Kan man uppnå lycka genom nöjen?

Häromdagen satt jag och såg på en inspelning av en föreläsning av Dr Robert Lustig, ”Hacking of the American mind”. Den bygger på boken med samma titel som är skriven av nämnde man, och är väldigt informativ, på många olika plan!

Band annat pratar han om dopaminets och serotoninets roller i den biokemiska processen som driver nedreglering och toleransökning i sökandet efter nöjen som kickar igång dopaminsystemet och ger oss snabb tillfredsställelse. Tillfredsställelse som lurar oss att tro att lycka är det samma som glädje.

(Livsmedels)industrin marknadsför ofta sina produkter i termer som lovar att du kan köpa lycka. Bara du har rätt kläder, rätt produkter eller äter en viss sorts mat. Visst vore det bekvämt att kunna köpa ”glädje på burk”?! Produkterna, både de materiella, som kläder, smink, acessoarer, telefoner osv och olika processer/tjänster som att chatta, kolla mejlen, spela, jaga likes osv ger dopaminsystemet en skjuts, och vi känner oss visserligen tillfredsställda just för tillfället. Vårt belöningscentra har fått en dos av den stimulerande signalsubstansen, och vi tror att det vi upplevt är lycka. Men det går över snabbt.

Problemet är bara att om de receptorer som finns i hjärnan, som ska ta emot dopaminet, får ständiga kickar, allt oftare, stängs de av, för att skapa balans. Då måste vi öka på dosen av det som stimulerar för att få samma effekt igen, varpå hjärnan stänger av ytterligare några receptorer för att skapa balans. På det sättet höjer vi dosen, hjärnan stänger ner mer och mer, vilket kallas nedreglering, och vi har fått en toleransökning. Ofta byter vi här till en tyngre drog, eller kanske vi har fått nog och söker hjälp.

Det läskiga är att dopamin också stänger ner receptorerna för serotonin, som är lugnande, och är den aminosyra som får oss att känna äkta lycka och glädje.

Så. Vi köper allt mer produkter, äter allt mer skräpmat, jagar allt mer likes och jagar alla former av NÖJEN, medan vi känner oss allt mer OLYCKLIGA. Den riktiga lyckan hittar vi på helt andra ställen. I samvaro och gemenskap med andra, kommunikation öga mot öga (vilket också aktiverar våra spegelneuroner och övar upp vår empati mm), att laga riktig mat tillsammans med någon, att ge, göra ideellt arbete mm mm.

Dr Lustig ställde upp de två de två orden ”Nöjen” och ”Lycka” bredvid varandra och gjorde det väldigt tydligt att det (trots industrins påståenden) har väldigt olika betydelser, och hittas på helt olika ställen;

NöjenN

  • Är kortlivade
  • Upplevs på utsidan
  • Tar
  • Upplevs på egen hand (eller ”ensam tillsammans med andra”)
  • Uppnås med substanser eller saker
  • Ytterligheter leder till utvecklande av beroende

Lycka

  • Är långlivad
  • Upplevs på insidan
  • Ger
  • Upplevs tillsammans med andra
  • Uppnås inte genom substanser eller saker
  • Kan inte bli beroende av glädje och lycka

När jag ser det så här påminns jag att om lyckan inte finns där ute på nätet eller på något annat ställe än just här, hos mig, inom mig. Jag inser också att jag behöver se till att lyckan och glädjen har god grogrund, och den får jag genom att ta hand om mig själv. Konstigt, hur detta kommer tillbaka till mig på olika sätt, hela tiden. Kanske ligger det något i det?? 😉

Annonser
Publicerat i Leva i tillfrisknande, Självläkning | Lämna en kommentar

Att ta hand om sig själv, som förälder

”Barn gör inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör.” Hört den förut? Det är sant!

Om du vill att dina barn ska äta bättre behöver du vara en föregångare!

I mitt jobb kontaktas jag ibland av föräldrar som försökt allt för att göra en kostomläggning åt sitt barn, men ”misslyckats” gång på gång. Själva kan de berätta att de tränar flera gånger i veckan, lever hälsosamt (äter bra mat i lagoma mängder, men kanske unnar sig något ibland), och jag tänker mig olika scenario i dessa fall.

Ibland är det så att föräldern själv är sockerberoende, och är medveten om det, jobbar med sitt eget tillfrisknande och har kunskap om hur sjukdomen fungerar och hur viktigt det är att ta hand om sitt eget tillfrisknande först.

Det kan också vara så att föräldern är sockerberoende utan att ha insikt om det. Att vara ”väldigt hälsosam” kan ibland kliva över i ortorexi, och det är också ett ansikte på Sockerberoendet. En behöver inte vara överviktig för att vara sockerberoende, det kan också yttra sig i överdrivet tränade, maniskt fokus på hälsa och gränsa till anorexi och underätning. Det är mycket svårare att hjälpa en förälder som inte ser sitt eget beroende utan bara strävar efter att barnet ska nå en hälsosam vikt och hålla sig där. Barnet och föräldern har samma sjukdom, men i helt olika ändar av skalan.

I båda fallen är det min uppgift att hjälpa med strategier och kunskap och oftast jobbar jag tillsammans med barnet/ungdomen för att göra det. Det är också också min uppgift att ge kunskap om medberoende, och stötta föräldrarna i det.

Att se sitt barn gå upp i vikt och börja få konsekvenser av det på olika sätt, i form av försämrad hälsa (exempelvis upprepade öroninflammationer), godisgömmor, snatteri, välja kompisar efter tillgång på mat, sluta röra på sig för att det är för jobbigt osv är oerhört frustrerande, och gör något med en som förälder. Efter hundrade försöket att prata, hjälpa, stötta, styra, tjata, hota, muta och be, så ger man upp. Ibland kan det kännas som att det är svårt att hitta fram till kärleken igen. Om en dessutom inte har insikt om sitt eget beroende och tycker att en lever väldigt hälsosamt och inte kan förstå att någon kan tappa kontrollen över maten, så kan till och med en känsla av förakt för barnet sippra fram och växa sig allt starkare. Inget någon förälder vill känna för sitt barn, och inget någon skulle dela med sig av i första taget.

Oavsett vilket, så hamnar det alltid jobb i knäet på föräldern/föräldrarna. Som förälder behöver en fråga sig vilka signaler som medvetet eller omedvetet skickas ut. Om det är så att uppgivenhet, rädsla, förakt och ilska ligger långt där inne och trycks ner, så behöver det komma ut. Absolut inte tillsammans med barnet, men tillsammans med andra i samma situation.

Det är då vi hämtar styrka hos varandra och får stöttning, pepp och mod att strida vidare, eller kanske sluta strida och ta ett steg tillbaka. Det är ett av jobben en förälder behöver göra. Att se över sitt eget tillfrisknande och/eller hur en lever sitt eget liv är också en stor uppgift eftersom barn faktiskt gör som föräldrar gör.

Hur tar jag hand om min egen hälsa?

Hur fyller jag på min energi?

Var finner jag glädje?

Var finner jag inspiration?

Var kan jag sänka garden och bara vara jag?

Var finner jag gemenskap?

Dessa är bara några av frågorna som behöver besvaras, och följas upp med handling eller förändring beroende på hur svaret ser ut.

Det är ju så att barn gör som vi gör, och även om det inte sker över en dag, så kan det så ett frö och ge riktning längre fram att se att mamma eller pappa tar hand om sig själv, tar tid till återhämtning, funderar över riktning i livet, ser till att må bra och tillåter sig det.

Att vänta på att det ska ske hos barnet, och risken att kanske aldrig få se det hända, finns också, men den oron kan få vänta. Det är ett bekymmer som vi inte vet något om, och heller inte kan göra något åt.

Till syvende och sist, så är det faktiskt så att; det viktigaste du kan göra för ditt barn är att ta ha hand om dig själv. ❤️

Så, var kan du börja?

Publicerat i Barn, Föräldraskap, Leva i tillfrisknande, Medberoende, Okategoriserade | Märkt , | Lämna en kommentar

Stegarbete

För mig är skillnaden mellan alla de gånger jag svält mig, tränat, överätit igen, svält mig, bantat, gått på Vikt Väktarna osv och att gå med i ett 12-stegsprogram det som gjorde att mitt liv förändrades på det sätt jag längtat efter och hoppats på under hela mitt liv.

Genom att våga be om hjälp, som jag gjorde när jag bad en person att visa mig hur jag skulle göra de tolv stegen, öppnade jag dörren till en helt ny värld, där jag började hitta pusselbitar i mitt eget pussel, och som hjälpte mig att släppa skammen omkring hur jag betett mig med maten, omkring min person och pusselbitar som sammanfogade hjälpte mig att växa fram till en person som jag kunde acceptera, och så småningom gilla lite grann.

Det finna många olika uttryck att hämta i tolvstegsprogrammet. Ett av dem är att ”Detta är ett enkelt program, för komplicerade människor”, och det stämmer ganska bra på mig 😉 Jag vet inga fler än beroendemänniskor som TÄNKER och KÄNNER så mycket och så innerligt, och som kan bli så påverkade av det. Stegen har hjälpt mig att hitta en väg ut ur alla de där tankarna och givit mig verktyg att (oftast) sortera ut vilka känslor som är sanna (dvs. känslor som är orsakade av saker som verkligen händer) och vilka känslor som är falska (dvs. känslor som uppstår för att jag endera har ätit mat jag inte tål, eller tänkt en massa tankar OM……. eller OM INTE……..)

Något som jag genom åren i tillfrisknande blivit innerligt medveten om är att det finns många olika sätt att leva och arbeta sig igenom stegen. Det som kan vara lite läskigt är också att jag kan träffa på människor som varit i programmet i åratal, men fortfarande inte har så mycket tillfrisknande. Som nykomling i programmet (och även som ”gammal i gemet) är det lätt att ta till sig stegen på ett sätt och vara helt övertygad om att det sättet är det enda rätta (been there!). Det kan leda till att en blir väldigt rädd för, och har svårt att acceptera, att andra arbetar på och lever i programmet på andra sätt, och att det faktiskt fungerar. Ibland kan det leda till att vi även i programmet skammar och skrämmer varandra, tyvärr.

Ett råd är att vara väldigt noga med vem du ber om hjälp att visa dig genom stegarbetet. Låt det vara någon som har det du vill ha. Någon som förstår din livssituation, och som kan uppmuntra dig, och tillåta livet ta plats, men inte låter dig gömma dig bakom alla ”måsten” som Röda Hund (sjukdomen) kan hitta på för att slippa undan jobbet. Jobbet är ”enkelt men inte lätt”, och ibland behöver vi tuff kärlek från någon som har gått före för att kunna se vilka dumheter sjukdomen serverar oss 🙂

Ett annat råd är att vi ska bli burna av programmet, vi ska inte bära omkring på det (också). Vi bär på så mycket redan, och programmet ska hjälpa oss att klara av att bära, eller att sluta bära på det som inte är vårt.

Slutligen; lita på att du får det du behöver (även om du inte alltid får det du vill). Vägen i tillfrisknande är inte på långa vägar spikrak, utan har både två steg fram och tre tillbaka, cirklar och snirklar, backar och snår, men det är ju det som gör det så spännande! I slutändan blir det ju framåt ändå. Vi kan nämligen inte misslyckas på den här resan, eftersom det inte finns en mall för ”framgång” i programmet. Att vara abstinent och drogfri en dag i taget är framgång, oavsett! Det enda sättet det kan bli fel på, är att inte göra det alls!

Publicerat i Addiction, Okategoriserade, Tolvsteg | Märkt | Lämna en kommentar

Gränser och gränssättning

I boken ”Steg in i livet” av J Kieth Miller finns ett avsnitt om gränser, som jag tycker är riktigt bra! I aktivt beroende hade jag inte förmåga att sätta några som helst gränser, varken till mig själv, eller andra. Rädslan för att inte bli omtyckt gjorde mig till en dörrmatta som folk kunde skrapa av sig vad som helst ovanpå, och som på undersidan var full av bitterhet, offertänk, rädsla och skam. Jag lät andra kliva över mina gränser och kände mig som ett offer och skyllde på dem för att jag inte mådde bra. Sedan kände jag skam för att jag tänkte så elakt om andra, och för att jag blev kränkt när andra klev över mina obefintliga gränser.

I tillfrisknande har jag sakta med säkert fått lära mig bygga upp sunda gränser, men jag tror att det är ett av de områden som för alltid kommer vara min akilleshäl. Att sätta gränser innebär ju ibland att säga nej, och det är fortfarande något av det svåraste jag vet. Det märkliga är, att ju närmare en person står, desto svårare verkar det vara att säga nej och sätta gränser.

I början, när jag blev drogfri/abstinent, var det svårt att sätta gränser runt min mat, mot andra. Inte så att de åt upp min mat, men jag var så rädd att uttrycka vad jag behövde, att vara tvungen att försvara och förklara så att andra skulle förstå, och godkänna mig, innan det var tillåtet att säga nej tack till det som skadade mig och be om det jag behövde för att må bra. Det yttrade sig inte bara matmässigt, utan även i andra delar av livet. Att våga ta plats, att få finnas till, och välja vem eller vad jag vill ha nära mig.

Det var inte förrän jag verkligen förstod att jag har all rätt i världen att ta hand om mig själv, som jag började landa, och bottna i mig själv. Det var också då folk slutade fråga och ifrågasätta, för jag slutade förklara och försvara, både i maten och på flera områden i livet. Jag tänker på det engelska ordet ”strength”, som för mig uttrycker mycket mer än svenskans ”styrka”. Strength betyder för mig att jag bottnar i mig själv, att jag är stadigt förankrad inuti, men också mjuk och böjlig där jag behöver vara det, för jag är inte rädd att gå av.

Kieth Miller beskriver i sin bok att vi har både yttre och inre gränser, och att vi kan välja att förändra gränserna för olika personer. Den vi älskar kan få komma in på bara skinnet, men vi behöver ändå ha en gräns runt oss, för gränslöshet kan skada både mig och andra. Min egen personliga tanke är att jag har ett alldeles eget krypin inuti mig, dit ingen annan kommer. Det är bara jag och min Högre Kraft som vet vad som finns där inne, om jag verkligen tänker efter. Det känns sunt, tryggt och friskt.

Detta att sätta gränser kan vara så otroligt svårt, och ofta pendlar vi från ena ytterligheten till den andra, dvs från att ha helt obefintliga gränser till att bygga murar och stänga ute varje försök till djupare kontakt. Murarna kan bestå av ilska, rädsla, tystnad och ord, och jag kommer spontant att tänka på att dessa tillhör olika härskartekniker endel använder sig av. Troligen är de ”bara” skydd/murar, som bottnar i en rädsla att känna sig svag, hjälplös, att ha fel eller vara sårbar. De här murarna är svåra att rasera, men när de rämnar kan det upplevas som att stå helt utan skydd, att vara helt gränslös. Dessa murar ger ju fullständigt skydd, men ingen som helst närhet. De människor som har de här murarna uppe kan med all säkerhet känna intensitet, men absolut inte intimitet.

Intensitet kan vara att ha eldigt sex, intensiva diskussioner, att hänge sig åt en ”lära” eller princip, och många tror att detta är intimitet, men det är ett misstag. Intimitet är att våga släppa någon inpå. Att våga visa och berätta sig själv. Visa sin sårbarhet, benämna sina rädslor, sina drömmar och att våga ta emot det samma från den andra. Att kunna säga ”här är jag”, och fråga ”vem är du?”

I programmet är en av grundprinciperna ärlighet, och i början hade jag svårt att sätta gränser även där. Jag var absolut ärlig med varenda person jag mötte, eftersom jag var så rädd att ta återfall, vilket ibland ledde till att de jag pratade med kände sig oerhört illa berörda. Under åren har jag fått lära mig upprätta gränser, och att vara noga med vem jag talar om vad för, och att välja med vem eller vilka jag kan och ska vara villkorslöst ärlig.

Jag tänker att de gränser vi får uppleva i barndomen tillhör det mönster vi tar med oss och anammar även i vuxen ålder. Gränser, murar, skadade gränser, obefintliga gränser, sunda gränser, partiella gränser, detta är ju också en stor del av det som påverkar vår anknytning till våra föräldrar, och detta i sin tur påverkar vårt anknytningsmönster i högsta grad. Gränser finns ju i alla områden i livet. Föräldern kan vara helt gränslös gällande vissa områden, ha sunda gränser på andra och skadade eller partiella på det tredje. Detta kan (gissar jag) ge en ambivalent anknytning, eftersom den föräldern kan bli ganska svår att avläsa och vara ganska oberäknelig.

När jag kom till programmet och började jobba i stegen trodde jag att jag skulle vara absolut ärlig mot alla, att jag inte fick bli arg, och att jag skulle öva mig på att ha tålamod och se att alla, oavsett hur de behandlade mig, hade sina bördor att bära och inte bli upprörd eller säga ifrån. Men jag har fått lära mig, på ibland smärtsamma sätt, att jag MÅSTE sätta gränser. Det häftiga är att allteftersom jag gjorde stegen och fortsatte tillfriskna så kom gränserna allt mer naturligt. Vissa gränser har jag fått träna in, och vissa tränar jag fortfarande på, men det blir hela tiden bättre. Ilska kan hjälpa mig att sätta gränser, så länge jag inte låter den bli till harm, för då blir jag snart ett offer. En god vän gav mig bilden att jag ibland behöver vara som en ängel med ett draget svärd; redo att skydda mig själv, och för mig är det bilden av ”strength”. Att vara vänlig, men bestämd. ”Calm and assertive” pratar Cesar Millan om i förhållande till hundar och djur, och människan är faktiskt ett djur 😉

Jag ser också att om jag äter rätt och tar hand om mitt tillfrisknande ( går på möten, har kontakt med andra i programmet, lever i stegen med allt vad det innebär) så är det lättare att sätta gränser, vilket gör det lättare att hantera livet och att inte vara så oerhört lättsårad, vilket i sin tur gör att jag slipper vara ett offer och det leder till att jag kan ta ansvar för mitt eget liv. Kort sagt; att leva livet, på livets villkor. Vilket innebär att den jag behöver sätta de första gränserna till, är mig själv! Livet är en paradox 😁

Bilden nedan är tagen ur Kieth Millers bok ”Steg in i livet”

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande, Medberoende, Okategoriserade, Tolvsteg | Märkt , | Lämna en kommentar

Hur vet jag att jag har ett beroende?

På NA (Anonyma Narkomaner) säger de ungefär så här att; om du inte har ett beroende, så går du inte omkring och funderar över om du har det eller ej. Enkelt. Men inte alltid så lätt. För mig har det varit viktigt att förstå att jag verkligen har sjukdomen beroende, för att kunna släppa förnekelsen, och för att kunna tillfriskna. Något som är viktigt att komma ihåg i förhållande till sjukdomen är att den är primär. Det betyder att den inte orsakas av något, till exempel en dålig uppväxt, mobbing eller att vi inte kan hantera eller dövar våra känslor. Detta kan vara en ”motor” i beroendecykeln, men det orsakar inte Beroendesjukdomen.

Vi som jobbar med Sockerberoende och är utbildade av Bitten Jonsson i HAM (Holistic Addiction Medicine) brukar dela in människor i tre grupper när vi arbetar med beroende, nämligen de som ägnar sig åt Socialt bruk; de som har ett Skadligt bruk , och de som är Beroende.

Socialt bruk: I den här kategorin människor finns de som tar en rad på chokladkakan, lägger in resten i kylen och glömmer bort att de har den där. De slutar när de får nog, och kan visst höja stämningen med lite gott, eller trösta sig med det samma, men det får inga större konsekvenser av sin kosthållning.

Skadligt bruk: I den här kategorin människor finns de som har ätit ohälsosamt en tid , och fått konsekvenser av det, som diabetes typ 2, övervikt mm och som kan ändra sin livsstil (även om de ibland behöver hjälp och stöttning) med detta som motivation. För dem funkar olika metoder och dieter, och de kan gå tillbaka till att i stort sett ha ett socialt bruk igen.

Beroende: I den här kategorin människor finns de, som trots att de fått konsekvenser, ibland mycket allvarliga sådana, men som inte kan sluta ändå. Det är de som fortsätter äta ohälsosamt trots att de fått diabetes, trots att de fått hjärtattack och trots att de är djupt deprimerade och inser att en livsstilsförändring kan rädda livet på dem. Människorna i den här kategorin har INTE dålig karaktär. Det har en sjukdom. De kan inte ta sig ur detta på egen hand, utan behöver hjälp.

Kort sagt brukar vi prata om att om du har ett beroende brukar du smyga, ljuga och gömma.Det finns olika sätt att ta reda på om du är beroende. ett av de instrument som vi ibland använder för screening är UNCOPE. I UNCOPE svarar du ja eller nej på sex frågor och anpassade till socker/snabba kolhydrater behöver du ha 4 eller fler jakande svar för att ha ett sockerberoende. UNCOPE är dock inget diagnosinstrument, utan ger en fingervisning om vilken av de ovan beskrivna grupperna du befinner dig i.

För att göra en UNCOPE på socker och snabba kolhydrater kan du klicka på länken här; UNCOPE.

För att ta reda på om du har ett beroende kan du göra en SUGAR (Sugar Use General Assesment Recording), eller om du använder alkohol och/eller tyngre droger, en ADDIS (Alkohol Drog Diagnos Instrument). För att kunna använda dig av SUGAR eller ADDIS behöver du vara utbildad och certifierad, och om du vill veta mer om detta kan du gå in på Bitten Jonssons hemsida. Jag själv kommer under våren att gå SUGAR för att få en certifiering att arbeta med instrumentet 🙂

Så, om du går omkring och funderar kan det vara värt att kolla upp hur det verkligen är, så att du kan få hjälp från någon som vet hur de ska handskas med den dödliga sjukdom som det faktiskt är! Du har inget att förlora, och massor att vinna!

Publicerat i Addiction | Märkt , | Lämna en kommentar

Tvångsmässig överätare-Är man en Addict då???

Den senaste tiden har jag läst forskning som försöker bevisa att överätande är ett beteendeproblem, och jag blir rent ut sagt skiträdd! Att påstå det är att lägga allt ansvar på individen, och det, tillsammans med påståendet att alla kan äta lite av allt (bullshit!!) gör att livsmedelsindustrin går fri från alla former av ansvar, vilket gör att de kommer undan med att fortsätta addera alla möjliga och omöjliga former av socker och sockerarter i vilka produkter som helst, med följden att alla de symptom vi ser hos sockerberoende, och hos många andra, fortsätter öka lavinartat, och ingen behöver ta ansvar för det eftersom ”man får skylla sig själv”! Symptom som diabetes typ 2, övervikt, hjärt, – kärlsjukdomar och många, många fler, är ju det vi idag kallar för våra välfärdssjukdomar, och de har ett gemensamt; de orsakas av kosthållning som inte är bra för hjärnan och kroppen!

Om vi går till beroendesjukdomen så beter sig en person som utvecklat ett beroende på samma sätt, oavsett vilken drog hen har som huvuddrog. Självklart blir konsekvenserna värre ju tyngre drogen är, men besattheten och oförmågan att sluta när en väl har tagit det första, är det samma. Sedan kan vi också se att alla enskilda droger uppvisar ett brett spektra av symptom, därför kan vi säga att Sockerberoende är en sjukdom med många ansikten, tex anorexi, bulemi, ortorexi och överätande, på samma sätt som en alkoholist kan vara periodare, helgfestare, bara dricka en gång om året eller vara dyngrak dagarna i ända.

Samma sjukdom, flera utlopp, olika symptom.

Därför menar jag att (tvångsmässigt) överätande är ett utlopp i Sockerberoende. Volymberoende kan också vara ett uttryck som passar vissa bättre. Det har visat sig att många som är överätare har låga halter av oxytocin, lugn och ro hormonet. Kan ni gissa vad som händer om man äter? Jo, hjärnan producerar oxytocin när magsäcken spänns ut. Tja, fattas det lite, så kan man ju äta mycket, och vips så har vi ”löst problemet”/självmedicinerat….. Vi ”drogar” på våra egna endorfiner så att säga.

Ett verktyg som jag använder för att slippa besatthet av maten (och som många anser vara extremt) är att väga min mat. Jag ser inte själv vad som är en lagom portion och kan lätt gå in i att fundera på om det var nog mycket, om jag ska ta om, om det inte är lite för tråkigt att bara äta ketogent och rena produkter, nog borde jag väl kunna äta lite…… och så glider jag lätt iväg på skalan av produkter som är rena var för sig, men i kombination lätt kan adderas med andra, mindre ok produkter, och sedan spinner sjukdomen vidare, vilket ett flertal gånger har lett mig tillbaka till sockret, och det i sin tur till ett liv där jag kämpar för att överleva dag för dag och självmordstankarna ligger ”latent”. Så när jag lämnar över till min matsponsor vad jag ska äta, om jag gör ändringar i planeringen, och väger maten så mår jag som allra bäst. Utifrån sett (shit, nu gick mina rädslor för att berätta om detta igång) förstår jag att det kan ses som sjukare att göra så än att ”äta lite av allt”, men med tanke på vart det senare för mig ser jag hellre lite sjuk ut utåt, än att vara sjuk på insidan!

Så för mig är svaret på frågan jag ställer inledningsvis; JA. Tvångsmässigt överätande är ett av ansiktena vi ser hos sjukdomen Sockerberoende. Alltså ett beroende. Om du är tvångsmässig ätare är du en ADDICT, precis som jag!

Jag har just varit i en period som den jag beskrivit ovan; inte vägt min mat, glidit på skalan, och inte tagit min sjukdom på allvar, med följden att min make (som inte är sockerberoende) börjar ge mig vinkar om och slutligen rent ut frågar mig om jag inte ska väga maten. Han ser direkt, och vet vart det leder. Bara det tycker jag är en tydlig bild av att ”bara” överätande också ger konsekvenser i form av tydliga symptom som hör till sjukdomen sockerberoende.

Att inte erkänna Sockerberoende som en sjukdom och tvångsmässigt överätande/volymberoende som ett av utloppen är att blunda för att socker är en drog! Det legitimerar användning av ett (flera) direkt skadliga ämnen i den mat många äter dagligen. Ämnen som kan skada dig även om du inte är sockerberoende. Det finns inget i hjärna eller kropp som behöver socker eller sötningsmedel, snarare tvärtom; det finns inget i hjärna och kropp som inte tar skada av att äta socker och/eller sötningsmedel!

Jag har alltid ansett människor som tror på konspirationsteorier som lite vrickade och världsfrånvända, men jag har sannerligen undrat många gånger vart detta leder om en börjar nysta bakåt, nedåt från alla sockrade produkter….. jag tror nästan inte att jag vill veta.

Men som vanligt är det jag kan göra; stå kvar i tillfrisknande, fortsätta använda verktygen jag fått, stå kvar i min sanning och vara modig när andra raljerar eller ifrågasätter. Jag vet vad som gäller för mig!


Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Är vikten viktig?

Den frågan tror jag besvaras olika beroende på vem du pratar med, även bland oss som är sockerberoende.

Viktfokus är ju en av de symptom som en sockerberoende visar, och det symptom som väldigt sent, om ens någonsin, försvinner när vi börjar tillfriskna. För mig var det så, att när jag kom i tillfrisknande så var vikten sekundär, och viktnedgång blev en sidovinst när jag blev abstinent och mitt fokus låg på att vara drogfri en dag i taget och att erövra ett tillfrisknande som gjorde mig levande.

En av de saker som gör oss frånvarande för omvärlden när vi är aktiva i vårt beroende är just viktfokus. Jag kunde ägna otroligt mycket tid åt att räkna ut hur många veckor det skulle ta för mig att nå min målvikt om jag hade en genomsnittlig viktnedgång på XX i veckan, och om jag skulle hinna det innan den där festen/det där bröllopet eller innan sommaren eller utlandsresan så jag skulle kunna visa mig i baddräkt. Förutom viktberäkningarna kunde jag drömma om hur snygg jag skulle vara, hur bra jag skulle må, hur fantastiskt mitt liv skulle vara och hur lycklig jag skulle vara hela tiden, bara jag vägde si eller så mycket. Detta gjorde att jag mentalt var frånvarande största delen av tiden, och självföraktet när jag inte nådde mina mål går inte att beskriva.

När jag fick behandling för mitt sockerberoende var allt mitt fokus på strategier för att vara abstinent en dag i taget, och plötsligt insåg jag att jag hade uppnått en hälsosam vikt. Något som förvånade mig däremot var att när jag kände att ”nu räcker det” så bar det inte enligt BMI, som ju är ett av måtten på hälsa som samhället runtomkring använder sig av. Däremot kunde jag drabbas av något som vi ”inom kåren” kallar för tjockångest. För mig yttrade det sig (och yttrar sig fortfarande ibland) som en känsla av att vara väldigt tjock, att magen hänger över byxkanten, byxor och tröja är för trånga, (fast de satt bra på morgonen), och kroppen känns svullen och osmidig. När jag har tjockångest sitter jag och sneglar ner på magen, bylsar till tröjan över midjan när jag sätter mig, eller lägger en kudde eller jackan i knät för att kunna gömma mig bakom något, för att stå ut i min egen kropp. När jag var yngre satte jag mig gärna på händerna för att liksom ”hålla in låren” som jag tyckte blev jättestora när jag satte mig ner. Det tar väldigt mycket energi och fokus att ha den här ångesten och om jag har det nu för tiden är jag helt slut efteråt, och SÅ oerhört tacksam mär ångesten äntligen släpper, vilket det oftast gör för mig om jag får gråta, helst tillsammans med någon som vet vad det handlar om, som en medresenär i programmet.

Ofta när vi kommer i tillfrisknande så blir det tabu att prata vikt och ha viktfokus med andra i tillfrisknande. Gör vi det får vi ofta höra att vi har fel fokus, att vikten är oviktig, att vi är aktiva i sjukdomen när vi pratar vikt osv osv, och vissa kan uppleva detta som ytterligare ett område då de blir skammade och stänger ner den delen av rädsla för att ”vara fel” till och med i tillfrisknande. Men om man läser OA Anonyma Överätares programförklaring så står det bla att ”……man arbetar mot eller upprätthåller en hälsosam kroppsvikt.” Däremot står det inte att ”Den som är 150 cm ska väga si och så, och den som är 160 cm ska väga si och så”. Jag tänker att det faktiskt är så att övervikt är ett ohälsosamt tillstånd, och att vi behöver ha koll på vikten, men min egen erfarenhet och av hundratals klienter visar att om man följer en matplan som fokuserar på bra mat (low carb framför allt), och har fokus på tillfrisknande så kommer man landa på en hälsosam vikt, och kroppen kommer berätta när den inte behöver gå ner mer. Jag tror också att det är viktigt att kunna prata om vikten, även i tillfrisknande. Min erfarenhet är också att kaloriräknande ger en besatthet som skapar ångest i slutändan, och om man har möjlighet att släppa det så är det bättre att fokusera på att vara abstinent.

Så ja, vikten är viktig, ur ett hälsoperspektiv, men inte på något annat sätt. Och det är viktigt att prata vikt, bland annat för att fånga upp besattheter och för att kunna hjälpa varandra släppa rädslor och ha tillit till att kroppen fungerar precis som den ska, bara man låter den göra det och ger den förutsättningar att göra det. Och inte minst för att kunna ta oss ur tjockångest, för det unnar jag ingen!

Så mina tips;

  • Skaffa matplan
  • Följ matplan
  • Fokusera på abstinens
  • Om du vill göra upp målvikt, gör det tillsammans med någon
  • Våga prata vikt!

Och framför allt; ta hand om dig ❤️❤️❤️

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande, Självläkning, Tips och trix | Märkt | Lämna en kommentar