfarande inte lagt färdigt pusslet. Tack och lov! Jag älskar den här resan! Oftast i alla fall 😉

En av de delar jag har haft allra, allra svårast med är att ta hand om mig själv. Att hushålla med energi, och fylla på med energi. Ganska precis ett år efter att jag blivit abstinent klev jag rakt in i väggen med buller och bång. Jag ville inte leva längre. Energin var på minus 1000. Jag hade inte förmågan att fortsätta jobba och leva på det sätt jag gjort, eftersom jag inte visste hur jag skulle fylla på mig själv utan att använda mat och socker. För mig var det en katastrof att bli sjukskriven. Vi stod precis i början av uppbyggnaden av vårt lantbruk, och min skam höll på att kväva mig när jag inte kunde prestera längre, utan bara kunde stå bredvid och se hur min man slet.

Det mest frustrerande (för både maken och mig, tror jag) var att jag ena dagen kunde vakna och ha lust och energi att möblera om hela huset, och nästa dag kunde jag få ångest och börja gråta om maken bad mig stå och hålla i en slang en kvart, så ungdjuren kunde få vatten påfyllt. Så här i efterhand kan jag rent intellektuellt och med den kunskap jag har förstå vad som hände, men fortfarande har jag svårt att förstå hur det kunde vara så, med mig.

Dagen innan jag och de andra två kvinnorna hade arbetsmöte, var jag på ett 12-stegsmöte, där temat var steg nio, och det handlar om gottgörelse. Ofta kommer diskussionen upp om man ska gottgöra sig själv och jag tror inte att det finns någon som säger eller tycker samma sak om detta. Min gottgörelse till mig själv är att leva i tillfrisknande. För mig innebär det, bland annat, att jag ger vidare av kunskap och tillfrisknande. Ibland hör jag uttrycket att man ”inte kan ge vidare det man inte har”, och jag har i mitt prestationsinriktade liv tänkt att jag inte kan ge bort kunskap som jag inte har, eller lära någon något som jag inte kan, och det är ju i och för sig sant och riktigt, men i en av delningarna på mötet var det någon som uttryckte att jag måste fylla på mig själv så mycket energi och ork att jag svämmar över, innan jag kan ge av det till andra, och det drabbade mig mitt i magen.

Hela mitt liv har jag givit vidare av energi som inte funnits, och i all synnerhet efter jag gick in i väggen. Jag körde på, föll ner i depression igen, slet med att vara abstinent, kände mig lite starkare, rasade ner i svarta hålet, klättrade upp en bit, och så höll det på. Länge, länge. Men när jag satt där på de två olika mötena så insåg jag att jag har fått verktyg att fylla på min energi så att min bägare är full och flödar över, utan att använda mat och eller socker. I ärlighetens namn ska tilläggas att jag inte alltid kommer ihåg, eller ens bryr mig om verktygen, men jag har fått dem.

De verktygen kan vara att läsa en bok (som jag håller i handen) för mig själv eller för ett barn, kramas med hundarna, rida, meditera, yoga, plantera blommor, prata med någon annan (socker)beroende, och, konstigt nog; ge av min tid till andra som behöver hjälp att tillfriskna. Jag har märkt att just detta att få ge vidare av min kunskap, av 12-stegsprogrammet, av det jag har lärt mig på resan, fyller mig med så otroligt mycket energi, glädje och kärlek. Ännu en paradox i livet.

Det är också så att de här sakerna har givit mig förmågan att knyta an starkare till mina barn, och till min man. Under åren har jag vågat ta av mig mask efter mask och förstått att jag är älskad utan dem. Att hålla upp masker tar förfärligt mycket energi, har jag märkt! Det bästa sättet att lägga ner masker har för mig varit att prata, att tala om hur det verkligen känns och vad jag verkligen tänker, även om det skrämmer skiten ur mig ibland!

Jaha, det var vad jag filosoferade om idag ☺️ så med detta önskar jag er alla en fin helg, där ni får fylla på er själva med allt möjligt som är bra för själen ❤️❤️

Lev väl, lev fullt ut ❤️

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Varför ska jag göra en SUGAR??

I dagarna har jag slutfört min utbildning i SUGAR, vilket betyder att jag numer kan göra den terapeutiska intervju som kan läggas till grund för att ställa diagnosen Sockerberoende. Jag är stolt och glad över att kunna lägga ytterligare ett verktyg i lådan och att kunna erbjuda det till de som vill ha hjälp av mig! Jag har skrivit om det förut, och jag upprepar mig 😉 Det är superviktigt att som behandlare/terapeut veta om det faktiskt finns något att behandla!

Enkelt uttryckt kan vi dela in befolkningen i tre kategorier när vi talar om sockerberoende. Vissa är ”brukare”, det betyder att de kan äta, eller låta bli, det spelar ingen roll vilket.

Andra hamnar i kategori; skadligt bruk. Då kan du ha fått konsekvenser av ditt ätande, som kraftig över eller undervikt, diabetes typ 2, eller andra fysiska och psykiska konsekvenser, men kan sluta eller lägga om livsstilen om konsekvenserna blir tillräckligt allvarliga. Du kan behöva hjälp, men kommer kunna göra det med hälsa, förhållande, barn eller annat som motivation.

Den sista kategorin är; beroende. Då kan du inte sluta, trots att du fått allvarliga konsekvenser både fysiskt, psykiskt, andligt och socialt. I perioder kommer det säkert att fungera, till att börja med, men vid någon tidpunkt kommer suget att ta dig tillbaka till sockret, även om du vet att du kan få hjärtinfarkt eller bli blind om du fortsätter äta och leva som du gör. Då kommer du behöva hjälp att få verktyg att hantera ditt beroende med.

Eftersom dessa tre kategorier kan likna varandra, men behöver helt olika hjälp, så är det viktigt att utröna vilken kategori du tillhör, innan vi påbörjar en behandling!

SUGAR visar på ett väldigt tydligt sätt vilka symptom du har utvecklat i sjukdomen Sockerberoende. Vi brukar säga att Sockerberoende kan liknas vid en graviditet; man kan inte vara ”lite gravid”, endera är man det, eller så är man det inte. Så är det med beroendet också. MEN man kan vara i ”vecka fyra” eller i ”vecka 40”. Det ser man också väldigt tydligt då man gjort en SUGAR.

Om du känner att detta är något som skulle vara till hjälp för dig att göra, kika in under fliken ”Hjälp att få” och boka en tid för samtal!

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Resa till Rhodos- Lär dig hantera ditt sockerberoende!

8-15: september 2019

  • Ger du dig själv löften om att leva hälsosamt och gör ideliga försök att ”börja på måndag” eller ”efter midsommar”, men misslyckas gång på gång?
  • Har du ständiga tankar om mat och vikt, vad du ”får” eller ”inte får” äta?
  • Känner du att du behöver förändra ditt sätt att äta? Kan du inte sluta äta?
  • Använder du mat för att förändra ditt mående, eller höja stämningen, slappna av eller dämpa?
  • Är du trött på att ständigt banta?

Då kan detta vara något för dig:

Vecka 37 inbjuder vi till en resa till Rhodos för att kunna gå en kurs i hur du lär dig hantera ditt sockerberoende! Ta chansen och låt resan förändra ditt liv!

För att lära dig hantera ditt sockerberoende hjälper det inte att bara ta bort ”drogen”. Du behöver hitta mening med ett liv utan socker, och verktyg att hantera situationer i vardagen med. Detta får du med dig under denna vecka.

Kursen är uppbyggd utifrån Holistic Addiction Medecine, vilket betyder att vi arbetar fysiskt, psykiskt, andligt och socialt för att uppnå varaktig hälsa. Irja och Annica är utbildade beroendetarapeuter och har gedigen kunskap i hur man lär sig hantera sitt sockerberoende, och kommer på ett lyhört, inkännande och professionellt sätt kommer guida dig igenom kursen.

För att skapa trygghet i gruppen kommer vi att ta med max 12 deltagare. Allt eftersom ni anmäler er kommer vi (om ni så önskar) lägga till er i en hemlig Facebook grupp där ni kan lära känna varandra och börja bygga upp ert nätverk av sockerfria vänner. Vi kommer även dela information i gruppen, men för den som inte har FB kommer vi naturligtvis sprida information via andra medier.

Kursen är förlagd på mysiga Villa Panagos, Faliraki, på Rhodos. Där ges du möjlighet att väcka kroppen med mjuk yoga som en fin uppstart inför dagens föreläsningar och övningar. Villa Panagos ligger naturskönt i närheten av den berömda stranden Faliraki. Supermarket och restauranger finns också nära till hands.

I priset ingår:

  • Föreläsningar varje dag om aktuella ämnen som berör sockerberoende och hur man hanterar det (biokemisk reparation, vad kan jag äta, förebyggande av återfall och mycket mera).
  • Coachning (individuellt och i grupp).
  • Grupparbeten
  • Tid för eftertanke och gemenskap.
  • Yogalektioner.
  • Utarbetning av individuell matplan.
  • Diagnosticerade bedömning sk. SUGAR och grundläggande Biokemisk Reparation.
  • Privat transfer ifrån flygfältet på Rhodos till Villa Panagos i Faliraki, t/r.
  • Boende i delat rum (2 personer delar rum) vid Villa Panagos. 
  • Frukost och middag (Bla. välkomstmiddag och avskedsmiddag med levande musik). Möjlighet finns att laga sin egen lunch enligt sin utarbetade matplan, eller att äta ute på restaurang.
  • AC, WiFi, handdukar och sängkläder
  • Observera att du beställer flygresa, tur och retur, själv!

Pris 14 995: – Anmälningsavgift 5 000: – återbetalas ej efter 16:e juni.

Anmälan senast 16:e juni!!!

För mer info och anmälan; recovery@annicasinspira.com

Varmt välkomna! Önskar Annica Strandberg-Schmidt och Irja Convaljus

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar

”The disease of more”

Att ha beroende sjukdomen påverkar hela ens väsen. Allt ifrån biokemi (som ju egentligen är det som ÄR vi) till andlighet. Sjukdomen påverkar oss psykiskt, fysiskt, andligt och socialt, och vi behöver jobba på alla de områdena när vi tillfrisknar.

Sista tiden har jag funderat mycket på uttrycket att beroendesjukdomen är ”The disease of more”, slarvig översatt; ”Sjukdomen som bara vill ha mer”, eller kanske ”Som aldrig får nog”. Det är i alla fall hur det uttrycker sig för mig i vardagen. Utåt sett kanske det ser ut som att jag är lugn som en filbunke för det mesta, men inom mig är det stormigt värre, största delen av tiden. Ibland tänker jag att jag är ”väldigt mycket människa”. Eller så är det helt enkelt så att jag är en Beroendepersonlighet.

Till en Beroendepersonlighet hör att man kan bli besatt av saker. I första hand kanske man tänker på besatthet av drogen, men i början av mitt tillfrisknande, när jag satt på et 12-stegsmöte, hörde jag en person dela om att ”Jag kan fan bli besatt av ett cykeldäck” och det slog mig med kraft, att jag är precis sån. Om jag får en tanke i huvudet så ska det ältas, vridas, vändas, spekuleras, funderas och analyseras in i minsta detalj, och det kan göra mig helt utmattad. Dessutom kan det gälla en sån trivial sak som om jag ska klippa mig och färga håret på salong eller ej. Genast börjar jag fundera; har jag råd? Vad tycker maken? Vad tycker alla andra? Kan jag göra det själv? Kan det gå fel? Kanske ska jag bara klippa mig på salong och färga hemma? och så vidare i all oändlighet…… Ibland undrar jag om ”normala” människor också har de här frågorna, men vet så precis vad de vill och tycker att de bara tar ett beslut och så är det färdigt? Så skönt det vore! Till saken hör också uttrycket ”Analysis makes paralysis”, vilket oftast är precis vad som händer…… Jag blir helt paralyserad, och fattar inget beslut alls.

På ett annat möte, när vi förberedde och skulle koka kaffe, ställa fram stolar, tända ljus mm. stod jag och fyllde i kaffekokaren. Jag kollade hur mycket vatten det var i kokaren, för hur många koppar, och började måtta upp pulver i bryggaren. På slutet tog jag en liten extra skopa, av ren vana, och min väninna skrattade till ”Aha! Det var den lilla Beroendeskeden!” sa hon, och jag visste precis vad hon menade! Min beroendepersonlighet anser att; om en är bra, så är två (eller ännu mer) bättre. Jag ”tar lite till” för att vara på den säkra sidan att det är RIKTIGT bra, och nog mycket. Det kan jag också se på andra saker i mitt liv. När andra skaffar EN hund, skaffar jag tre, när andra har EN häst, skaffar jag två, tar in en extra i stallet och tar en på foder, när andra skaffar EN kanin, skaffar jag tre. Sedan kryddar jag med lite getter, skaffar höns och tänker att jag ska odla egen mat, självhushålla, laga alla kläder och helst cykla överallt jag ska också, för att spara på miljön…..

När jag läser vad jag själv skrivit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta…. Men jag väljer nog att skratta ändå, för på nåt sätt är det ändå komiskt när jag får syn på vad jag håller på med.

Det tråkiga är att det påverkar resten av familjen i väldigt hög grad, när jag, vilket jag gör då och då, tappar orken totalt efter allt jag har att göra. Det här är ju något som både berikar mitt liv, men som också tar mig med på utmattande resor då och då. Jag har en önskan om att kunna hitta balans. Att tänka mig för innan den tredje hamstern flyttar in eller den femte getkillingen föds, men ibland kidnappas min hjärna, på samma sätt som när jag ville ha drogen, och så ”helt plötsligt” står jag där, mitt i ett nytt projekt, eller med ännu ett djur att ta hand om, utan att ha kunnat bromsa.

Visst har jag kommit allt mer i balans genom åren i tillfrisknande, men det fattas fortfarande en bit. Till allt detta hör också SKAM, men det får bli ett helt eget blogginlägg.

Finns det någon mer som känner igen sig? Eller är alla andra verkligen helt normala och fattar rationella beslut hela tiden?!

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar