Ändrade planer och framtidsfunderingar

Den här sommaren har varit hektisk! Milt uttryckt! Rolig och inspirerande, men den har också drivit vissa saker till sin spets för mig. Jag har i ganska många år drivit mitt InSpira, och tycker att det är toppenkul (oftast 😉). Men i och med att vi bor och lever som vi gör innebär det också att jag jobbar i stort sett hela tiden, med något. Är det inte InSpira, så är det lagårn, och är det inte lagårn så är det höns och äggproduktion, och är det inte det så är det hundar, hästar, getter, odlingar, scouter och annat som ligger i skottlinjen. Jag har själv valt allt detta, i mer eller mindre klara stunder, och jag älskar livet vi lever, men såg ni någonstans i föregående text något om mina barn och min man? Nej. Inte jag heller!

Till saken hör att jag genom åren med InSpira varit väldigt ”av och på”. Då och då har jag insett just det jag nyss skrev; jag har inte prioriterat utrymme för de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Det senaste året har jag verkligen gått in för att synas och höras med InSpira, och det har blivit många timmar på sociala media, på bloggen, på möten, i samtal osv osv, och det har också varit spännande och utvecklande, men lika ofta har jag känt mig helt slut efter en sån omgång. Och efter flera såna omgångar finns nästan inte förmågan att hämta upp och återhämta kvar. På nåt konstigt sätt blir jag mycket mer stressad av en full inkorg och kommentarer eller frågor på nätet än att jaga höns som rymt eller skjutsa barnen till olika platser. Jag tror inte min hjärna är konstruerad för sociala media!

Så, under sommaren har jag kommit till beslut. Jag tror att beslutet togs fullständigt när min yngsta dotter sa: ”Mamma. Jag önskar att du kunde vara ledig någon gång…..” ”Jaha” svarade jag och i tron om att hon önskade sig en dag på Leos Lekland eller Liseberg eller nån annan stor grej frågade jag: ”Vad skulle du vilja att vi gjorde då då?” Hon var tyst en stund och sa ”Jag vet inte riktigt…..Rida kanske….”

Att rida för oss, kräver endast tid. Vi har hästar. En varsin åt oss, för att vi ska kunna rida ut tillsammans. Men med det uttalandet satte hon så precis fingret på att jag aldrig har tid.

De flesta jag pratar med anser att jag ”har mycket omkring mig” och att jag är en ”overdoer”. Och så är det ju. Ibland när jag beklagar mig över att saker och ting inte blir som jag vill, och att livet ibland känns som en kamp, så är det flera som tycker att jag ska välja bort odlingar och djuren och mer av det som hör till gården. Jag förstår tanken, och ser naturligtvis hur de menar. Men att ta bort det, skulle göra att halva jag försvann. Jag har insett att det går inte. Så. Då är det andra saker som behöver göras.

Jag har bett Universum om vägledning, ganska länge. Jag vet inte om det är jag som hör dåligt, om jag är trögfattad, eller om Gudde inte talat ur skägget, men slutligen kom jag fram till att jag inte kommer orka fortsätta på samma sätt med InSpira. Det kräver mycket att ständigt synas och höras, marknadsföra och promota, och dessutom göra det ensam (det är en helt egen historia).

För att göra en lång historia kort, så har jag lämnat ut en fråga/ ett erbjudande, och väntar och hoppas på att de som fått frågan och jag ska komma fram till något som kan passa ❤️ Jag kommer alltså inte att försvinna eller lägga av, men jag hoppas kunna lägga ner kampen och sänka stressnivån, så att den där tiden med hästar och dotter blir påfyllnad och inte måste. Jag vill ta mig tid att lyssna på min son och finnas för min äldsta dotter på det sätt jag vill, och även om det ju så klart har med inställningen till vissa saker att göra och förmågan att ”vara mindful” så är min verklighet att jag behöver möblera om vissa saker för att ge utrymme åt annat. Så är det bara.

Med det skrivet känner jag mig lite rädd, lite naken, och lite….ledsen, tror jag. Det gör ont att inse vissa saker. Men det är ju det som är det första steget. Att verkligen inse hur det ligger till. Det enda jag med säkerhet kan säga är att det kommer bli förändringar. På hemsidan har det redan förändrats lite, och vi får se om jag kommer fortsätta skriva här. Sedan får vi väl se vad framtiden har i kikaren.

Livet är föränderligt, och i sanning en förunderlig gåva! ❤️❤️

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

AID- Addiction Interaction Disorder

Sitter på ett tåg som susar fram genom Sveriges landskap och ska ta mig på en efterlängtad semester. Framför mig i tåget sitter två äldre kvinnor och dricker. Inte vatten eller läsk, utan faktiskt alkoholhaltiga drycker. Klockan är strax efter 10 på förmiddagen, och jag förundras över min egen reaktion. Det är ju upp till dem hur de vill tillbringa dagen och hur de väljer att leva. Jag vet att maken, som är med mig på resan, kommer ta sig en öl och äta av livsmedel jag inte har på min matplan, och det stör mig sällan. Gör det det, så går jag en promenad istället, eller sätter mig och läser eller nåt.

Däremot vandrar mina tankar till något jag tänkt skriva om ett tag, nämligen AID-Addiction Interaction Disorder. Jag kan inte översätta till svenska på ett bra sätt, men innebörden är att vi som är Addicts (beroende) väldigt sällan har endast ett utlopp i vår sjukdom. Vi har nästan alltid en ”drog of choice”, en faviritdrog, me lika ofta har vi andra utlopp och droger som vi byter mellan, eller blommar ut helt och fullt i vid sidan av huvuddrogen.

Ibland kallas beroendesjukdomen för ”Den store maskören” på grund av att den kan ”imitera” andra sjukdomar och gömma sig bakom diagnoser som gör att den kan fortsätta existera utan att personen som har sjukdomen behöver tillfriskna från det egentliga problemet, nämligen beroendet. Men det kan också vara så att vi har flera utlopp (AID), vilket gör att det kan ta lång tid innan någon (i all synnerhet en själv) upptäcker att det faktiskt finns ett beroende. Många gånger krävs det att konsekvenserna av ett utlopp blir så allvarliga att personen måste adressera det och börja tillfriskna från det utloppet, innan de upptäcker att de har fler. Och ju fler ”hål” vi täpper till, desto mer utrymme kommer de andra utloppen att ta, för att liksom ”hålla summan av totalen konstant”.

När jag insåg att jag behövde hjälp med mitt sockerberoende och fick hjälp och kunde tillfriskna, insåg jag efter ca ett år att ett lika stort utlopp för mig var överätande, arbete och bekräftelse. Många andra går från alkohol till socker och överätande, eller har dem parallellt. Andra utlopp som ofta ”sitter ihop” med socker är pengar (shopping eller att inte unna sig något alls) och relationer (att ha många och/eller byta ofta, eller isolera sig helt). Vi kan också se mönstret att underätare (anorektiker) inte unnar sig något och undviker relationer, medan överätare tenderar att ha svårt att hålla i pengar och letar efter relationer eller bekräftelse hela tiden. Om man sedan tänker sig mönstret hos de som i perioder ömsom svälter sig och tränar, ömsom överäter, så följer ofta pengar och relationer även det mönstret.

Om vi tittar på en person som har AID så kan de se ut så att hen i en period överäter, ligger på soffan och isolerar sig från omvärlden. Vid en tidpunkt får personen nog och bestämmer sig för att ”ta tag i sitt liv” och börjar träna maniskt och svälter sig för att gå ner i vikt. I samband med att vikten försvinner känner hen sig mer bekväm med att vistas ute bland människor igen och tar kontakt med sina vänner och följer med ut på krogen och svänger sina lurviga. När hen börjar dricka alkohol går det överstyr eftersom hen äter så lite och följden av det kan endera bli en allt högre alkoholkonsumtion eller ett oemotståndligt sug efter socker eller liknande produkter, och hen börjar överäta igen. Så smyger kilona sig på, hen slutar träna och slutar följa med ut, med isolering som nästa steg. Så här kan karusellen fortsätta i många år, eftersom personen inte får så allvarliga konsekvenser då de fördelas på flera olika utlopp. Men skulle samma person hamna i behandling för alkoholism i en period av svält/träning/alkohol, så skulle med största sannolikhet socker och överätande få en allt större plats i den här personens liv. Naturligtvis kan utloppen och förloppet variera, med ovan skrivna är ett exempel på hur det kan se ut om man har AID.

Till saken hör, som jag redan skrivit, att de flesta ytterst sällan har bara ett utlopp, fast det märkes först senare, efter ett tag i tillfrisknande. Ofta blir en förskräckt när en upptäcker att så är fallet, och personligen kan jag i perioder känna det som att jag aldrig kommer tillfriskna helt och hållet, för jag har en massa andra hyss för mig under tiden….! Fast å andra sidan får jag lära mig allt mer om mig själv, och jag får allt djupare kunskap om beroendesjukdomen, vilket jag kan använda mig av i mitt jobb som Beroendeterapeut. Uttrycket ”It takes one, to know one” syftar till att en beroende känner igen en annan beroende, för att en varit där själv. Min egen resa gör att jag ibland kan känna igen en beroende innan personen ens har sett det hos sig själv. Både på gott och ont 😉 Ibland får jag verkligen träna på att hålla tand för tunga!

Bilden nedan visar hur jag ibland kan trassla till saker och ting på grund av min AID och hur jag omedvetet byter utlopp för att slippa konsekvenserna 😊 En fantastiskt verktyg i tillfrisknande; humor 😊❤️

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar

Kroppsideal??

När jag var aktiv i min sjukdom skyllde jag ofta på att medias bild av kvinnokroppen, trådsmala modeller och sjuka ideal var det som gjorde mig sjuk, fick mig att må dåligt och som var en drivande kraft i att jagkände att jag inte dög eftersom jag var överviktig. Idag ser jag på det på ett lite annat sätt. Vill du veta hur?

Jag vet att jag tjatar om det, men för mig är det SUPERVIKTIGT att komma ihåg att min sjukdom inte orsakas av något, utan att den är primär. Det betyder att jag föddes med en sårbarhet som gjorde att jag kunde utveckla den här sjukdomen, precis som man kan födas med en sårbarhet för Alzheimers, MS eller andra sjukdomar. Det betyder att sjuka ideal, elaka syskon, mobbning, övergrepp, fattig eller dysfunktionell uppväxt inte kan GÖRA att någon blir beroende av något. MEN, och detta är viktigt, det kan driva på sjukdomens mekanismer.

Detta innebär att jag får möjligheten att ta makten över min sjukdom. Med hjälp av olika verktyg (Bland annat matplan, gemenskap, kunskap och andlighet) lär jag mig leva med min fysiska sjukdom sockerberoende. Samtidigt får jag också möjlighet att titta på de händelser och företeelser som driver på och göder min sjukdom. Som till exempel sjuka ideal från media och andra saker som jag bär på. Då har jag möjligheten att läka även dessa och kan på så många sätt bli en allt helare människa. Ibland tycker jag det är förfärligt orättvist att jag skulle få den här sjukdomen, men när jag ser det ut en annan vinkel, och inser att de verktyg jag kan hantera sjukdomen med, hjälper mig att hantera resten av livet också, då kan jag få ”Hallelujahmoments” och känna mig tacksam över att jag är sockerberoende och kunnat ta till mig hur jag kan tillfriskna.

Härom dagen pratade jag med min alltigenom kloka vän och kollega och hon berättade en liten historia som en av hennes bekanta hade med sig från någonstans i Afrika efter en resa dit. Hennes bekanting, en kvinna, hade kommit att samtala med andra, infödda kvinnor om olika moden, klädtillverkning och annat rörande detta, och när de andra kvinnorna fick höra hur det går till i västvärlden skrattade de så de tjöt och tyckte vi var lite dumma. När de behöver nya kläder tar de med sig ett tyg de tycker om till en skräddare (eller kanske de tom syr själva), som tar mått på dem och syr kläder som faktiskt passar deras kroppar. Mycket klokt, tycker jag! Här i västvärlden bestämmer klädkedjorna (kanske inte ens de??) vilka mått som gäller, och när du kommer till affären och provar kläder och inte hittar något som passar dig, då är det DIG det är fel på! Eller??!

Är inte det ganska så märkligt? Att vi, både män och kvinnor, låter någon annan bestämma vad som är normalt, rätt och riktigt?? Jag vet att kvinnor genom alla tider är hårdast drabbade av detta, men just i modebranchen, och när vi pratar utseendefixering, så börjar det komma i kapp hos männen också, tyvärr. I alla fall hos den yngre generationen. Jag tycker att vi behöver ställa oss frågan; vad är hälsa och skönhet, för mig? Hälsa är så mycket mer än bara frånvaron av sjukdom!

Hälsa och skönhet för mig är att känna mig nöjd, och att ha ett kärleksfullt förhållande till min kropp, oavsett vad det står på vågen när jag kliver på, eller om jag inte kommer i den där kjolen jag kollade in i klädaffären. Förr var det så, att om jag provade kläder och de inte passade (vilket oftast var fallet) så gick jag raka vägen och köpte mig glass eller godis för att trösta mig med. En hopplös situation, som verkligen inte gjorde saken bättre.

Om jag tittar på det från min nuvarande vinkel, i tillfrisknande, så kan det gå till så här; Jag provar nämnda kjol och den passar inte. Istället för att rusa till närmsta glassfrys eller lösgodishylla lyfter jag luren och ringer till en annan sockerråtta, som kan lyssna på och ta emot min skam och sorg (som i min, för tillfället mycket självcentrerade värld, är enorma) och prata med mig och påminna mig om att de där kläderna är sydda ”till någon annan”. Det behöver inte vara fel på mig, bara för att jag inte passar in i en mall som någon annan gjort. Jag kan sansa mig och prova en annan storlek, eller helt sonika gå därifrån. Jag behöver inte låta sjuka kroppsideal påverka mig, och jag kan välja om jag vill engagera mig i att försöka ändra de där idealen eller inte.

Mitt sätt att engagera mig är bland annat att försöka ge mina barn självkänsla (Förhoppningsvis har de självförtroende 😉 ) och att träna min egen självkänsla hela tiden, så jag kan handskas med livet när de knepigare perioderna kommer, för det gör de. Har även en tanke om att jag som vuxen tillsammans med mina barns vänner, som scoutledare och i andra sammanhang kan framföra just detta; att andra inte bestämmer ditt värde och hur du ska se ut, borde se ut, eller ens hur du mår. Lättare sagt än gjort, men jag har märkt att det är enklare att förändra mig själv, än att försöka förändra hela modebranchen eller allas syn på vilka kroppsideal som är de rätta.

Rätt för mig, kanske helt fel för någon annan. Oavsett vilket, önskar jag dig en fin helg, och att du ska hitta fram till vad som är hälsa, inifrån och ut, för DIG!

”Over änd aout” from Gunnarskog!

Publicerat i Leva i tillfrisknande | Lämna en kommentar

Fylla på utan socker.

Häromdagen satt jag i ett möte med två andra sockerberoende kvinnor, och vi pratade tillfrisknande, 12-steg, gemenskap och verktyg att tillfriskna med.

Vi berörde detta med att ge vidare av kunskapen och tillfrisknandet, och hur vi fyller på oss själva med energi, och genom gemenskap med andra. Vi pratade om hur det är att ta sina första steg på sin sockerfria väg, och så mycket det är, bortsett från maten, som vi behöver lära oss. En sak som kom upp var att vi behöver lära oss att ”knyta an” till människor istället för mat eller socker.

Många av oss som är sockerberoende kan minnas hur våra liv, redan från tidig ålder, kretsade kring sötsaker eller mat i en eller annan form, och helt naturligt gör den besattheten att vi inte riktigt lär oss hur vi skapar nära relationer med andra människor. Varken jämnåriga eller människor i andra åldrar.

Jag har inte mer än skummat på ytan vad gäller anknytning, men jag vet att ett av anknytningsmönstren som finns kallas för Ambivalent anknytning, och jag kan ganska väl känna igen mig när jag läser om det mönstret. Jag saknar absolut inte anknytning helt och hållet, men det är som att jag bara tittat på mig själv i en sprucken spegel, för jag har inte fått en hel spegelbild, eller sett hur verkligheten kan se ut om spegeln är hel. Det är det jag får lära mig intillfrisknande. Jag började med det för 13 år sedan, och jag har fortfarande inte lagt färdigt pusslet. Tack och lov! Jag älskar den här resan! Oftast i alla fall 😉

En av de delar jag har haft allra, allra svårast med är att ta hand om mig själv. Att hushålla med energi, och fylla på med energi. Ganska precis ett år efter att jag blivit abstinent klev jag rakt in i väggen med buller och bång. Jag ville inte leva längre. Energin var på minus 1000. Jag hade inte förmågan att fortsätta jobba och leva på det sätt jag gjort, eftersom jag inte visste hur jag skulle fylla på mig själv utan att använda mat och socker. För mig var det en katastrof att bli sjukskriven. Vi stod precis i början av uppbyggnaden av vårt lantbruk, och min skam höll på att kväva mig när jag inte kunde prestera längre, utan bara kunde stå bredvid och se hur min man slet.

Det mest frustrerande (för både maken och mig, tror jag) var att jag ena dagen kunde vakna och ha lust och energi att möblera om hela huset, och nästa dag kunde jag få ångest och börja gråta om maken bad mig stå och hålla i en slang en kvart, så ungdjuren kunde få vatten påfyllt. Så här i efterhand kan jag rent intellektuellt och med den kunskap jag har förstå vad som hände, men fortfarande har jag svårt att förstå hur det kunde vara så, med mig.

Dagen innan jag och de andra två kvinnorna hade arbetsmöte, var jag på ett 12-stegsmöte, där temat var steg nio, och det handlar om gottgörelse. Ofta kommer diskussionen upp om man ska gottgöra sig själv och jag tror inte att det finns någon som säger eller tycker samma sak om detta. Min gottgörelse till mig själv är att leva i tillfrisknande. För mig innebär det, bland annat, att jag ger vidare av kunskap och tillfrisknande. Ibland hör jag uttrycket att man ”inte kan ge vidare det man inte har”, och jag har i mitt prestationsinriktade liv tänkt att jag inte kan ge bort kunskap som jag inte har, eller lära någon något som jag inte kan, och det är ju i och för sig sant och riktigt, men i en av delningarna på mötet var det någon som uttryckte att jag måste fylla på mig själv så mycket energi och ork att jag svämmar över, innan jag kan ge av det till andra, och det drabbade mig mitt i magen.

Hela mitt liv har jag givit vidare av energi som inte funnits, och i all synnerhet efter jag gick in i väggen. Jag körde på, föll ner i depression igen, slet med att vara abstinent, kände mig lite starkare, rasade ner i svarta hålet, klättrade upp en bit, och så höll det på. Länge, länge. Men när jag satt där på de två olika mötena så insåg jag att jag har fått verktyg att fylla på min energi så att min bägare är full och flödar över, utan att använda mat och eller socker. I ärlighetens namn ska tilläggas att jag inte alltid kommer ihåg, eller ens bryr mig om verktygen, men jag har fått dem.

De verktygen kan vara att läsa en bok (som jag håller i handen) för mig själv eller för ett barn, kramas med hundarna, rida, meditera, yoga, plantera blommor, prata med någon annan (socker)beroende, och, konstigt nog; ge av min tid till andra som behöver hjälp att tillfriskna. Jag har märkt att just detta att få ge vidare av min kunskap, av 12-stegsprogrammet, av det jag har lärt mig på resan, fyller mig med så otroligt mycket energi, glädje och kärlek. Ännu en paradox i livet.

Det är också så att de här sakerna har givit mig förmågan att knyta an starkare till mina barn, och till min man. Under åren har jag vågat ta av mig mask efter mask och förstått att jag är älskad utan dem. Att hålla upp masker tar förfärligt mycket energi, har jag märkt! Det bästa sättet att lägga ner masker har för mig varit att prata, att tala om hur det verkligen känns och vad jag verkligen tänker, även om det skrämmer skiten ur mig ibland!

Jaha, det var vad jag filosoferade om idag ☺️ så med detta önskar jag er alla en fin helg, där ni får fylla på er själva med allt möjligt som är bra för själen ❤️❤️

Lev väl, lev fullt ut ❤️

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Varför ska jag göra en SUGAR??

I dagarna har jag slutfört min utbildning i SUGAR, vilket betyder att jag numer kan göra den terapeutiska intervju som kan läggas till grund för att ställa diagnosen Sockerberoende. Jag är stolt och glad över att kunna lägga ytterligare ett verktyg i lådan och att kunna erbjuda det till de som vill ha hjälp av mig! Jag har skrivit om det förut, och jag upprepar mig 😉 Det är superviktigt att som behandlare/terapeut veta om det faktiskt finns något att behandla!

Enkelt uttryckt kan vi dela in befolkningen i tre kategorier när vi talar om sockerberoende. Vissa är ”brukare”, det betyder att de kan äta, eller låta bli, det spelar ingen roll vilket.

Andra hamnar i kategori; skadligt bruk. Då kan du ha fått konsekvenser av ditt ätande, som kraftig över eller undervikt, diabetes typ 2, eller andra fysiska och psykiska konsekvenser, men kan sluta eller lägga om livsstilen om konsekvenserna blir tillräckligt allvarliga. Du kan behöva hjälp, men kommer kunna göra det med hälsa, förhållande, barn eller annat som motivation.

Den sista kategorin är; beroende. Då kan du inte sluta, trots att du fått allvarliga konsekvenser både fysiskt, psykiskt, andligt och socialt. I perioder kommer det säkert att fungera, till att börja med, men vid någon tidpunkt kommer suget att ta dig tillbaka till sockret, även om du vet att du kan få hjärtinfarkt eller bli blind om du fortsätter äta och leva som du gör. Då kommer du behöva hjälp att få verktyg att hantera ditt beroende med.

Eftersom dessa tre kategorier kan likna varandra, men behöver helt olika hjälp, så är det viktigt att utröna vilken kategori du tillhör, innan vi påbörjar en behandling!

SUGAR visar på ett väldigt tydligt sätt vilka symptom du har utvecklat i sjukdomen Sockerberoende. Vi brukar säga att Sockerberoende kan liknas vid en graviditet; man kan inte vara ”lite gravid”, endera är man det, eller så är man det inte. Så är det med beroendet också. MEN man kan vara i ”vecka fyra” eller i ”vecka 40”. Det ser man också väldigt tydligt då man gjort en SUGAR.

Om du känner att detta är något som skulle vara till hjälp för dig att göra, kika in under fliken ”Hjälp att få” och boka en tid för samtal!

Publicerat i Addiction, Leva i tillfrisknande, Okategoriserade | Lämna en kommentar