”Barnet är en egen människa”

Det är väl få som har missat att vi firade Bitten Jonnsons enorma arbete under alla år, med ”25 osockrade år” lördagen den 12 oktober. En av föreläsarna var My Westerdahl, kanske ännu mera känd som LCHF-ingengören. För min del var det första gången jag lyssnade på henne, och jag blev gripen av hennes historia, och kände så starkt att just arbetet med barn, föräldrar och sockerberoende är så viktigt! Jag frågade My om jag kunde få prata lite med henne och tänkte dela med mig av resultatet ❤

På Mys egen blogg (se länken ovan) berättar hon om sin resa. Hon har sju syskon in alles, men är uppväxt tillsammans med två av bröderna, vilka har en utvecklingsstörning. Redan som barn låg hon över den genomsnittliga viktkurvan och har blivit beskriven som ett ”matglatt” barn, men inget som uppmärksammades eller gjordes något åt. Föräldrarna lagade bra mat, gjorde oftast långkok och följde de rekommendationer angående kost som fanns. Ingen skräpmat eller liknande förekom, men My berättar att hon hade en förkärlek till de snabba kolhydraterna tex. ris och pasta, när det serverades.

När My var 7 år diagnostiserades hennes pappa med cancer och blev inlagd för behandling. På grund av detta placerades Mys bröder i familjehem och hon själv fick hantera sorg och rädsla så gott hon kunde på egen hand, vilket hon gjorde med mat/socker. Det är viktigt att poängtera att föräldrarna själva stod inför en helt ny situation i livet som de själva inte visste hur de skulle hantera, de inte ens visste om pappan skulle överleva, och det i sin tur gjorde att My heller inte kunde få några andra verktyg än maten att hantera situationen med. Hon beskriver att hennes Sockerberoende tog fart på allvar i samband med detta.

Två år senare, vid 9 års ålder, kommer familjen ut på andra sidan, och upptäcker att My har en ohälsosam övervikt. Det beslutas att hon behöver hjälp och föräldrarna tar henne till en dietist. Det leder till att hon, vid 9 års ålder, debuterar hos Vikt Väktarna och karusellen med ”lätt” och ”light” i alla produkter tar sin början.

My Westerdahl, LCHF-ingenjören, 9 år

My berättar att hon under uppväxten blev otroligt mobbad, så illa att två av förövarna blev dömda, men att domen inte hjälpte, utan snarare gjorde saken värre. Hennes historia är oerhört stark och gripande, och det faktum att hon idag är i tillfrisknande och har kunskap om och verktyg att hantera sitt Sockerberoende med är ett mirakel i sig ❤

När My och jag samtalar frågar jag henne om hon tror att det hade hjälpt henne och hennes föräldrar om de hade haft kunskap om Sockerberoende redan då hon var liten. Hon menar att det så klart hade gjort en stor skillnad, eftersom hennes föräldrar läste på om den forskning och de råd och rön som skrevs om kost och vikt på den tiden, men att Sockerberoende knappt ens fanns på kartan då. Det var alltså inte brist på engagemang, vilja att hjälpa eller brist på kärlek som gjorde att My inte kunde hantera maten. Hon säger att det ofta finns en ”nidbild” av föräldrar till överviktiga barn som ”barnmisshandlare” som klagar över barnens vikt men sedan springer på McDonalds, handlar hem godis och skräpmat och lever ett osunt liv, men så var verkligen inte fallet i Mys familj. De följde de råd de fick, med mycket kolhydrater och lite fett, vilket verkligen inte gynnade Mys biokemi alls.

Sockerberoende är en fysisk sjukdom som sitter i hjärnan, och att den påverkar oss fysiskt, psykiskt, andligt och socialt, men vi kan också se att att utvecklingen kan gå snabbare hos vissa, om det råder ”fritt fall” känslomässigt. Vi behöver både lära oss om kost, och hantera känslor och livet, för att kunna tillfriskna på alla plan, men när jag frågar My om det hade hjälpt henne att få verktyg att hantera sina känslor med (det vi kallar copingstrategier), säger hon att det kanske hade hjälpt till att fördröja viktuppgången eller symptomutvecklingsprocessen, men påpekar att föräldrarna hade ett beroende att hantera (vilket de inte visste), och det görs inte genom att endast hantera känslor.

My har ännu inga egna barn, men minns tydligt hur det var att växa upp som överviktig med fokus på hennes vikt och allt det som skulle hjälpa, men som tycktes helt lönlöst. Hon beskriver hur hon stod i matkön på skolan och hur ”bambatanterna” stannade av hela matkön för att helt offentligt börja väga och mäta hennes mat inför alla de andra barnen.

Jag frågar henne vad hon tänker om detta med specialkost i skolan; i dag är vi många föräldrar som önskar att våra barn skulle få en lågkolhydratskost, men kan detta göra att de får utstå liknande situationer? My påpekar att det går att göra det på ett enklare sätt ”Sluta späd ut all skolmat med mjöl och stärkelse, ställ fram olivolja eller annat bra fett vid grönsaksbuffén så kan de välja själva att ta av bara rent protein och sedan grönsaker och fett de gillar”.

My fortsätter med varm övertygelse att säga att föräldrarna behöver komma ihåg att barnen är egna människor, med egna resor. ”De dör inte!” säger hon med känsla, ”Se på mig, jag dog inte! De kommer när de är mogna för det! Det föräldrarna ska göra är att 1) ge kunskap, och 2) gå före!” Hon menar att saker som att ge godisförbud, ringa runt till kompisars föräldrar och ge förbud och ringa ICA affären och hejda inköp mm, är övergrepp, även om de sker i bästa välmening. Hon tycker också att att det är viktigt att hela familjen äter samma mat som det överviktiga barnet om det ska ha ”specialkost” (läs lågkolhydratskost 😉 ), så att det inte blir ensamt i sin egen familj.

My tillsammans med Bitten Jonsson som utbildat My i HAM (Holistic Addiction Medicine.

Tack My, för att du delat med dig så generöst! För dig som inte redan vet vem My är finns hon som sagt på LCHF-ingenjören.se och både på Instagram och Facebook. Hon driver även My Addiction, där hon gör Sockerdetoxkurser.

Jag som förälder är väldigt glad att ha fått samtala med My, eftersom det jag lärt mig om beroendesjukdomen, kopplat till mitt eget föräldraskap, går hand i hand med det My berättar. Det svåraste vi gör är att själva ha verktyg att hejda sjukdomen med och vilja ge dem till våra barn, och de inte vill ha dem. Att stå bredvid någon och av hela sitt hjärta önska att de ska slippa gå igenom samma lidande som vi själva gjorde, och inte kunna göra något är tyngre att bära än vad som kan beskrivas i ord. Det är därför vi behöver ha en gemenskap, det är därför vi måste ta hand om oss själva först, så att vi kan finnas kvar den dagen, om den kommer, det är dags att hjälpa våra barn <3<3

Publicerat i Addiction, Barn, Föräldraskap, lifestorys | Märkt | 4 kommentarer

Är du ett vuxet barn?

Väl hemkommen från helgens baluns och firande av ”25-sockerfria år” , har jag funnit inspiration att fortsätta skriva på min bok om Föräldraskap för små sockerbomber. Oftast har ju föräldrar med en liten sockerbomb i huset själva ett beroende, och är de medvetna om det står vi på en plats, men är de inte medvetna om det står vi på en helt annan.

Om du är en tillfrisknande sockerberoende så kan det hända att du sprungit på termen ”Vuxet barn”. Det har jag, och det är en av de saker som har legat mig i fatet när jag ska vara förälder till mina egna barn. Följande text är ett smakprov från boken jag skriver på, och handlar om just detta;

Vuxet barn?

  Om du har ett barn som är sockerberoende, så är det ofta så att någon av er föräldrar också har ett beroende eller osunt beteende av något slag (vem har inte det??). Detta brukar också medföra att vi i ryggsäcken har något som kallas för ett ”Vuxet barn”. Om du är det kommer du med stor sannolikhet svara ja på några av de här frågorna;

  • Är du rädd för auktoriteter och arga människor?
  • Söker du ständigt godkännande och uppskattning, men har svårt att ta emot en komplimang när du får en?
  • Upplever du de flesta former av personlig kritik som ett angrepp?
  • Tar du på dig för mycket för att sedan bli arg när andra inte uppskattar det du gör?
  • Tror du att du är ansvarig för hur en annan person känner eller beter sig?
  • Har du svårt att identifiera känslor?
  • Fokuserar du utanför dig själv för att hitta kärlek och trygghet?
  • Involverar du dig i andras problem?
  • Känner du dig mer levande när det uppstår en kris?
  • Likställer du sex med intimitet?
  • Förväxlar du kärlek och medlidande?

Dessa, och fler frågor, finns att läsa på ACA Sveriges hemsida (AcA = Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer). Det behöver inte vara alkohol och droger som var ett problem i uppväxten. Mat, sockerberoende, sex, arbetsnarkomani, psykisk sjukdom eller osunt religionsutövande påverkar uppväxten på samma sätt som hem där alkoholism och tyngre droger finns. Ditt hem kan ändå ha varit osäkert, kaotiskt och saknat omhändertagande. Om det har varit så, kan följden vara att vi inte känner oss själva, inte vet vad vi vill och till följd av det har svårt att sätta gränser, uttrycka önskningar och ta beslut.

  Det kan också vara så att du inte saknat något alls i din ursprungsfamilj. Du kan ha fått massor av fysisk närvaro, kramar, och verbal bekräftelse på att du är älskad, men ändå uppleva det jag beskrivit här ovan. För barnet gör det stor skillnad om du är närvarande fysiskt eller psykiskt. Har föräldrarna varit närvarande, men inte härvarande (psykiskt) så har barnet bara blivit delvis speglat, och kommer troligen att vare ett ”vuxet barn” senare i livet.

Vem är jag? Vad tycker jag? Vad vill jag? Det här är frågor som lätt besvaras av en del, andra har svårare att besvara dem, andra kan besvara några och åter andra tror att de vet vad de tycker.

  Många som är medberoende och har växt upp i en dysfunktionell familj, vet faktiskt inte själva vad de tycker. Att börja tillfriskna är också en resa i att hitta sig själv och kunna besvara frågorna ovan. Ofta är det förknippat med djup skam att se att jag faktiskt inte tycker som mina föräldrar eller mina syskon gör. Jag kanske inte ens tycker samma som min partner. Är det okej? Är JAG okej ändå?

  Om jag ställer det här i kontrast till det jag skriver om gränser, att sätta sina personliga gränser utifrån vad JAG tycker, känner och tänker, så blir det ofta helt snurrigt om jag själv faktiskt inte vet vad jag tycker, eftersom jag är så fokuserad på andras mående. Hur ska jag då kunna förmedla mina gränser då?

  En enkel fråga kan ge panikkänslor och ångest. Frågan väcker andra frågor som inte kan besvaras på ett ögonblick, eftersom rädslan för hur andra uppfattar mig tar överhand och gör att jag inte kan tänka klart. (Vad tycker den andra föräldern? Har de inte lekt ofta den sista tiden? Kanske de borde leka hos oss, de har ju varit hos kompisen de senaste gångerna? Egentligen orkar jag inte men…….?) På en sekund måste jag ta ett beslut utan att fråga någon annan vad den personen tycker. Sen måste jag stå för det också. Jag upplever att det ofta leder fram till ett oändligt ältande av rätt och fel, och ett analyserade och en fixering vid hur andra föräldrar tycker och gör. Tänk om vi kunde låta bli att jämföra och analysera

Om vi gör en tillbakablick på hur vi beter oss då hjärnan är i obalans, så kan vi också se att det påverkar vår förmåga att tex fatta beslut, se konsekvenser osv. Det kan vara extra svårt att vara förälder och ge ett sunt föräldraskap om man själv inte har fått det.

  Att upptäcka sig själv samtidigt som en ska hantera sina barn och den vardag jag beskrev inledningsvis, med massor av beslut att fatta, logistik att styra upp och till råga på allt ta hand om sitt eget tillfrisknande, med allt vad det innebär, är verkligen inte en dans på rosor! Tack och lov så blir det allt lättare ju mer vi övar, och ju mer vi tillfrisknar och lär oss vilka vi är och vilka värderingar vi har.”

Som sagt ett litet smakprov 😉 Själv är jag evigt tacksam att jag har ett 12-stegsprogram att luta mig tillbaka mot, för det är samma lösning oavsett utlopp, även när det gäller att vara ett Vuxet barn ❤ Önskar er alla en fortsatt fin vecka!!

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Leva i tillfrisknande, Medberoende | Lämna en kommentar

Relationer

Idag har jag huvudet fullt av relationer. Nära relationer i familjen, och andra relationer ”lite längre ut”. I olika samtal under dagen har just relationer varit i fokus, och jag tänker ofta att det skulle vara såååå enkelt att tillfriskna om jag inte var tvungen att vara i en massa olika situationer och relationer. Jag vill ju i och för sig inte vara utan mina nära och kära, men det är ju i förhållande till dem mina tillkortakommanden märks allra mest. Och, för det mesta uppstår det friktioner av olika slag där jag är helt övertygad om att allt är ”mitt fel”, som om jag vore Universums mitt och kunde styra och ställa med saker och ting som ligger helt utanför min kontroll. Saker som andras mående, andras reaktioner, vad andra tänker och tycker om mig, och om de tycker om mig eller inte, eller kanske (vilket jag oftast tror) tycker de att jag är lite konstig och egentligen inte vill umgås med mig alls. Snacka om att vara grandios!

Som vanligt när jag skriver om hur det verkligen ser ut på min insida, blir jag tveksam om jag ska publicera eller inte. Jag tänker att om mina klienter läser detta så tycker de att jag inte har ett uns av tillfrisknande, och så hör jag min Röda Hund säga att ”Du borde ha kommit längre”, men, det har jag uppenbarligen inte!

När vi arbetar med Återfallsprevention brukar en hitta något som kallas för ”core issue”. Det betyder att vi hittar ”kärnan”. Den där innersta, lite obehagliga känslan som, när det triggas, kan leda oss vidare i återfallskedjan och få få oss att stå på näsan i glassbaren. För mig är mitt core issue ”Rädslan att inte vara älskad”. Detta trots att jag växt upp i en mycket kärleksfull familj, där jag ofta fått fysisk närhet och fått höra att jag är älskad.

Den här rädslan har fått mig att agera på olika sätt. Den fick mig i tonåren att kasta mig in i relationer utan att reflektera över vad JAG kände och ville, om någon kille visade sig intresserad, och slutade med att jag sårade många och tyckte mycket illa om mig själv, utöver den ångest som infann sig, när jag insåg att jag gjort samma sak, igen.

I början av mitt tillfrisknande läste jag en bok om relationer -”Sund kärlek” av Terry Gorski. Där skrev han om att när en inleder ett sunt förhållande träffas en flera gånger och ”kollar av” om det finns samma värderingar, någorlunda samma mål i livet, får lite känsla för om förhållandet kan fungera, och tar mogna, genomtänkta beslut. Naturligtvis behöver det finnas en gnista också, både kärlek och erotik, men om om förhållandet ska vara hållbart, så ska det finnas kommunikation, utrymme för ärlighet och ömsesidig tillit och vilja att utvecklas.

Han menar att det inte finns en enda MR eller MRS RIGHT, vilket jag var helt övertygad om. Det skulle finnas en enda för mig där ute, och jag var tvungen att leta rätt på honom! Det skulle säga klick, och vi skulle leva Happy ever after! ❤ Dessutom skulle min blivande kunna läsa mig innantill. Han skulle med en enda blick kunna se och veta vad jag tänkte och kände och ALLTID sätta mig och vår kärlek i första rummet. Hans blotta närvaro skulle göra mig hel, han skulle vara den som gjorde min cirkel sluten. Det låter fullt rimligt, eller? 😉

Nu var det ju så att jag var gift redan när jag började tillfriskna, och tyckte inte att min make alltid infriade min föreställningar (konstigt va?) om hur ett förhållande skulle vara. Med (små) barn, hus att renovera och ekonomi att få ihop är det sällan blombuketter och presenter koms ihåg eller prioriteras. Och så är det! Tough shit!

Tack och lov höll vi ihop, maken och jag, och trots många ganska tuffa prövningar har vi kunnat bygga upp ett förhållande som i alla fall liknar det Terry Gorski beskriver, med kommunikation, tillit, ärlighet och en vilja att utvecklas. Inte alla dagar, men många, många dagar ❤ Jag glömmer alltid bort alla ”viktiga” datum, och maken kommer alltid med en lupin på bröllopsdagen. Han arbetar för mycket, och jag grubblar för mycket, han skäller för mycket, och jag är oärlig som håller tyst. Och sen pratar vi om det, löser upp knutarna och är redo för ännu en tur i livets karusell. Det har blivit några svängar kan jag säga 😀

Jag har fått lära mig att för att vår relation ska kunna fungera behöver jag ha en relation med mig själv, och andra nära relationer med vänner som kan lyssna utan att lösa, i första hand. Min man kan inte möta mig på alla områden, och inte jag honom. Därför är mina vänskapsrelationer oerhört viktiga, där jag kan utvecklas och blomma och ta med mig det tillbaka i vår relation.

Jag har fått vara väldigt modig och ärlig med mina behov, mina önskningar min längtan och min vilja, och det har varit, och är, så läskigt, när den innersta rädslan är att inte bli älskad, för tänk om jag blir avvisad när jag uttrycker vad JAG vill?? Det har varit, och är, tufft, men det är så värt det!

Faktiskt är det ju så att samhället idag oftast visar, speglar och berättar om de där relationerna som ser ut som min fabel. Par som träffas, blir blixtförälskade, löser en konflikt och lever lyckliga för evigt. Sångtexter som berättar att de inte kan leva utan varandra, och att livet är meningslöst utan den andre osv osv. Är det sund kärlek? Att inte kunna klara sig själv? Eller är det kanske sundare att kunna klara sig själv, men välja att ha någon i sitt liv som en känner kärlek, förtroende och tillit till? I en relation där det finns utveckling, respekt och utrymme att vara mänsklig, på alla plan? Det tycker i alla fall jag idag.

Ja, som sagt; relationer är inte det lättaste. Snarare (tycker jag) det svåraste! Känns som om jag skulle kunna skriva mycket, mycket mer om detta, men just nu sätter jag punkt här. Jag är så glad och tacksam att min man följer med mig på resan och han har fått utvecklats vare sig han vill det eller ej. Om du läser detta, Andreas, så ska du veta att jag är glad att jag valde DIG, och att vi finns i varandras liv. Jag älskar dig ❤

Publicerat i Leva i tillfrisknande, Min historia, Okategoriserade | 2 kommentarer

Det är ju en livsstil….

Jag undrar hur många gånger jag hört det? Att det är en livsstil att vara bonde (eller i mitt fall bondmora). Ibland är det ett konstaterande, och ibland är det istället för ”skyll dig själv”.

Visst är det så att det är en livsstil. Jag har valt att bo på en gård, att leva tillsammans med en mjölkbonde, på landet, att skaffa djur, blivit välsignad med tre underbara ungar och gården ger massor av möjligheter och glädje, men det medför även andra saker som inte alltid framgår så tydligt.

När vi, för snart 16 år sedan, stod i startgroparna och hade valt att dra igång mjölkproduktion här på gården tillsammans, kunde jag inte ana vad jag, helt omedvetet, samtidigt hade valt bort.

Våra två äldsta barn var då 3 och 1 år, och jag hade en intensiv önskan om att ”få vara hemma med dem”. Jag trodde att arbetet på gården skulle ge den möjligheten, och det gjorde det, men jag undrar ofta vad det kostat mig och dem.

Att ha mjölkkor innebär tidiga mornar. Jag satte en elektronisk barnvakt i fönstret i barnkammaren, och hade med mig den andra enheten ut i lagårn. Jag visste nästan på steget hur långt ner i lagårn jag kunde gå innan täckningen bröts, och det var med hjärtat i halsgropen jag gick längre bort än den räckte för att kunna göra det jobb som måste göras. När barnen vaknade ropade oftast storasyster i barnvakten ”MAMMA!! VI ÄR VAKNA NU!!” och jag skyndade mig göra färdigt det jag hade för händer och rusade in för att kunna starta dagen med dem. I med lite frukost, och så tillbaka ut i lagårn igen, med barnen i släptåg. Många var de mornar de grät och inte ville följa med, och själv kände jag hur ”Åh så fantastiskt för barnen att få växa upp så här” inte riktigt stämde med den verklighet jag levde i.

Både då och nu idag när jag träffar och läser om andra bondemammor verkar de tycka att det är helt fantastiskt att få ha med sig barnen i jobbet på gården, och andra mammor med mer ”vanliga” jobb, ser ut att klara vardagen galant, utom ibland. Är det månne mig det är fel på?

Ungefär samtidigt som vi startade upp började jag nå min absoluta botten med mitt sockerberoende och insåg jag att jag behövde hjälp. Att jag inte skulle klara det själv, och fick (det är en helt annan, fantastisk historia) hjälp till behandling och kunde påbörja mitt tillfrisknande.

Eftersom tiden jag la på min behandling gjorde att min man fick göra så mycket mer jobb i ladugården själv, drev skammen över mina (som jag tyckte) tillkortakommanden mig att kompensera på andra sätt, vilket i slutändan ledde till en utmattningsdepression med självmordstankar. Mitt ständigt dåliga samvete över att inte kunna vara med på aktiviteter med barnen på grund av ladugårdstider, att inte hinna i tid till avslutningar eller att vara tvungen att åka ensam för att maken är i ladugården, att inte kunna eller orka vara med på än det ena och än det andra på grund av utmattning eller att mitt psykiska mående inte var kompatibelt med omgivningen just då, blev för mycket. Och även om det är en livsstil, så var det inte den livsstilen jag valde. I alla fall inte medvetet.

Idag är ju barnen större, och vi har en tredje juvel. Hon har bara upplevt mig i tillfrisknande, och våra andra barn har levt längre tid med mig i tillfrisknande än i aktivt beroende. Det känns lite mäktigt att tänka på ❤️

Tja, visst är det en livsstil att leva som bonde och egenföretagare. Och visst har jag valt det. Jag har fortfarande ett val, och väljer att leva så här. Men ibland undrar jag hur det skulle se ut om det jobb vi kvinnor traditionellt alltid gjort, skulle avlönas och ge pensionspoäng, eller om att vara egenföretagare inte var liktydigt med ”Skyll dig själv”. Om jag förstod och kunde ta till mig att även om jag inte är i lagårn så sliter jag på mitt sätt eftersom min man är ständigt närvarande, men ändå frånvarande, och att det är så det ser ut på en mjölkgård, och framför allt så är jag lika mycket värd som person, även om mitt jobb inte ger pengar rakt in på kontot.

Det jag allt mest önskar är ju att barnen en dag ska uppskatta vad de ändå har fått, tack vare de val vi gjort, och inte bara se vad de missat på grund av dem. Precis som jag behöver fokusera på vad jag kunnat ge och komma ihåg att jag, just tack vare mina erfarenheter och min resa, kunnat skicka med mina barn verktyg i livet som jag inte haft, och som jag hoppas och tror kommer gynna dem mer än en resa till Liseberg i slutändan.

Publicerat i Leva i tillfrisknande, Min historia | Märkt | Lämna en kommentar

”Dr Jenkyll och Mr Hyde…..”

Så kan det kännas att leva med en beroendesjukdom. Som att vara två personer, eller ha två personligheter. Den ena personen vill av hela sitt hjärta leva frisk, glad, hälsosam och med fokus på det positiva, och den andra personen tar över och äter skräp, ligger i en fåtölj och bläddrar på FB, klagar på allt och alla och talar om för dem att världen är åt helvete och det är deras fel.

Kanske ytterligheter, men jag kan lova dig att vi addicts inte är kända för att leva i gråzoner, vi lever full ut, åt alla håll, liksom. Är det dåligt, då är det SUPERDÅLIGT. Och är det bra, så är det SUPERBRA. Inte alltid så lätt att leva med, varken i egen person, eller för omgivningen….

Jag kan se det här mönstret i väldigt många delar av mitt liv. Först och främst har jag fått lära mig att jag, rent biokemiskt, också har ”två personligheter”. Jag ligger ganska så lika på signalsubstanserna GABA och Acetylkohlin, vilket gör att jag ena stunden är SÅÅÅÅÅÅ inspirerad, startar upp nya projekt, drar igång andra och har byggt upp ett luftslott, tapetserat, möblerat och är på väg att flytta in, när Acetylkohlin tar hand om ratten. När sedan GABA kommer ikapp inser jag att oj,oj, oj, nu har jag ju dragit på mig för mycket igen. Jag behöver släpa mig in i min grotta och TÄNKA ÖVER vad jag har gjort, startat upp och om jag verkligen kan ro det i land. När de här två delarna av mig samverkar funkar det fint med aktivitet, strukturerat arbete, slutförande och återhämtning, men när de inte gör det känns det som att leva i en mixer på högsta fart!

Tillfrisknande och verktygen i programmet och i kontakt med andra har visat mig hur jag kan göra för att inte fara runt i ytterligheterna på det här sättet, för det kan vara ganska så slitsamt i längden, att leva så här. Det jobbiga är ju att om jag lägger ner verktygen (att planera maten, gå på möten, ringa samtal, följa matplan mm) så rör det ganska så snabbt till sig igen. Det är verkligen som de skriver i Stora Boken (AA litteratur) att vi har ”en dags anstånd”. Vi tar en dag i taget, och det är fullt nog. Men på samma sätt som uttrycket ”Om du gör som du alltid har gjort, så får du samma resultat som du alltid har fått”, så gäller också det omvända; ”Om jag fortsätter göra idag, det som fick mig att vara abstinent/drogfri igår, så kommer jag kunna lägga ännu en dag till min drogfria tid.” Coolt va?

Något annat som gör att jag kan vara Dr Jenkyll och Mr Hyde är att jag ju lever med en progredierande sjukdom, som liksom har en egen personlighet, som tar allt större utrymme om den får ”näring”. Beroendepersonligheten är inte att leka med, och ibland kan jag tänka att det är som att leva med ett monster inom sig. Jag måste se till att ge min ljusa sida näring och kraft, för det är ju ”den man matar” som växer sig stark. Craig Nakken beskriver detta väldigt bra i boken ”Beroendepersonligheten” , och har du inte läst den tycker jag du ska göra det genast! Den ger förståelse för hur de här två personligheterna lever sida vid sida och hur beroendepersonligheten ”uppstår” och formas. Den tål att läsas om igen!

Summan av kardemumman är ju ändå att det går att leva ett gott, tillfrisknande liv med de här båda sidorna inom sig. Alla har vi ju både goda och dåliga sidor, fast de kanske inte tar sig samma extrema uttryck hos en ”normie”…. I vilket fall är jag väldigt glad att jag fått kunskap om detta och fått syn på hur jag kan bete mig när jag är i obalans, och när jag är i balans.

Jag vet definitivt vilken av personerna jag vill vara ❤

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar